0

När erfarenhet blir en svaghet

 
Jag har precis läst en gästkrönika i Dagens Arbete, suveränt skriven av någon som vet vad det innebär att bli utmattad. Artikeln slutade dock med en kursiverad text där det stod att krönikören ville vara anonym då denne söker nytt jobb. Detta fick mig att tänka. Varför ska man behöva skämmas och mörka att man varit utmattad? Varför? Visst är man inte lika stresstålig som tidigare, men så mycket man lärt om sig själv, sin förmåga och omgivningen under sin sjuktid! Få människor sätts i den sitsen där man verkligen behöver tänka om och tänka nytt för att överleva. Jag förstår varför skribenten väljer att inte skylta med sin erfarenhet och just det gör mig så beklämd.
 
Jag funderar själv över hur jag ska göra när jag söker nytt i framtiden. Tror på ärlighet, men vet att inte alla gör det. En vit lögn som framhåller hur duktig man är, som gör att man får den där tjänsten man egentligen inte kan eller förtjänar. Men en väloljad mun vinner ofta över ärlighet. Beror den väloljade munnen bara på dålig självinsikt eller är man så förträfflig som man utger sig för att vara? Jag vet att jag är långt ifrån perfekt - även om sambon trotsigt påstår motsatsen (tur att kärleken är blind). Är väl så typiskt jantesvensk - det är fult att tala om hur duktig jag är, jag visar det istället. Kör på in i väggen med blinda ögon och ett leende på läpparna. För allt är bra, jag är inte sjuk. Så troligen kommer jag att förminska min insikt om livet och mina värden, när jag nu verkligen måste jobba på dessa. Förminska mig själv och på så sätt även alla andra som kämpat, kämpat i denna skamfyllda sjukdom. En sjukdom vi fått för att vi vill för mycket, tar emot trots dåliga odds, försöker och kämpar. Varför ska jag skämmas egentligen? Jag har ju så plikttroget gjort vad som förväntats av mig, och lite till.
 
Hade jag mått bättre om jag fått mer feedback på mitt slit? Förmodligen. Men jag hade troligen inte klarat mig ändå för jag vill så mycket. Ser jag en möjlighet så tar jag den, kämpar på och hoppas att någon ska se och förhoppningsvis även stoppa mig i tid. Nu måste jag efter tjugofem år i yrkeslivet lära mig att säga stopp. Jag kan inte. Jag kommer att bli en smitare - i mina ögon. Jag kommer att känna självförakt för att jag inte gör det jag brukar. Men jag kommer att överleva och klara arbetet längre. Det borde vara värdefullt att veta att jag finns där, att jag använder mig av min insikt i vad jag klarar för att orka ända fram. Det känns som att denna erfarenhet kommer att bli en svaghet när jag söker nytt jobb. Jag och min dumma ärlighet. För jag vill stå där stolt i ryggen och berätta om min resa. Hoppas att de jag möter vågar respektera det och se möjligheterna då. Jag kan bara hoppas, även om det känns mörkt nu med alla effektiviseringar.
 
Jag är ingen supermänniska. Jag är en värdefull männsika med mycket att ge. Erfarenhet - är det en svaghet idag?
0

Jag vill aldrig bliva stur!

 
Igår var jag på utsparksfest på jobbet. Tjugotvå härliga barn som ska börja förskoleklass och lämnar ett liv på förskolan bakom sig. Jag blev inbjuden som gäst och det var så härligt att få se alla glada härliga barn. Det glittrade om dem, både i ögon, kläder och i sinne. Det riktigt bubblade över av livsglädje och förväntan hos dem alla. Jag stod där - utmattad och sliten i kropp och själ - tittade på dem och kände vilken glädje det är att få vara nära barn. Att få bli inspirerad av dem och känna deras kärlek och glädje. Vi hade inte setts på drygt två månader och jag blev mött av framrusande, leende barn som slänger sig om min hals och kramas, kramas, kramas. Barn som inte vill släppa taget utan står nära, håller mig i handen, klappar på mig. Vilken underbar medicin kärlek är. Vad jag önskade att jag orkade vara på jobbet, men insåg tyvärr att all denna energi också dränerade mig totalt med alla intryck. Det var sorgligt att inse att jag har en bra bit kvar. Men jag är en lyckligt lottad kvinna som får uppleva kärlek på hemmaplan också. Så jag hoppas på ett snabbt tillfrisknande.

När jag stod där, omgiven av alla dessa underbara barn, kom jag att tänka på hur det hade varit om jag arbetade på ett kontor eller liknande. Hade mina kollegor sprungit fram, kramat mig, hållt mig i handen och verkligen visat att de var glada att se mig? Eller hade de tittat upp från sina datorer, kanske bemödat sig med ett hej eller en vinkning och fortsatt det "viktiga"? Stressat på mot sina deadlines. En liten skara hade säkert visat lite omtanke, men långt ifrån alla. Jag har jobbat på kontor och själv varit en av dem som hälsat någon välkommen tillbaka. Tafatt stått där och inte vetat vad jag ska säga och brottats med känslan av plikttrogenhet mot stressen och omtanken om min kollega. Jag var den som satte mig skamsen och tyst på min plats igen efter några minuter och begravde mig i arbetet, sorgsen över att inte kunna - eller våga visa - mer kärlek till den kämpande kollegan.
 
Vilken härlig känsla det då måste ha varit att vara barn. Att våga visa hur mycket man bryr sig. Barn tänker oftast inte på att det kan vara fult eller fel att visa sina känslor. De formas tyvärr snart efter våra "vuxna" ideal. Önskar att alla kunde få vara barn hela livet. Jag vill i alla fall aldrig bliva stur! Jag vill vara ett barn - åtminstone ibland. Glömma alla tråkiga måsten, etikettregler om hur man "ska" uppföra sig - bara få vara så där härligt glittrande glad och spontan.
 
1

Surgubbe/jordgubbe

 
Jag känner mig både bakbunden och kvävd. Det sa bara boom och så sjönk jag ner i ett djupt, djupt svart hål. Min kropp blev trött och tung, motvillig att röra på sig. Min blick ofokuserad och naturligtvis blev det huvudvärk och yrsel också. Anledningen: ett samarbetssamtal kring barnen med Xet. Det räcker med att jag bara ser honom så reagerar kroppen med världens ångest. Jag mår så dåligt. Jag vet ju att nu blir det lögner, fnysningar, hånfulla leenden och antydningar om att jag är totalt oduglig. Han lyckas ofta dupera sin omgivning med sina rätta ord som han inte vet betydelsen av, sina propra kläder och tråkiga yttre. Men får en skymt av hans andra sida, så blir man mörkrädd och äcklad. Allt är bara en fasad på en stackars människa.

Egentligen tycker jag fasligt synd om denna människa. En man som missar livet i stressen över att ha pengar på banken, ha de rätta sakerna, uppföra sig efter de regler man lärt sig. Som strävar efter konstant bekräftelse. Men i samma stund jag känner detta medlidande med honom inser jag att han är en stor del i att jag mår så dåligt idag. Denna propra, grå man har genom sin ständiga negativa sida, sin otroliga egoism och drift efter pengar och status, tryck ner mig tills jag inte tyckte mig vara vatten värd. Ingen av oss såg resan, men jag drabbades hårt när min kropp inte längre orkade med denna psykiska nedlåtenhet han ständigt visade mig - förhoppningsvis oavsiktligt. För varje gång detta påtalas nu får jag bara anklagelser och fnysningar och ett totalt oförstånd tillbaka. Önskar att mannen kunde vakna upp och komma lite till självinsikt.

Vårt samtal innefattade återigen gråt från min sida då jag inser att han fortfarande inte inser hur han med sina ord och beteende påverkar. Och nu är det inte bara mig. Våra barn har ärvt min högkänslighet och påverkas redan av beteendet. Men han duperar handläggaren känns det som. Jag har lust att ge honom en fet känga mellan benen för det han utsätter barnen för. Att vara den där duktiga föräldern som aktiverar sig med barnen, har helgerna bokade med massa saker...Åhhh, vad duktig du är - men har du verkligen frågat barnen och LYSSNAT på deras svar? Jag får höra hur de känner sig tvingade.

Det finns mycket man kan säga om detta, Men det läskiga är att jag blir påverkad så mycket och så starkt fortfarande av denna man. Och då inte på ett trevligt sätt. Han får hela jag att må så dåligt! Jag undrar verkligen hur man låter det gå så långt, hur jag kan ha låtit det pågå så länge och varför, varför valde jag honom som far till mina barn? En skilsmässa är bra, men eftersom vi har barn slipper jag honom aldrig. Och jag blir riktigt äcklad numera - nu när jag sett andra sidor av honom och insett vad jag blivit utsatt för. Psykiskt nertryckning. Enda ljusglimten (förutom mina underbara, underbara barn) jag har är när jag tänker på att vår familjeterapeupt också såg hans inkompetens till att förstå vad hans fagra "rätta" ord betydde - känslomässigt undermålig.

Att det ska behövas så litet som en liten man för att förstöra.

Ledsen över detta dystra inlägg, kände bara att jag var tvungen att få ur mig lite av den skit han planterade idag. Själv tänkte jag nu plantera lite jordgubbar - de är mumsiga :-)

Men min tanke först med inlägget var att delge min uppgivenhet när det gäller barnen. Att han slinker igenom och får som han vill. Trots att lögnerna haglade, hånleendena och hoten fanns - inför vår handledare. Han kommer att ändra det vi kommit överrens om inom närmsta veckan - ska vi slå vad? För allt blev inte som han ville...Han vill sätta åt mig. Få mig att lida, så att jag fogar mig och blir hans nickedocka igen. Tur att jag retade honom med min övervikt, jeans, t-shirt och osminkad idag. Han äcklades säkert av mitt utseende. Jag var inte proper.

Näää, nu väntar mina underbara jordgubbar och min älskade underbara sambo. Jag är den lyckliga.