0

Är du modig nog att visa kärlek och omtanke varje dag?

Igår var det en hjärtlig dag för de flesta. Det var högtryck i blomsteraffärerna, chokladaskar och geléhjärtan hade en rykande åtgång. På sociala medier såg jag ett överflöd av läckra frukostar som blivit serverade, mysiga middagar man blev bjuden på och andra uppvaktningar.
Jag kände mig lite avsides i detta. Denna dag har för mig även en solkig kant - då det är dagen min far gick bort för sex år sedan. Så mig för mig känns det lite märkligt att fira denna dag. Likaså känns det konstigt att vi denna dag ska visa dem vi älskar hur mycket vi älskar dem. Varför kan vi inte göra detta just nu, imorgon och alla dagar efter det? Behövs det verkligen en dag då vi ska så klichéartat frossa oss åt romantiska infall och helst lägga upp dem så att alla ser? Är detta kärlek?
I mitt tidigare äktenskap vet jag hur det mer sårade, än gladde mig, när mannen kom hem med de tre obligatoriska långskaftade (och alldeles för dyra) rosor. Resten av året då? När jag ständigt fick veta att jag var långt ner på priolistan? Inte en blombukett så långt jag såg. Knappt ett telefonsamtal - om det inte var för att säga att han kom hem ytterligare sent. Ibland hade jag den turen - att han ringde och meddelande att det blev ännu senare än vanligt.
Min känsla för denna påtvingade romantiska handling kvävde mig därför extra mycket och fick mig att känna ett stort obehag. Det var mer något han skulle göra, inte något han ville göra. Och så levde vi i många år...
Är inte livet för kort och för värdefullt för att strunta i att visa dem man älskar detta? För det behöver man inte en speciell dag. Det är enkelt att ge en kram, ge lite tid för att lyssna och bara bry sig om varandra. För mig handlar kärlek och vänskap inte om att ha den häftigaste bilden på något social media, köpa dyra presenter eller räkna ut vems tur det är bjuda. Det handlar inte om att för en dag rikta sin energi åt att uppvakta den man älskar eller tycker om. Det är inte kärlek. 
För mig är kärlek en strykning över ryggen när man går förbi, ett leende, en kram. Att få tillbringa dagen ihop och trivas med det. Att dela det goda och det onda. Veta att man kan luta sig mot varandra när det behövs. Att man ställer upp på varandra, finns där. Det ska inte kännas jobbigt eller betungande. För mig är kärlek enkelt. Och så svårt. Svårt för jag upplever att kärlek och omtanke numera allmer tycks mätas i andra termer än omtanke och närvaro. För mig finns kärlek i varje ögenblick, i varje nu. Det gäller bara att vara modig nog att visa det. Det är det svåra - att vara modig nog att visa för sig själv, sin närmsta och för omgivningen att kärleken finns och den är värd att vårda. Så fram med lite mera mod i vardagen;-) Mer kärlek.
 
1

Jag vill också kvittra i regnet, inte ligga här på soffan i mörkret

 
Igår var jag hos en läkare, en ny. För att få ett andra utlåtande, mer kött på benen... Och jag vet inte i vilken följd jag fick samma frågor, svarade samma svar. Snart kan jag rabbla allt i sömnen. Men så kom jag på att detta är ju verkligen inget som är bra för mig. Om man ska bedömma min förmåga och mående borde man ställa frågor man vet ingen annan frågat, vinkla dem lite annorlunda åtminstone. De andra frågorna har jag ju repeterat många, månger och de kommer så lätt ur min förvirrade hjärna. Ställer läkaren en annan fråga, en som jag inte tidaigare mött på, så visar sig min förvirring och tröghet mer ur ett mer rättvisst läge.
Min kropp har ju räddat mig så många gånger för den minns vad den ska göra. Den minns trots att hjärnan bråkar med den. Muskelminne är en stor räddare. Och stjälpare. Det blir nämligen lätt att fortsätta då, trots att hjärnan skriker stopp! Så jag fortsätter tills dess att inte heller kroppen längre kopplar. Det brukar gå snabbt. Funkar nog lite som bilen som går på bensinångorna. Tills det är helt slut.
Då hamnar jag åter här i sängen eller soffan. I tystnaden. Fastkedjad av osynliga, tunga bojor. Huvudvärken från hell mm. Inte ens TVn går att titta på vid dessa stunder. Skulle vara skönt för att få tiden att gå och kanske distrahera sig från smärtan och ledsmaheten över att inte alls vara som vanligt. Jag har visserligen inte varit någon stor TVtittare, men nu skulle det fylla ett tomrum. Visserligen skulle även ljudet dåna i mitt huvud, men det finns ju kontroller för sådant.
Nä, jag får ligga här och sippa på mitt citron/ingefärsvatten och försöka se om jag kan se någon fågel utanför fönstret. De kvittrar så härligt - trots regnet. 
 
utmattningssyndrom #människanbakom anpassa sig dåligt samvete energibaksmälla hjärntrötthet kroniskt utmattningssyndrom me/cfs smärta utmattning utmattningssyndrom
0

Jag finns kvar - men minnet är grymt mot mig. Riktigt elakt!

Jag finns kvar. Jag vet att jag tystnat. Men tröttheten har ett järngrepp om mig just nu. Orkar ingenting. Och till det så är illamåendet förvärrat. Jag har dragits med illamående/aptitlöshet långe, säkert senaste året (minns ej hur länge om jag ska vara uppriktig) och nu känns det verkligen som jag inte får i mig något. 
Jag tvingar i mig näringstät mat, tar multivitamin för att inte mista alltför mycket viktiga vitaminer o mineraler. Men inte hjälper det. Jag mår fortfarande illa. Jag går fortfarande upp i vikt - och bara det bidrar till illamåendet. Jag är rädd, riktigt rädd. Min kropp förfaller och jag har varken kraft eller ork att göra något just nu. 
Jag genomlider min dagliga Yinyoga. Den jag älskade för ett tag sedan, tyckte det var så skönt att äntligen göra något. Jag hade laddat ner en app på telefonen, tagit fram mattan och satte på mig hörlurar för att stänga ute vardagen. Bara en lugn skön röst som guidade mig till 5 övningar på 22 minuter. Sedan skön vila efteråt - raklång på golvet. Ofta somnade jag en liten stund. Men nu känns denna yoga även den som ett stort högt berg som ska bestigas och jag har snabbhet som en snigel. Hoppasatt jag snart kan njuta av denna dagliga rutin igen. Den är nyttig. Jag får känslan av att jag gör något, jag får en stund med total tankelöshet - det finns tankar, men de kan och får vandra hur de vill. 
I vardagen när jag vilar i ex soffan, på en stol eller sängen, så avbryts tankarna ofta. Det blir de där korta, avslutade meningarna för något annat dyker upp. Hjärnan är full av avslutade eller avbrytna tankar och det känns som att de försöker hitta varandra för att bilda en helhet igen. Men just nu är det bara ett virrvarr och jag kan inte få ihop resonemang, processa fakta eller tänka framåt.
Minnas bakåt är för mig ett äventyr och nu börjar barnen inse att det inte är någon idé att fråga eller berätta om något som hänt - och försöka få med mig i detta. Jag säger åt dem att de får gärna berätta, påminna mig - men jag kan oftast inte bidra. Det känns så grymt sorgligt och så ombytta roller. Jag ska ju vara visande föräldern som återberättar historier och saker de gjorde som små. Men jag har glömt detta. Och den sorgen är grym! Rikgt jävla grym! Jag minns inte mina barns uppväxt mer än små, små fragment!
Har suttit och ögnat igenom mina inlägg på FB, gått tillbaka flera år. Slogs av att jag lääääänge varit trött, riktigt trött - men jag har orkat träna, umgås med vänner om jag fått min återhämtning. På så sätt har jag orkat lite till. Jag har under många, många år dragits med förkylningar. De verkar ha startat så snart den andra slutat. Jag ser att jag kämpat genom åren, det har varit dödsfall, ekonomiska kriser, relationskriser, skilsmässa, för mycket jobb, rädsla för arbetslöshet, rädsla för ensamhet. Jag har kämpat, hittat lösningar, bitit ihop.
Jag är en lösningsinriktad kvinna. Jag har driv och framåtanda. Men nu funkar inget av detta och det gör mig så arg. Jag orkar ju inte ens ta mig uppför trappan utan att låta som en dödssjuk ko. Jag blir tvungen att sätta mig när jag kommer upp. Vila, pausa. Och inte försöka glömma bort varför jag gick upp. Var det för att borsta tänderna? Var det för att hämta något? Behövde jag en till värktablett, är det dags för en nu eller är det för tidigt?
Jag vill ju inte göra om detta igen, gå uppför trappan en gång till inom kort. Jag som tidigare kunde köra järnet på gymmet, som "tävlade" mot karlarna med vikter, körde aerobics så att svetten täckte min kropp, spinning var underbart...idag fasar jag för att behöva gå uppför trappan en gång i onödan. Inte för att jag är lat. Utan för att jag inte orkar! och det påverkar mig i mina saker resten av dagen. 
Och sista tiden jag har mått så dåligt. För min känsla av otillräcklighet har nu även fått en ny kamrat. Den som Försäkringskassan utsätter oss sjuka för - känslan av att jag är ingenting, absolut ingenting!
Men jag finns. Jag lovar att jag finns. Jag försöker och jag vill. Men jag orkar inte nu. Min hjärna har lagt av och jag har inte hittat återställningsknappen. Jag hoppas så innerligt att jag hittar den för jag vill inte ha glömt åren med barnen när de var små. Jag vill även  minnas åren jag går igenom nu. Fan, jag vill bara vara som vanligt igen!
utmattningssyndrom #människanbakom Försäkringskassan dans familj hjärntrötthet inte lyssnad på korta trådar me/cfs minne relation styrketräning utmattning utmattningssyndrom