0

Tack för underbart stöd

 Jag är så glad över det gensvar jag fick på mitt förra inlägg. Både i gruppen på FB där jag är halvaktiv (efter ork och förmåga), privat och på andra ställen. Det som glädjer mig är att många får upp ögonen, även jag, på hur denna sjukdom påverkar. Den påverkar inte bara den drabbade individen utan även omgivning runt omkring. Den närmsta familjen med partner och barn – om sådan finns - får dra det tyngsta lasset och de är verkligen värda all uppskattning för sitt slit.

För som jag känner det idag, så är jag ingen tillgång hemmavid. Barnen tycker det är mysigt att jag är hemma när de kommer från skolan, jag finns där för dem. Men jag orkar ju tyvärr inte göra allt det där roliga vi skulle vilja göra. Gå på museum, bio funkar ibland, göra utflykter, resa mm. Orken är oftast det som är orsaken. Men tyvärr även pengarna.

Att vara sjukskriven är det nog ingen som blir rik på. Varje månad är det ett stressmoment att först se om man får några pengar från Försäkringskassan, om man hinner få dem i tid, och om de räcker. De gör de sällan. De vänder på kontot med en rasande fart. Och där sitter man och har barn som har sina behov, jag skulle behöva köpa lite kläder för de jag har tycks krympa hela tiden och det finns så mycket annat som kostar.

Stress gör att man går upp i vikt, det är jättejobbigt. Och inte blir det bättre av att man knappt orkar hasa sig runt kvarteret med hundarna. Tack och lov vill jag inte äta mer än nödvändigt. Jag äter som en fågelunge enligt sambon. Men ändå ökar jag i vikt. Hur kul är det? Och stressande? För jag vet ju att övervikt knappast är bra för hälsan – inte på något sätt. Och nu pratar vi inte om några klädsamma extra kilon, utan mjuk, dallrande övervikt. Det mesta har satt sig på magen, vilket resulterat i många undringar om jag är gravid. Skulle inte tro det! Jag är 47 år och ”bara” utmattad. Men jag har absolut en fet mage som ser ut att vara i minst sjunde månaden. Jag känner mig absolut inte sexig.  

Nu är det ju inte bara barnen eller jag som drabbas av min sjukdom. Min älskade sambo får verkligen dra ett tungt lass. Först jobbar han heltid, sedan får han sköta merparten av hushållet med matlagning, städning mm. Jag kan starta disk- och tvättmaskin, men glömmer oftast att ta ur dem sedan. Jag kan handla mat, men blir liggandes resten av dagen. Att laga mat, absolut funkar det ibland. Men om det ska bli ätligt så överlåts detta helst. Stackarn, snart är det väl han som ligger här i soffan helt utmattad. Och blir nästa man i statistiken.

Som utmattad känner jag att jag lider av dåligt samvete konstant. Jag vill inte vara till besvär. Jag vill vara som vanligt. Inte någon som inte orkar saker som vore självklara och enkla för en frisk människa. Jag vill kunna dra mitt strå till stacken, både hemmavid och vid ett arbete. Jag vill få lön, kunna känna att det finns utrymme för mer än räkningar. Jag vill kunna laga en härlig middag, göra en berikande utflykt och äntligen få känna att dagarna har en glädje.

Jag måste dock säga att min positiva livssyn (som tyvärr kanske inte alltid avspeglas här), ändå har räddat mig många gånger. Att se det lilla, glädjas. Att kunna skratta dråpligt när man försöker ringa med miniräknaren, kokar kaffe utan att hälla i kaffepulver, tittar i kylskåpet efter tallrik att ta fram, stoppar soppåsen i toaletten...listan kan göras lång. Det är så dråpligt roligt hur hjärnan får mig att göra konstiga saker. Mindre roligt är det när hjärnan verkar ha världskrig, det smärtar och dunkar därinne och inget hjälper. Idag är en sådan dag. Men jag ska sätta på min solglasögonen och njuta av att solen skiner utanför mitt fönster, brasan sprakar, hundarna snusar och jag har det tyyyyyyst omkring mig.

Ta hand om er. Det är ni värda!

Funderingar utmattningssyndrom #människanbakom dåligt samvete en i statistiken hjärntrötthet stress utmattning utmattningssyndrom övervikt övervikt
0

Glimradet blev till energibaksmälla

Igår var jag lycklig hela dagen efter min energiglimt. Min sambo hann hem, han både såg och hörde glädjen i mig. Men sedan gick det snabbt, mycket snabbare än jag trodde. Energibaksmällan slog till med en gigantisk hammare och jag blev däckad i soffan.
I ett försök att pigga upp mig själv följde jag med för att handla lite mat. Jag vet - att handla i en mataffär en tidig fredagssväll var inte det bästa valet! Stressade människor som sprang på en, knuffades och jäktade vidare med tomma ögon. Det kändes som jag gick i en egen bubbla. Där livet gick i slowmotion och jag inte riktigt var delaktig i stressen utanför. Det var läskigt att känna det som att alla sprang på mig, medvetet. Det kändes som att de på detta sätt puttade omkring mig och min bubbla och jag kunde varken påverka riktning eller fart.
Väl hemma började kroppen värka. Och resten av kvällen förföll i en seg, dimmig tillvaro. Stackars sambon. Men jag är lycklig ändå. Jag minns glädjen, jag minns energin från i förmiddags. Jag visste redan då, att det jag kände bara var på kort besök, på en liten förhandstitt. Jag ser fram emot fler besök, tätare besök av den känslan. Och kanske, kanske kan den även stanna om jag ber snällt. Det vore så underbart.
Om känslan vill stanna, kanske den även kan locka fram min hjärnas energi. Vore så kul med ett helt galet, energifyllt party där vi samlas alla tre, jag, min kropp och min hjärna.
Men nu ska jag bara njuta av att mitt glimrade som fanns en stund idag. Trots att glimradet blev till en energibaksmälla.
Funderingar utmattningssyndrom Besvär bubbla energibaksmälla fredagshandla glimrande lycklig underbart utbränd utmattning utmattningssyndrom
1

Idag glimrade jag till

 Idag har jag haft en härlig dag. Det känns underbart och förvånande!
Dagen började med att jag blev väckt av min valp - alldeles för tidigt - men det är svårt att somna om när man blir överöst av kärlek. Så de alldeles för få timmarnas sömn fick vara nog.
Vi gick en kort promenad i snön och bägge hundarna var så glada åt den nya, fluffiga snön och jag blev lycklig av att se dem. Väl hemma skottade jag rent framför dörren och vid garaget, efteråt kändes det bra.
Laddade kroppen med en stadig frukost och sedan en vila på soffan, där jag efter ett tag satte mig med datorn och fick ihop lite härligt glad musik. Jag roade mig med att byta musik hela tiden och fnissade över hur min valp inte kunde fatta var ljudet kom ifrån. Det fanns ju ingen människa i det hörnet som sången kom ifrån. Han undersökte och tittade på högtalaren och tittade på mig. Plötsligt kunde jag inte sitta still! Jag lät kroppen följa musiken i en galen dans. Och det var så härligt trots att jag kände att jag inte skulle orka mycket. Men ett par låtar till orkade jag och jag blev tom lätt svettig.
Det gjorde inget för kroppen blev glad och jag varvade ner med lite yinyoga med lång vila. Sedan en skön dusch. Så skönt. Om ni inte har testat yinyoga så kan jag rekommendera detta! Så skönt för en stel kropp. Och en dag så ska jag klara rörelserna fullt ut. Nu ser det nog fånigt ut, men man måste ju börja någonstans.
Jag kände idag en stund av glädje och energi och det var såååååå länge sedan. Vad lycklig jag blev av detta. Nu ligger jag åter på soffan och slöar, men det är med ett stort fånigt leende :-) Det finns hopp!!! Jag ska försöka göra detta till en härlig vana. Musik är verkligen något för mig.
Idag glimrade jag till. Jag kände att jag orkade lite, jag hade ett positivt flöde i kroppen och även om jag åker på en energibaksmälla imorgon så kommer jag att le. För det känns som jag äntligen kommer att få orken till att tillfriskna - åtminstone kroppsligt. Heja!