Jag e pippi

Jag är rädd, riktigt rädd, för hur jag mår. Trodde i min enfald att poletten trillat ner för ett tag sedan, men ändå kör jag huvudet i väggen, stångar på och hoppas och tror att jag ska klara saker som tidigare.

 

I somras var jag på samtal för att få börja rehab i grupp. Nu visade det att detta rann ut i sanden då läkaren skrivit ytterligare remiss och då till smärt och stressavdelningen. Och dit har jag precis fått veta att vänte tiden är lång...så det blev ett vakum av allt. Men vid detta samtal berättade de att man skulle få uppgifter/hemläxor varje gång och sedan skulle man utvärdera dessa i gruppen. Jag anammade detta med första hemläxan, det var att man skulle göra något man tycker är roligt. Jag tycker mycket är roligt och jag har mycket vilja så där är inte mitt problem - eller så är det faktiskt det. Jag vill för mycket.  Men nu valde jag något jag tyckte var roligt och avkopplande - keramik. Det var kanske modigt att anmäla sig till en kurs på 10 ggr, men jag mindes så hur jag hade tyckt det var avstressande och skönt sist jag gjorde detta.

 

Första gången jag gick så drejade jag. Eller rättare sagt jag försökte. Tidigare hade jag ju klarat detta så lätt och bara kunnat tillverka skålar, tillbringare mm på löpande band. Nu fick jag inte ens degklumpen att vara still, dvs centrerad på skivan. I två timmar satt jag där envist och försökte om och om igen. Intalade mig att detta var trevligt.

 

Efter kursens slut så kom jag hem och formligen rann ner i soffan. Helt urlakad. En tilltagande huvudvärk. Ont i kroppen. Total hjärndimma. Och så fortsatte det i två dagar efteråt. Jag var i chock! Jag klarade inte ens två timmars avkopplande keramik i en grupp om sex personer. Miljön var allt annat än högljudd, jag hade förklarat min situation så jag fick min lugn och ro, ingen som försökte störa mig. Men ändå så reagerade jag så starkt efteråt. Tänkte att det var väl alla nya intryck, den snurrande drejskivan och koncentrationen med att försöka centrera degklumpen  därpå som gjorde detta.

 

Nästa gång skulle jag skippa drejningen. Jag satte mig vid bordet vid de andra och pillade fram något som skulle likna ett ekollon - på två timmar. Jag satt där tyst och pillade, tog en paus och lyssnade på de andra, tittade vad de gjorde och fortsatte sedan med mitt. Det var verkligen ingen stress. Väl hemma igen hamnade jag åter i soffan, helt tömd, orkeslös. Men denna gång var följande dag inte lika tom och dimmig. Jag vilade halva dagen och sedan gladdes jag över att jag orkade starta en tvättmaskin. Att sambon sedan fick hänga den är en annan sak. Han är verkligen otroligt förstående och den bästa sambon man kan ha. Men jag var otroligt glad över att jag orkade starta tvättmaskinen i alla fall. Det var ett framsteg.

 

Idag var jag åter på min kurs. Drejskivan stod där och suktade mig, men jag satte mig åter vid bordet vid de andra, tog min lerklump och började pilla. Denna gång skulle det bli en citruspress. Och även denna enkla sak tog mig två timmar att skapa. Nu sitter jag här hemma i soffan. Trött. Otroligt tom. Insåg att det var tur att jag körde de folktomma vägarna hem, något annat hade inte gått. Jag klarar inte mycket nu. Inte ens att sitta i en lokal med fem andra, pilla på lite lera och försöka skapa något utan någon som helst stress. Jag blir riktigt rädd. Jag har ändå varit sjukskriven i drygt 6 månader nu och jag klarar så lite.

 

Min värsta fiende är min vilja. Och det osynliga kravet om att komma in i ledet igen. Förnuftet säger mig att det lär dröja. Min vilja har tröttnat på mina väggar hemma. Kravet hänger över mig. Stressen ökar och vill inte försvinna ur min kropp. Jag kommer inte ihåg när jag funkade bra senast. Men det verkar inte vara mycket jag minns numera överhuvudtaget. Då är det bra att jag har min vilja i alla fall.

 

Även om den är min svaghet, min fiende.