0

Tack för underbart stöd

 Jag är så glad över det gensvar jag fick på mitt förra inlägg. Både i gruppen på FB där jag är halvaktiv (efter ork och förmåga), privat och på andra ställen. Det som glädjer mig är att många får upp ögonen, även jag, på hur denna sjukdom påverkar. Den påverkar inte bara den drabbade individen utan även omgivning runt omkring. Den närmsta familjen med partner och barn – om sådan finns - får dra det tyngsta lasset och de är verkligen värda all uppskattning för sitt slit.

För som jag känner det idag, så är jag ingen tillgång hemmavid. Barnen tycker det är mysigt att jag är hemma när de kommer från skolan, jag finns där för dem. Men jag orkar ju tyvärr inte göra allt det där roliga vi skulle vilja göra. Gå på museum, bio funkar ibland, göra utflykter, resa mm. Orken är oftast det som är orsaken. Men tyvärr även pengarna.

Att vara sjukskriven är det nog ingen som blir rik på. Varje månad är det ett stressmoment att först se om man får några pengar från Försäkringskassan, om man hinner få dem i tid, och om de räcker. De gör de sällan. De vänder på kontot med en rasande fart. Och där sitter man och har barn som har sina behov, jag skulle behöva köpa lite kläder för de jag har tycks krympa hela tiden och det finns så mycket annat som kostar.

Stress gör att man går upp i vikt, det är jättejobbigt. Och inte blir det bättre av att man knappt orkar hasa sig runt kvarteret med hundarna. Tack och lov vill jag inte äta mer än nödvändigt. Jag äter som en fågelunge enligt sambon. Men ändå ökar jag i vikt. Hur kul är det? Och stressande? För jag vet ju att övervikt knappast är bra för hälsan – inte på något sätt. Och nu pratar vi inte om några klädsamma extra kilon, utan mjuk, dallrande övervikt. Det mesta har satt sig på magen, vilket resulterat i många undringar om jag är gravid. Skulle inte tro det! Jag är 47 år och ”bara” utmattad. Men jag har absolut en fet mage som ser ut att vara i minst sjunde månaden. Jag känner mig absolut inte sexig.  

Nu är det ju inte bara barnen eller jag som drabbas av min sjukdom. Min älskade sambo får verkligen dra ett tungt lass. Först jobbar han heltid, sedan får han sköta merparten av hushållet med matlagning, städning mm. Jag kan starta disk- och tvättmaskin, men glömmer oftast att ta ur dem sedan. Jag kan handla mat, men blir liggandes resten av dagen. Att laga mat, absolut funkar det ibland. Men om det ska bli ätligt så överlåts detta helst. Stackarn, snart är det väl han som ligger här i soffan helt utmattad. Och blir nästa man i statistiken.

Som utmattad känner jag att jag lider av dåligt samvete konstant. Jag vill inte vara till besvär. Jag vill vara som vanligt. Inte någon som inte orkar saker som vore självklara och enkla för en frisk människa. Jag vill kunna dra mitt strå till stacken, både hemmavid och vid ett arbete. Jag vill få lön, kunna känna att det finns utrymme för mer än räkningar. Jag vill kunna laga en härlig middag, göra en berikande utflykt och äntligen få känna att dagarna har en glädje.

Jag måste dock säga att min positiva livssyn (som tyvärr kanske inte alltid avspeglas här), ändå har räddat mig många gånger. Att se det lilla, glädjas. Att kunna skratta dråpligt när man försöker ringa med miniräknaren, kokar kaffe utan att hälla i kaffepulver, tittar i kylskåpet efter tallrik att ta fram, stoppar soppåsen i toaletten...listan kan göras lång. Det är så dråpligt roligt hur hjärnan får mig att göra konstiga saker. Mindre roligt är det när hjärnan verkar ha världskrig, det smärtar och dunkar därinne och inget hjälper. Idag är en sådan dag. Men jag ska sätta på min solglasögonen och njuta av att solen skiner utanför mitt fönster, brasan sprakar, hundarna snusar och jag har det tyyyyyyst omkring mig.

Ta hand om er. Det är ni värda!

Funderingar utmattningssyndrom #människanbakom dåligt samvete en i statistiken hjärntrötthet stress utmattning utmattningssyndrom övervikt övervikt