1

Måste man klaga för anses vara sjuk? Kan man inte bara få njuta av livet - trots allt...

Jag älskar verkligen att vara ute. Känna vinden i håret, solen i ansiktet eller regnet som blöter ner hela mig. Idag orkar jag inte med de långa skogspromenaderna eller det tunga trädgårdsarbetet. Idag sätter jag mig gärna i en stol och bara njuter. Man måste få njuta - trots smärta och tröttheten.
Det finns de människor som tror att som sjuk är man bara sjuk om man ligger ner och ojar sig, gnäller, stönar och stånkar hela tiden. Det gör man kanske som frisk när man åker på den där influensan eller magsjukan någon gång per år. Men som kroniskt sjuk skulle tillvaron bli fullständigt outhärdlig - för alla - om jag ständigt låg och beklagade mig över mina smärtor och nedsättningar. Ingen skulle vilja komma i min närhet om de hörde mig klaga dag efter dag efter dag efter dag. Och jag skulle blir genomdeppad vilket knappast hade främjat mitt mående.
Att bli kroniskt sjuk har fåttmig att inse mycket och jag hoppas att jag får lära mig mer. Men det jag lärt mig hitills är att jag blir värderad utifrån en tillvaro som den friske har. Att vara sjuk någon gång per år vore ett rent himmelrike för mig. Jag är sjuk varje dag. Måste jag då klaga och gnälla och ömka mig varje dag? Är det i detta som sjukdomen sitter eller är det i något annat, något ni inte ser?
Jag läste igår en intressat text om just det här. Hur ett möte med en vän ter sig för den sjuke, hur man anpassar sig efter den friske och inte visar eller berättar av hänsyn. Varför gör vi så egentligen?
För mig är det en överlevnadsstrategi. Jag går just nu igenom en enorm sorg i sjukdomen. Förut har jag haft sorg över att ha fått sjukdomen men ändå har det funnits ett litet, litet hopp om att jag skulle stanna på den nivån och kanske kunna bli bättre. Nu har jag insett att jag bara sjunker och sjunker i mitt mående och jag inser att även om jag stannar nu så kommer jag aldrig bli frisk, som förr. Men för att orka denna sorg så döljer jag den också. Jag orkar faktiskt inte prata om min sjukdom, älta den, jämföra. Så när jag träffar någon jag känner, eller tom läkaren, så orkar jag inte berätta allt. Både av anledningen att jag vet att jag kommer att kollapsa av gråt och förtvivlan om jag rubbar på mina försvar, men också pga att jag faktiskt inte klarar av just nu att sammanställa mitt mående på ett bra sätt.
Så när jag träffar någon håller jag mig till neutrala ämnen att samtala om. Något jag vet att den andre kommer prata mycket om och jag kan bara nicka. Jag vill ju inte visa att jag inte hänger med egentligen och att min kropp smärtar vilket rubbar mitt fokus. Jag vänder ibland bort ansiktet om jag får ryckningar i någon muskel eller om jag känner att ögonlocken håller på att falla ihop. Jag låtsas få något i ögat för att ta bort fokuset från min tår som smyger upp pga smärtan. Jag lutar mig kanske mot något, eller sätter mig ner. För benen bär inte. Inte för att jag gör det bekvämt för mig så att vi kan prata i evigheter till. Jag ler troligen. Det sker automatiskt för jag tycker om dig samt att det döljer hur jag mår och då slipper jag frågor som skulle rubba mitt förvar, mitt skådespeleri.
Jag vet att jag troligen döms utfrån mitt skådespeleri. Jag kan ju inte vara så sjuk. Men som kroniker hittar jag mina vägar för överlevnad - om så för dagen. Hur jag mår imorgon ser du troligen inte. Du går kanske till jobbet som vanligt och gör allt det där vardagliga. Jag går hem efter vår träff. Lägger mig. Och blir liggande. I dagar. Men det ser du inte. Så jag är väl inte sjuk - för jag såg ju så glad ut när vi träffades...
Min personlighet har alltid varit lite introvert men väldigt lösningsinriktad. Det funkar bra för mig nu. Jag hittar mina små medel för att trots allt kunna njuta av livet. Trots min sjukdom. Jag inser att livet kan verkligen ta en oväntad riktning när som helst och man kan inte alltid styra över det. Därför njuter jag av solen i ansiktet, regnet på min fönsterruta, vinden i håret. Jag ser mina blomsterrabatter blomma, jag ser ogräset som tar över och jag ser skönheten även i ogräset. Se bara bilden jag använt. Det är en kirskålsblomma. Så skir, så vacker. Underbar att ha i buketter - men ett ogräs som tar över och kväver de blommor jag tidigare kämpade för.
Nu får jag försöka hitta det vackra i det som finns och inte försöka forma om allt utifrån en föreställning av vad jag anser är vackert.
Likaså måste jag som sjuk få vara sjuk på de sätt jag är. Jag måste få sluta bedömas utfrån de 5-10 minuter vi träffas och hur jag agerar då. Du vet inte hur mycket jag döljer, inte visar, för att klara de dyrbara minutrarna med dig. Vad det kostar mig senare vet du inte, och det tänker jag heller inte visa dig. Jag är trots allt väldigt fåfäng och stolt.
Jag är ingens allmänna beskådan eller objekt, utan jag är en människa som förtjänar respekt - även om jag är kroniskt sjuk i en svår sjudom. Och jag tänker banne mig njuta av livet på de sätt jag kan. Jag tänker inte gnälla varje minut. Jag tänker inte visa hur dåligt jag mår för då kan jag även låtsas att jag är frisk en litet stund. Jag behöver sånt. Jag förtjänar det. Trots att jag är sjuk. Trots att jag kostar samhället - det vet jag att många tycker. Om du tycker att jag är kostsam tycker jag att du ska tänka på om du någon gång gått till jobbet sjuk eller lämnat in ditt sjuka barn på skolan eller i förskolan. Jag blev smittad av ett barn som lämnades in av en stressad förälder som absolut måste till jobbet. Barnet återhämtade sig, men min kropp var så nedbruten av alla infektioner barnen släpade dit så min kropp orkade inte längre. Tänk på sånt innan ni friska klagar på oss sjuka. Vilken del kan ni eventuellt ha i att någon mår dåligt...ska ni dessutom då sparka på den som ligger?
 
Jag tänker trots allt njuta av livet just nu, på de sätt jag kan och ni ska absolut inte döma mig för det. Man vet aldrig hur morgondagen ser ut. Jag trodde det som frisk. Nu vet jag dessvärre bättre...jag saknar att vara naiv.
 
Jag tänker banne mig njuta av solen, regnet och vinden. Av livet. Jag tänker le och skratta. Jag kanske skjuter mig i foten av att inte ständigt klaga och gnälla, men jag kan faktsikt vara sjuk utan bete mig som om jag bara hade en förkylning.
 
Måste man klaga för anses vara sjuk? 
Kan man inte bara få njuta av livet - trots allt...
 
 
 
Status i övrigt:
FK har bedömt att det finns visst rehabåtgärder som kan eventuellt någon gång i framtiden göra mig frisk, dvs de bedömde avslag på sjukersättningen pga att de anser att jag visst kan bli frisk. Oavsett vad forksare, specilister och mina läkare säger och visar. FK kan bedöma på sina spekulationer.
Men jag har sjukpenning... än så länge.
Jag mår skit. Mycket pga FK.
me/cfs #FKstress #MillionMissing #me/cfs #människanbakom Försäkringskassan Kronisk sjukdom Värderingar hjärntrötthet
0

Att sakna men också att kunna värdera det som finns.

Idag, den 12 maj 2018, har jag haft diagnosen i 3 år. Jag ägnar ibland min tid i soffan eller sängen åt att titta på bilder från förr, då när jag var aktiv och kunde göra det där som föll mig in.En stor längtan infinner sig och det är lätt att bli ledsen.
Idag måste jag planera min tid långt i förväg. Som idag - jag gärna varit med på Mynttorget i Stockholm. Mina fina skor står där. De där högklackade festskorna som jag nu aldrig kommer kunna dansa i mer. De står där med en lapp som berättar om mig och några av de saker jag saknar. Saknaden visar hur livets händelser är så självklara när man är frisk. Hur allt ställs på sin spets när man drabbas av kroniska sjukdomar såsom ME. 
Idag måste jag som sagt avstå från att närvara fysiskt på Mynttorget. Jag måste planera för ett bröllop jag ska närvara vid nästa helg. En lugn tillställning, bara de närmaste och en borglig vigsel. Men jag måste börja tänka på att hushålla med min lilla energi redan nu. Sånt behövde jag aldrig tänka på sin frisk. 
Just en sådan sak är svår för mig som drabbad att förstå. Jag jobbar fortfarande med acceptansen och kunskapen i just min energinivå. Märker ex att jag mår sämre av värmen. Piggare av solen, men trögare av värmen. Jag ser ut som vanligt för de som inte granskar mig närmre, för jag känner innuti hur jag mår sämre innan jag kollapsar utanpå också. Inte ens mina närmaste ser alla gånger när jag mår dåligt. De kan dock höra för mitt humör försämras drastiskt och jag tänder till för minsta lilla. Jag som var så tålmodig förr. 
 
Det jag saknar mest nu i livet är nog de där enkla sakerna man gör som frisk. 
Att kunna göra aktiviteter med barnen.
Att orka prata med barnen och sambon längre än 10 minuter.
Umgås med vännerna.
Dansa.
Lyssna på musik.
Att kunna städa, plocka undan och få ordning i hemmet.
Att kunna bjuda in vännerna på en spontankväll - bara för att det är så skönt i sommarkvällen.
Att kunna gå på stan och titta in i passande affärer, strosa runt och kanske shoppa lite.
Att kunna laga en middag åt min familj utan att riskera hus och hem.
Att kunna ta en biltur.
Att kunna pressa kroppen i ett spinningpass eller i gymmet.
Att få känna träningsvärk.
Att kunna ta hand om min älskade trädgård.
Jag saknar mycket. Men jag lär mig också att uppskatta det självklara. Såsom att solen lyser, jag har glada och trygga barn, jag lever och jag kan skratta, jag finns. 
 
Livet har tagit en förundering väg och jag måste följa den. Var den leder vet vi inte. Idag finns ingen behandling, ingen rehab som botar. Idag finns alldeles för mycket okunskap i vården och i samhället. Men tillsammans kan vi ändra det. Tillsammans kan vi leda politikerna rätt, hjälpa forskningen att få resurser, öka förståelsen.
 
Bidra gärna till forskningen med en slant (alla är otroligt välkomna):
Swisha till 123 056 33 95
Alla insamlade medel går oavkortat till biomedicinsk forskning om ME/CFS.
 
 
 

Från www.rme.nu (där finner ni även mer info):

Vad är ME/CFS? ME/CFS (Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome) är en neurologisk sjukdom som kännetecknas av långvarig, svårt funktionsnedsättande utmattning i kombination med en rad andra symtom. Sjukdomen börjar oftast i samband med en infektion. Sjukdomen, som ofta kallas ME, men har den officiella benämningen ME/CFS, är klassad som neurologisk (WHO ICD-10 G93.3) och benämns av forskare på området ofta som neuroimmunologisk. Den drabbar 0,1-0,6% av befolkningen, beroende på vilka diagnoskriterier som används. Detta betyder att det finns minst 10 000 ME/CFS-sjuka i Sverige. Troligen har bara ett fåtal av dessa fått korrekt diagnos. För vuxna är sjukdomen i dagsläget nästan alltid kronisk, men förhoppningsvis kan biomedicinsk forskning leda till framtida effektiva behandlingar.I 75-80 % av fallen börjar sjukdomen i samband med en infektion. De typiska symtomen är extrem energibrist och det som kallas för ”ansträngningsutlöst symtomförvärring” (Post-Exertional Malaise), alltså att man försämras efter aktivitet. Ofta förekommer konstanta influensaliknande symtom, halsont, värk och en känsla av ”hjärndimma”.

 

Diagnos ställs genom uteslutningsdiagnostik, där ett antal kriterier ska uppfyllas. Forskning har visat att det på gruppnivå finns avvikelser i nervsystem, immunförsvar och hormonsystem. Sjukdomsgraden kan variera från en mild variant med en lättare nedsättning av funktionsförmågan till svåra fall, där den drabbade är bunden till sitt hem eller helt sängliggande.

 

Kan inte botas - men symtomen kan lindras Det finns i dag ingen behandling som botar sjukdomen. Däremot kan medicinsk symtomlindring och korrekta råd om sjukdomshantering lindra symtomen. Överansträngning och nya infektioner förvärrar ofta tillståndet.

 

Neurologisk sjukdom som kan drabba vem som helst Det har tyvärr funnits många myter runt sjukdomen, inte minst beroende på den tidigare benämningen ”kroniskt trötthetssyndrom”, som är mycket missvisande. Några av dem är att det skulle vara en ”modediagnos” som bara drabbar medelålders kvinnor, eller ett psykosocialt syndrom. Det har också funnits sammanblandningar mellan ME/CFS och symtomet allmän långvarig trötthet.

 

I själva verket är ME/CFS en neurologisk sjukdom (G 93.3) som drabbar män, kvinnor och barn i alla folkgrupper och samhällsklasser i hela världen. ME/CFS skiljer sig markant från generell trötthet, stressproblematik och depression, och ska inte heller förväxlas med primära sömnproblem. En ME/CFS-kunnig läkare kan enkelt skilja ut ME/CFS-sjuka från övriga patientgrupper med hjälp av Kanada-kriterierna, utredning/provtagning och patientens sjukdomshistoria. Typiskt för ME/CFS är att de flesta insjuknar i samband med en infektion, att man har en stark sjukdomskänsla i kroppen och att man förvärras av aktivitet.

 

 
me/cfs #MillionMissing #me/cfs #millionmissing Myalgic Encephalomyelitis
0

Varför ifrågasätts lagen, när den ändå kan tolkas utifrån hur fan läser bibeln - av Försäkringskassan?

 Högsta förvaltningsdomstolen har i en dom tagit upp frågan vad som avses med normalt förekommande arbete (RÅ 2008 ref. 15). (länk

 

Högsta förvaltningsdomstolen gjorde samma bedömning som kammarrätten i frågan om vad som avses med ”normalt förekommande arbete”.

Enligt kammarrätten avses med normalt förekommande arbete ”vanliga arbeten på arbetsmarknaden där en försäkrads arbetsförmåga kan tas till vara i full eller närmast full omfattning”. Ett normalt förekommande arbete innebär ”krav på normal prestation där ringa eller ingen anpassning kan väntas förekomma med hänsyn till funktionshinder och medicinska besvär” hos den försäkrade.

Högsta förvaltningsdomstolen bedömde i det aktuella ärendet att ett för den försäkrade anpassat arbete skulle behöva innehålla betydande inslag av begränsningar vad avsåg arbetsuppgifter och arbetstakt. Ett sådant arbete kunde enligt domstolen inte anses vara ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden.

Högsta förvaltningsdomstolens dom innebär alltså att arbeten som kräver mer än marginell anpassning efter den försäkrades sjukdom eller funktionshinder, inte kan anses vara normalt förekommande på arbetsmarknaden.

En försäkrad, som på grund av sjukdom eller funktionshinder, endast klarar ett sådant arbete bör beviljas sjukpenning. Detsamma gäller för den som bara klarar ett arbete som endast finns i mycket begränsad omfattning (jämför prop. 1996/97:28, s. 17).  Länk till 1996/97:28

 

 Jag har plockat ut några meningar ur domen ovan som jag finner ytterst intressanta:

 

”Ett normalt förekommande arbete innebär ”krav på normal prestation där ringa eller ingen anpassning kan väntas förekomma med hänsyn till funktionshinder och medicinska besvär” hos den försäkrade.”

”Högsta förvaltningsdomstolens dom innebär alltså att arbeten som kräver mer än marginell anpassning efter den försäkrades sjukdom eller funktionshinder, inte kan anses vara normalt förekommande på arbetsmarknaden. En försäkrad, som på grund av sjukdom eller funktionshinder, endast klarar ett sådant arbete bör beviljas sjukpenning.”

 

 

När man ser hur Försäkringskassan själva har bedömt mina nedsättningar i de olika avslagen till sjukpenning kan man undra vad de anser är marginell anpassning. Vad menar Försäkringskassan att normal prestation är? Tydligen kan man vara ganska nedgången och sjuk utan att detta frångår Försäkringskassans begrepp normal. Jag har därför åter gått igenom mina ärenden för att hitta vad de anser är normalt och som vi andra anser är helt sjukt. Jag kan av naturliga skäl endast visa mina egna underlag, mina egna nedsättningar mm. Alla dessa visar jag öppet mina tidigare blogginlägg (jag har redovisat 8 ärenden varav 7 fick avlag. Här börjar blogginlägget om ärende nr1, de andra följer efter det för den som är nyfiken)

 

I FKs avslagsmotiveringar brukar de upprepa några av de saker som står i läkarintygen. Jag har noterat att dessa utvalda upprepningar omfattar inte de allvarligaste nedsättningarna. De nämner alrig tex att jag måste liggvila i 2 dygn efter att ha gått 200 meter. Varför? När FK upprepar mina nedsättningar (som tydligen är fullt normala enl FK) så ser de ut så här i förkortad version:

Har tilltagande smärtproblematik

Lider av trötthet och koncertrationssvårigheter, 

Är nedstämdhet, oro, och nedsatt initiativförmåga. 

Kan inte koncentrera mig på arbetsuppgifter alls

Blandar ord och tappar dem när jag läser för barmen. 

Minskat minne.

Sover mycket men är trött ändå.

Har besvär med yrsel och huvudverk

Slutat köra bil och orkar inte med hemsysslor. 

 

 

 Vidare brukar Försäkringskassan ha sina standardformuleringar kring hur de bedömt och hur de beklagar besvären men ändå kör kniven i hjärtat på den sjuka genom att säga att den inte är så sjuk som den tror, låtsas eller försöker fejka. För det är undertonen många sjuka upplever efter att ha läst orden. Många av oss sjuka lägger ut dessa motiveringar på våra forum och vi ser att alla är de lika, väldigt lika. Och vi blir illa berörda för de säger sig se våra besvär men bedömer oss ändå arbetsföra. Undrar hur de på FK gör vid feber själva? Går de till jobbet då? Vid halsont? Vid migrän eller svår huvudvärk? Men vi ska. För vi har någon som bedömer oss.

 

”Försäkringskassan bedömer utifrån det medicinska underlaget i ärendet att du trots dina besvär skulle kunna utföra ditt eget arbete som barnskötare på en förskola eller ett annat arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.”

”Försäkringskassan förstår, utifrån dina egna och andras beskrivningar, att det är en besvärlig situation för dig”.

 

 

Men hallå…om jag har en besvärlig situation såsom FK skriver, hur kan de då bedöma mig ta ett normalt förekommande arbete?  Där ska ju en normal prestation kunna utföras. Man kan inte utföra ett normalt arbete om man har de besvär jag har och som FK uppfattat vissa bitar ifrån.

Hur kan man arbeta normalt, utan ingen eller ringa anpassning om man inte minns vad man ska göra? Hur kan det ske om man inte ens kan utföra matlagning el städning hemma eller om man inte kan köra bil? Hur kan man utföra ett arbete normalt med koncentrationssvårigheter och när man är ständigt trött?  Vad är egentligen normalt för Försäkringskassan? Hur kan vi sjuka, våra läkare, våra anhöriga, våra domstolar ha en helt annan uppfattning om vad normalt är? För har man koncentrationssvårigheter med dåligt minne och ont i hela kroppen så behövs det anpassningar - stora anpassningar. Då är det inte längre ett normalt förekommande arbete. 

 

Jag får inte texterna att gå ihop. De motsäger RÅ 2008 i sin avslagsmotivering men anser att den ändå gäller - för det har de bedömt. Och jag fick avslag pga avsaknaden av objektiva fynd, tester och att det som stod i intygen var mina ord. Inga andras. Men nu bekölagar ni att trots andras beskrivningar av mitt tillstånd så kan jag ändå jobba? Så ni har sett att det är fler som sagt vad de sett (observerat) i mitt mående? Men ändå finns det inga observationer från andra... Bestäm er FK! Ni motsäger er själva.

I läkarintygen så är besvären mer beskrivna, det ovan var bara utdrag från FKs text där de förklarar vad de "sett",

Objektiva fynd kommer jag avhandla i ett nytt blogginlägg, men jag kan redan i detta säga att FK skiter fullständigt i de objektiva fynd de fått sig tillsända för som vi ser så emotsäger sig FK själva. 

 

Varför för FK upprepa sig, men inte läkaren?

En annan sak jag reflekterat över är att FK i brev efter brev säger att läkarintygen inte skiljer sig tillräckligt åt så att de kan bedöma att de anses som nya medicinska underlag. Jag lider av en kronisk sjukdom. Kronisk innebär att sjukdomen inte förändrar sig märkbart, och skulle då intygen innehålla tillräckligt med nyheter för att FK kan bedöma dem som nya medicinska underlag så vore jag en medicinskt under, en världssensation! Det är jag tyvärr inte.

Min läkare har tom skrivit att jag blivit värre i mitt mående, men det är inte verifierat med tester somframkommer av läkarintyget - för sådana tester finns inte. Det är bara hennes observation under den halvtimme vi träffas, men den gäller väl inte för det är bara hennes ord…

I detta att de anser att min läkare upprepar sig när hon försöker beskriva mina nedsättningar slår tillbaka på dem, för när jag nu läst besluten från dem återigen så ser jag samma ord, samma formuleringar, samma uppreningar. Om o om igen. Inget unikt syns i bedömningen, bara mallar. Har de då bedömt mig unikt och förutsättningslöst? Knappast. I FK-journalerna ser jag ständiga hänvisningar till tidigare beslut och sånt påverkar självklart den nya bedömningen för varför står det annars med?

 

Fk bedömer mig kunna arbeta på förskola som barnskötare. Undrar vad föräldrarna till barnen anser om detta?

Ett normalt förekommande arbete kan jag tydligen ta - trots mina besvär FK sett att jag har. Jag kan tom arbeta i min barngrupp på förskolan och ansvara för de 20 st 2 åringar vi har, jag och mina två kollegor. Att jag sedan inte minns vad jag ska göra, att jag har svåra smärtor som dessutom tilltar är inget som kräver anpassning, inte heller att jag har svårt att koncentrera mig. Att jag inte ens kan ta mig till arbetet är tydligen helt oväsentligt också. Att jag (min hjärna o jag) blir helt slut av att träffa människor, att gå 200 meter eller att höra ljud, är oväsentligt och tydligen helt normalt. Säkert lika normal att jag efter det behöver vila i 2 dygn. Liggvila. Jag får inte heller ihop diskussioner, tappar ord, kan inte återberätta och kommer inte ihåg vad som sagts - ganska viktiga bitar kan jag tycka, men tydligen inte Försäkringskassan som anser detta vara helt normalt. Likaså anser FK att det är helt normalt att jag blir helt tom i huvudet (paralyserad) vid rörelser och av intryck omkring mig.

Allt detta står i mina läkarintyg. Men Försäkringskassan anser att det är normalt och inga anpassningar behövs på mitt arbete som barnskötare. Undrar om barnens föräldrar anser samma sak? Undrar om de känner sig trygga med att FK bedömer mig kunna ansvara för deras mest värdefulla person i livet? Eller att jag skulle köra dem till jobbet i en buss om jag jobbade som busschaufför - jag som inte kan köra min egna bil längre pga att hjärnan paralyseras av alla intryck och jag somnar efter en kort stund? men köra buss kan jag och ansvara för de personers liv när de sitter i bussen?  Var går gränsen för FK vad som är normalt mående och således inte kräver några eller ens rimliga anpassningar av arbetet? När är mitt mående livsfarligt nog för andra? För mig själv? Det är inte normalt att utsätta andra för fara pga hur man mår. 

 

Så hur är det möjligt att FK kan bedöma att jag kan utföra ett normalt förkommande arbete utfrån den lagtext som faktiskt finns idag. Att det överhuvudtaget behövs utredas i rätten - igen - är i mina ögon ytterst märkligt. För lagar kan tydligen tolkas hur FK vill, bara de uppnår sjuktalen, och då är alla vägar tillåtna. Vad sker vid en ny lag? Hur vet vi att FK inte kan välja att tolka den som det passar deras syften och målsättningar? 

När kommer vi behöva ytterligaer en ny lag? Om 5 år, om 10År? Idag tillåts FK tolka lagarna ytterst krativt och det för att passa de mål som satts av Regingen. Idag styr sjuktalen. Inte lagen. Det är uppenbart.

Varför är det ingen som ifrågasätter hur FK tillåts tolka lagar så anmärkningsbart och olika genom tiden beroende på vad målet från Regeringen är? Varför är det ingen som ifrågasätter FKs agerande? Varför ifrågasätts lagen, när den ändå kan tolkas utifrån hur fan läser bibeln?

me/cfs #FKstress #jagsaknas #människanbakom Hitte-på-jobb Livsfarlig tolkning av dom Myalgisk Encefalomyelit RÅ 2008 ref. 15 Tolka lagen som fan läser bibeln hjärntrötthet me/cfs normalt förekommande arbete sjukpenning sjuktal