0

En sjuk tanke. Varför skulle jag då tänka?

Ibland tänker jag tillbaka på hur det var innan jag blev sjuk. Riktigt sjuk, så som jag är nu. Inte lite förkyld, lite febrig eller liknande. Utan sjuk i detta hemska som gör mig så frustrerad och arg på mig själv.
 
Jag kan dock inte i mina tankar fastställa när jag kände mig riktigt frisk - dvs pigg och energifylld - och när jag insjuknade. Allt har skett stegvis och under många, många år. Jag vet att jag 1995 blev sjukskriven heltid en hel månad, utan uppföljning, utan någon hjälp. Bara hemskickad av läkaren med order om att vila. Ung och dum som jag var trodde jag nog att jag var frisk efter denna månad, jag orkade i alla fall gå till jobbet. Men hade jag lärt mig något? Nej. Det var högsta växeln i och full fart framåt igen. Inte konstigt då jag inte fått någon insikt i vad det jag var sjukskriven för. I min värld då var det fult att bara jobba sina timmar mellan 8-17. Jag vet att jag vid deadlines satt hos repron och ändrade det sista och åkte med budkillen hemåt. Budkillen skulle då lämna annonsen till DN som väntade på plåtarna. Dagen efter när jag vaknade såg jag annonsen i tidnngen. Sjukt! Och ännus sjukare blev det när underlagen för nästa annons låg på bordet när jag kom till jobbet. Och jag gjorde utan att ifrågasätta, utan att tänka på mig själv och min hälsa. Visst svor jag inombords och ansåg mina arbetsgivare vara slavdrivare. Men orkade jag strida för hjälp, bättre villkor mm? Nej. De utnyttjade säkert medvetet personalens rädsla att bli av med jobbet och såg våra allt tommare blickar - de perfekta slavarna som inte hade en droppe energi över till att orka klaga. Sakta blev jag hjärntvättad till att tro att det skulle vara på detta sätt. Men hjärntvätten hade nog börjat långt innan. Dock inte på samma utpräglade sätt.
 
Hemmavid levda jag med mannen som jag trodde var den bästa för mig. Jag såg inte hur snett vårt förhållande var. Så ojämnställt. Det var ju så synd om honom som jobbade jämt - för det gjorde ju inte jag? Jag såg inte detta utan körde på i tron om att jag kan själv. Jag var den som handlade, lagade mat, skötte hemmet, utvecklade hemmet och jobbade i snitt 12 timmar/dag. Jag var den som sakta förföll utan att jag såg det. Mannen jag levde med brydde sig inte. Inte att göra det bättre i alla fall. Men han kunde gärna påpeka det negativa - jag var trött, började bli överviktig, inte lika rolig längre... Men han hjälpte ju inte heller till. Jag fick ingen egentid. Blev ingen tid för träning, ingen tid för återhämtning. Jag tog mig heller inte den tiden. Jag var ju tvungen att ta hand om jobb och hem ansåg jag. Det var viktigare än min hälsa. Mitt "flashiga" jobb på reklambyrå. Ett ytligt jobb många avundades. De skulle bara veta vilken stinkande gödselhög det kunde vara. Mitt hem som strävades patetiskt att vara snyggt...skrattretande idag när jag ser bilder på det. Men jag lät mig styras i smak av mannen. Hade igen egen vilja. Fick inte ha en egen vilja för den var fel. Oavsett vad. Jag skulle bara göra. Inte tänka själv. Varför skulle jag det, jag hade ju ändå fel! Både på jobbet och hemma. Jag skulle bara göra. Vara en maskin åt andras glädje.
En robot hade kunnat ersätta mig på jobbet och en docka hemmavid.
 
Så varför skulle jag då börja tänka? Det ställde bara till kaos i en värld jag inte hanterade då. Inte mentalt. Men kroppsligt. Jag körde på. Och nu är jag här. Mer tänkande än någonsin men kroppen mår uruselt. Den har äntligen reagerat. Nu börjar jag om. På alla fronter. Ny man. Ny karriär. Ny inställning. Och jag ska tänka på mig själv denna gång. Svårt.
0

Skitsnack, skvaller och omtanke

 
"Tänk vad mycket du kommer kunna göra nu när du är hemma".
"Nu kommer du kunna göra allt det du velat fixa"

Absolut – om jag inte var sjukskriven!
Fatta - jag är s-j-u-k-s-k-r-i-v-e-n.
Jag har INTE semester.
 
Eller är det skillnaden på oss som gått in i den grymma fällan utmattningssyndrom från de som kläcker dessa käcka kommentarer? Vi är hemma för att vi är sjuka och då är vi verkligen sjuka.
 
Så har jag i alla fall gjort. Jag har inte gått hem för att jag känner mig lite hängig och kanske har en förkylning på gång. Jag har tom gått till jobbet – helt fel självklart – med feber och mycket klara sjukdomssymtom. Ett felaktigt och förkastligt beslut från min sida, genom vilket jag inte visar respekt för vare sig mig själv eller mina kollegor. Men jobbet måste ju fixas och det fanns i min värld ingen som kan göra det. Eller så var det skuldkänslan över att jag satte mina kollegor på pottkanten då de blev färre med samma jobb som tidigare, samma antal individer att ta hand om och sällan en vikarie att ta in. Varför ingen vikarie kan man undra, det är väl självklart för många. Men idag är det inte självklart.
 
Företagen slimmar och slimmar sin organisation, allt ska kostnadseffektiviseras och då finns sällan utrymme för för kostnader såsom vikarier. Och som anställd var/är ialla fall jag medveten om att jag får en liten "stämpel" på mig om jag börjar be om en resurs till. Den som inte klarar trycket, den som kanske ryker nästa gång det blir neddragningar eftersom man visat en sida som innebär att man kanske inte orkar länge till och då blir en belastning för företaget.
 
Men handen på hjärtat – hur många av oss bidrar inte till vår egen inre stress för att inte räcka till, genom att baktala kollegor som visar sig "svaga"? Hur många har inte snackat skit bakom ryggen på någon på jobbet och på så sätt bidragit till en arbetsmiljö där taknivån sänks och ingen till slut vågar säga sitt i rädsla för att bli baktalad av andra? Jag räcker upp handen, jag har varit en av dessa dumma individer som trott att jag räddat mitt eget skinn, trott att jag gett mig själv lite andningsutrymme om jag pekar lite åt ett annat håll. Då ser ju ingen mig, eller hur? Jag skäms idag över ett sådant beteende, det var överlevnad för mig, ville inte att andra skulle se mig i min situation. Jag blev ju svag då – även för dem.
 
Jag är med i ett forum för oss utmattade och utbrända själar. Där vi kämpar, ger varandra pepp och förståelse. Vi delger varandra våra öden, hur vi blir bemötta av okunniga i vår omgivning och av samhället. Det är skrämmande att märka hur vi blir ifrågasatta när vi kämpar för att blir friska eller friskare. Det jag mest blivit riktigt, riktigt ledsen över på sista tiden är alla dessa rapporter från de som redan ligger om att de blivit av med sina jobba – utköpta, tjänsten upphör ( eller hur???? STOR ironi) mm.
 
Fantasin från arbetsgivarna verkar finnas i sådana lägen. De jobbar verkligen på den berömda slit och släng-mentaliteten. Undrar när de ska lära sig återvinning? Varför ifrågasätter inte facket och försäkringskassan deras beteende? För hur tror de att den sjuka känner sig när den nu så fult får veta att man inte duger nu, nu när man drabbtas personligen för att man ställt upp och slitit för företaget. Man har riskerat sin egen hälsa, kanske sitt privatliv och verkligen ställt upp på olika konstiga infall arbetsgivaren haft. När man sedan inte klarar det längre så slängs man ut lika snabbt som soppåsen byts efter en dag. Dessutom med samma känsla säkert för arbetsgivaren – släng det gamla, in med nytt som kan utnyttjas tills det slängs. Varför blir de inte mer tvingade till återvinning? Vi andra får oss lära sånt. Varför slipper arbetsgivare undan så lätt? Myndigheter pratar så om de skenande kostnaderna för alla oss sjukskrivna, de får oss ofta att känna oss skyldiga. Men det är ju i de flesta fall arbetsgivaren som borde ifrågasättas. Men de kommer undan gång efter gång. De upprättar i bästa en rehabplan för den sjukskrivne, förväntar sig snabba resultat och när de inte kommer så får den sjukskrivne vet att man inte är välkommen tillbaka, inte önskvärd längre. Heja, det bättrade verkligen på tillfriskningen. Jag blir så arg, så ledsen, förbannad. Men mest ledsen över att vi behandlar varadra på detta sätt. Allt för företagen ska kunna vara så "effektiva" som möjligt, för att visa upp de rätta siffrorna. Önskar att det fanns siffror i medmänsklighet och i hur vi tar hand om varndra när det händer något.
 
När jag var liten fick jag lära mig att om jag gjort någon illa så var det mitt ansvar att lösa detta, ta hand om den gråtande och kanske skadade. Jag skulle inte vända ryggen till och strunta i min kompis. Jag skulle trösta, ta hand om och kanske se möjligheterna till en lek som passade oss bägge.
 
Jag kanske är naiv när jag vill att vi ska visa varandra omtanke i alla led, från alla håll. Men jag vill så gärna att det ska kunna vara så. För då kanske jag skulle slippa vara sjukskriven och då kanske jag skulle orka ta hand om allt det jag ville. Nu tvingar min kropp mig till vila och ett total dimma i huvudet. Märker det på texten, hoppas att någon orkat läsa och förstått. Att ni klarat att ta del av en utmattad hjärna i tankegegga.
0

Tyyyyysssssstnad....

Nu har det gått en period sedan jag skrev något. Skrämmande hur lite jag agerat de sista dagarna, veckorna. Har laddat inför de viktiga händelserna såsom skolavslutning och midsommar. Inte blev det bättre att jag drabbades av magsjuka mitt i allt. En sjuka som drabbade mig med både glädje och äckel.

Hur kan man bli glad över att bli magsjuk kan man undra. Jag blev jublande glad i början för inget av det jag stoppat i mig ville stanna kvar för att bygga upp det fettreservlager som börjat bli alldeles för stort på min kropp. Alla skrymslen var proppade kändes det som. Min inre lilla djävul jublade nu över att inget fick plats längre. För jag har länge varit mindre imponerad av min kroppshydda och ibland riktigt ledsen. Försökt med både det ena och det andra de senaste åren för att minska omfånget, men på något vis tycktes min kropp reagera med att inte förstå - den la på sig i stället. Önskade att jag visste då, det jag vet idag - även om det är grymt, orättvist och otroligt frustrerande. En stressad kropp kan reagera med att bygga upp depåerna av fett då kroppen tycker att den är i flyktläge/krisläge. Kroppen tror inte att den ska få mer energi igen så den tycker att den gör bäst i att verkligen suga upp varje droppe extra energi och lagra det till behövande dagar. Verkligen bra i kombination med att kroppen inte orkar rör sig som tidigare. En trappa är tungt, två är andnöd och tre då är det lika bra att ta fram båren. Jag försöker och försöker bättra på åtminstone dessa odds - motionen - men tji säger kroppen till mig. Den vill inte gå mig till vilje förrän jag lärt mig att vårda min kropp och själ. Slänga bort all stress, alla måsten och börja njuta av här och nu. Jag vet hur man gör. Jag läser på, lyssnar på råd och tänker på saken. Men att komma till och verkligen göra det känns så svårt.

Jag skulle gissa att få känner till denna handlingströghet - man måste nog ha varit utmattad/utbränd - för att riktigt känna och förstå detta otroliga motstånd till att göra som man vill. Hur man bara vill dra täcket över huvudet och hoppas att det löser sig ändå. Någon gång. Men helst igår för nu är jag så less på att inte orka leva som jag vill. Jag blir äcklad av mig själv.