Hösten är underbar och jag tänker banne mig njuta.
Alltmer gula löv faller ner från träden och andra träd börjar skifta i vackert orangerött. Luften är klar och härlig. Jag älskar verkligen hösten. Den ger mig ett lugn. Och i år hoppas jag att den även ger mig en viss återhämtning efter den sommar som varit, för bland annat sommarens hetta har gjort att jag mått riktigt dåligt och sjunkit i mitt mående.
Jag hoppas att mitt försämrade mående bara är tillfälligt. För om det fortsätter så här så blir jag otroligt ledsen och definitivt panikslagen. Jag vill kunna vara delaktig åtminstone lite med mina barn, min sambo och familj. Jag vill kunna göra något mer än spara med energin så att den räcker för att gå till toaletten eller försöka äta.
Att måla har varit ett löfte till mig själv. Jag började bra, men sedan rann det ut i sanden. Orken och inspirationen finns inte. Lusten finns. Men inte orken. Jag har försökt boosta mitt vitaminintag genom smoothies mm för att se om det skulle hjälpa, men jag ser dessvärre ingen effekt. Jag har sökt på nätet efter något som kan hjälpa, men inser att jag troligen testat det mesta redan - utan resultat. Undrar hur många kronor jag lagt på mitt hopp, på min vilja att bli bättre. Därför blir jag så ledsen när jag hör någon antyda att jag inte vill bli frisk, att jag behöver lite motivation, att jag inte testat allt. Jag har dock kommit till en viss lugn i detta sökande efter lösning, efter bot. Och numera försöker jag fokusera på att göra mig glad innifrån, att gilla mig lite mer än vanligt. Inget lätt då jag ofta faller igenom och verkligen hatar hur jag är just nu och hur jagupplever mig som en bromskloss eller en börda för min familj och mina nära. Det är en skön känsla att trots att inse att jag har rätt att njuta av livet på de sättjag kan, att jag kan söka lösningar hur jag angriper probelemn i mitt liv med en annan insikt - jag kan inte kontrollera allt.
Jag har alltid varite en person som vill ha kontroll på allt. Troligen bottnar det i att jag aldrig känt stöd eller hjälp i mina tillvaro tiidgare och att släppa detta kontrollbehov som vuxit fram tidigare känns läskigt, men skönt. Har lång väg kvar och jag märker att min familj har anpassat sig till att jag alltid hade svar och lösningar till hands. Nu tvngar jag dem att tänka själva. Nyttigt för dem.
Men det läskigaste jag insett denna sommar/höst är att jag inte blir en sämre människa om jag vågar blotta hur sårbar jag är. Det blir mitt stora projekt framöver - att släppa kontrollbehovet och denna dumma "duktig-flicka-som-klarar-allt-och-lite-till-syndromet .
Därför min närvaro här blir varienande. Ibland behöver jag jobba med mig själv, ibland kommer jag behöva skriva av mig och ibland kanske jag bara expolderar av ilska över hur samhället behandlar oss som är sjuka. Jag är tacksam över er som läser, ni ger mig styrka.
Att jag nu dessutom ligger i tvist med Försäkringskassan igen, men nu i mitt sjukersättningsärende tär på mig också. Mycket energi går åt och turerna som FK bjuder upp till är helt hysteriskt galna. Jag komemr att blogga om dessa när allty lugnat ner sig och jag fattat vad de håller på med (om det går). För tom en härdad kvinna som jag fattar inget just nu. FK agerar verkligen helt galet i sin jakt på att "motivera" avslag. De frångår de flesta lagar och regler och agerar helt sanslöst.
Men nu tänker jag njuta av den vackra Lönnen utanför mitt fönster. Jag tänker titta på löven som dansar i vinden. Kanske kommer orken och inspirationen att måla lote. Färgerna är så vackra.
Vi hörs.