1

Viljan är min svaghet och min fiende. Den gör mig rädd.

 
Jag är rädd, riktigt rädd, för hur jag mår. Trodde i min enfald att poletten trillat ner för ett tag sedan, men ändå kör jag huvudet i väggen, stångar på och hoppas och tror att jag ska klara saker som tidigare.
 
I somras var jag på samtal för att få börja rehab i grupp. Nu visade det att detta rann ut i sanden då läkaren skrivit ytterligare remiss och då till smärt och stressavdelningen. Och dit har jag precis fått veta att vänte tiden är lång...så det blev ett vakum av allt. Men vid detta samtal berättade de att man skulle få uppgifter/hemläxor varje gång och sedan skulle man utvärdera dessa i gruppen. Jag anammade detta med första hemläxan, det var att man skulle göra något man tycker är roligt. Jag tycker mycket är roligt och jag har mycket vilja så där är inte mitt problem - eller så är det faktiskt det. Jag vill för mycket.  Men nu valde jag något jag tyckte var roligt och avkopplande - keramik. Det var kanske modigt att anmäla sig till en kurs på 10 ggr, men jag mindes så hur jag hade tyckt det var avstressande och skönt sist jag gjorde detta.
 
Första gången jag gick så drejade jag. Eller rättare sagt jag försökte. Tidigare hade jag ju klarat detta så lätt och bara kunnat tillverka skålar, tillbringare mm på löpande band. Nu fick jag inte ens degklumpen att vara still, dvs centrerad på skivan. I två timmar satt jag där envist och försökte om och om igen. Intalade mig att detta var trevligt.
 
Efter kursens slut så kom jag hem och formligen rann ner i soffan. Helt urlakad. En tilltagande huvudvärk. Ont i kroppen. Total hjärndimma. Och så fortsatte det i två dagar efteråt. Jag var i chock! Jag klarade inte ens två timmars avkopplande keramik i en grupp om sex personer. Miljön var allt annat än högljudd, jag hade förklarat min situation så jag fick min lugn och ro, ingen som försökte störa mig. Men ändå så reagerade jag så starkt efteråt. Tänkte att det var väl alla nya intryck, den snurrande drejskivan och koncentrationen med att försöka centrera degklumpen  därpå som gjorde detta.
 
Nästa gång skulle jag skippa drejningen. Jag satte mig vid bordet vid de andra och pillade fram något som skulle likna ett ekollon - på två timmar. Jag satt där tyst och pillade, tog en paus och lyssnade på de andra, tittade vad de gjorde och fortsatte sedan med mitt. Det var verkligen ingen stress. Väl hemma igen hamnade jag åter i soffan, helt tömd, orkeslös. Men denna gång var följande dag inte lika tom och dimmig. Jag vilade halva dagen och sedan gladdes jag över att jag orkade starta en tvättmaskin. Att sambon sedan fick hänga den är en annan sak. Han är verkligen otroligt förstående och den bästa sambon man kan ha. Men jag var otroligt glad över att jag orkade starta tvättmaskinen i alla fall. Det var ett framsteg.
 
Idag var jag åter på min kurs. Drejskivan stod där och suktade mig, men jag satte mig åter vid bordet vid de andra, tog min lerklump och började pilla. Denna gång skulle det bli en citruspress. Och även denna enkla sak tog mig två timmar att skapa. Nu sitter jag här hemma i soffan. Trött. Otroligt tom. Insåg att det var tur att jag körde de folktomma vägarna hem, något annat hade inte gått. Jag klarar inte mycket nu. Inte ens att sitta i en lokal med fem andra, pilla på lite lera och försöka skapa något utan någon som helst stress. Jag blir riktigt rädd. Jag har ändå varit sjukskriven i drygt 6 månader nu och jag klarar så lite.
 
Min värsta fiende är min vilja. Och det osynliga kravet om att komma in i ledet igen. Förnuftet säger mig att det lär dröja. Min vilja har tröttnat på mina väggar hemma. Kravet hänger över mig. Stressen ökar och vill inte försvinna ur min kropp. Jag kommer inte ihåg när jag funkade bra senast. Men det verkar inte vara mycket jag minns numera överhuvudtaget. Då är det bra att jag har min vilja i alla fall.
 
Även om den är min svaghet, min fiende.
 
 
utmattningssyndrom Besvär anpassa sig grå vägg stress utmattningssyndrom överlevnadsinsikt
0

Platt fall

 
Japp, det blev en energibaksmälla idag! Klippte bitvis av min gräsmatta i går och idag har jag huvudvärken som inga tabletter biter på, influensa-svag i kroppen, ont i halsen. Och jag vet att det inte bara är vanlig förkylning, jag får så här nu när jag anstränger mig. Är så less på denna sjukdom som verkligen förtar njutningen av det underbara vädret utanför mitt fönster. Jag vill så gärna komma ut lite. Men ljuset gör ont i ögonen, kroppen värker...allt för lite gräsklippning igår!
 
Det är otroligt tröttsamt att se dessa projekt jag påbörjar vid en bra dag. När jag hoppas att jag kan slutföra dem innan jag däckar. Oftast blir det ofärdigt. Och jag får sitta och längta till den dag jag återigen orkar. Ett sådant projekt är ett nytt köksbord. Jag köpte ett snyggt pelarbord i våras men då bordsskivan var alldeles för liten skulle jag bygga en egen bordsskiva. Detta påbörjades under sommaren, förra helgen kunde jag äntligen slipa den och sätta på plats. Nu ska det bara målas...någon gång. Ett projekt har alltså tagit hittills 3 månader. Detta hade jag gjort på en helg i vanliga fall.
 
För att inte tala om min trädgård som förfaller under min frånvaro. Jag älskar blomsterrabatter, men de kräver sin ogräsrensning. Jag har fortfarande inte orkat gå igenom allt, vilket innebär manshöga tistlar, kirskål som gått från grann blommnimng till frösättning... För att inte tala om kvickroten som stortrivs nu när den får härja fritt. Jag trodde i min enfald att jag skulle orka liiiite varje dag åtminstonde nu när jag hade tid. Men jag glömde orken. Den grymma orken som hämnas så snart jag får lite, då ger den tillbaka med energibaksmälla. Och så blir jag liggandes en tid igen. Detta är så frustrerande! Jag blir snart vansinnig på detta. Orken och det obefintliga minnet är en så grym bestraffning för att jag inte vårdat mig själv.
 
Så jag hoppas innerligt att jag snart blir bättre, att jag inte längre bara kan påbörja utan även slutföra en sak utan att kollapsa efteråt. Jag hoppas att jag snart kan bli en engagerad vän, en rolig partner och en bra mamma igen.
 
Just nu är det platt fall - som en blöt fläck. Kvack, kvack...
0

Hjärndött i den tvättade grå sörjan

 
Hur hjärntvättad får man vara? Bara för att jag orkar en sak idag så börjar jag fundera på hur det känns att börja jobba. Att jag sedan inte orkade klippa hela gräsmattan förträngde jag. Likaså förträngde jag att jag inte orkade gå med hundarna på en långpromenad heller, och inte orkade jag laga mat. Men ändå är jag så hjärntvättad till att göra rätt för mig att jag funderar på arbete när jag orkar göra lite.
 
Jag skäms så grymt mycket över att "bara" gå här hemma, försöka masa mig mellan soffan, köksstolen och toaletten. Jag gör ju ingen nytta. Jag är knappast en attraktiv partner, inte heller någon rolig mamma och absolut ingen underhållande vän. Som arbetskraft är jag egentligen helt katastrofal, men ändå är det detta jag tänker på när lite ork äntligen infinner sig. Varför tänker jag inte på att bli bättre privat först? Borde jag inte klara vardagen innan jag kastar mig in i arbetslivet?
 
Rent logiskt förstår jag mina galna tankar. Arbete är inte att tänka på om man känner sig som jag gör just nu. Men säg det till de instanser som gärna beslutar om min hälsa oavsett i vilket skick jag befinner mig i. Att känna sån press från högre ort är inte hälsosamt. Men det bryr de sig knappast om. Jag kostar idag. Jag är ingen tillgång. Och jag skäms över detta, men det hjälper knappast. Det hjälper inte mig. Snarare tvärtom. Och inte blidkar det de som bestämmer över min arbetsförmåga.
 
Självklart är jag hjärntvättad till dåligheter. Jag kan ju inte slappna av och se till min egen hälsa och vad som är bra för mig. Jag är hjärntvättad att falla in i ledet och prestera tills jag stupar. Har på sistone reflekterat över hur mina föräldrar jobbade tills de blev sjuka eller pensionärer - och då blev de sjuka pga sitt tidiga levrene. Inte många minuter hanns det med att njuta av pensionen innan turerna till sjukhus mm började. Så vill inte jag att mitt liv ska se ut, jag vet att jag är hjärntvättad dock till motsatsen - arbeta tills du stupar.
 
Vi får se hur morgondagen ser ut, Om jag åkt på min vanliga energibaksmälla efter lite aktivitet. Eller om jag jobbar på med min hjärntvättade, patetiska hjärna. I verkligheten är den ju riktigt död, ingen aktivitet - eller för mycket.  Den både funkar för mycket och för lite. För mycket när jag ska sova, för lite när jag ska få ihop tankarna. Vimsigt? Absolut för mig. Jag är så less på mina tankar som svävar iväg, inte håller ihop. Men de går på rutin och tänker på jobb när allt annat säger vila.
 
Snacka om hjärntvättad. In i ledet...
Funderingar anpassa sig dumhet dumhet dåligt samvete hjärntvättad in i ledet rutiner samhället tankar utbränd utmattning utmattningssyndrom