0

Är du modig nog att visa kärlek och omtanke varje dag?

Igår var det en hjärtlig dag för de flesta. Det var högtryck i blomsteraffärerna, chokladaskar och geléhjärtan hade en rykande åtgång. På sociala medier såg jag ett överflöd av läckra frukostar som blivit serverade, mysiga middagar man blev bjuden på och andra uppvaktningar.
Jag kände mig lite avsides i detta. Denna dag har för mig även en solkig kant - då det är dagen min far gick bort för sex år sedan. Så mig för mig känns det lite märkligt att fira denna dag. Likaså känns det konstigt att vi denna dag ska visa dem vi älskar hur mycket vi älskar dem. Varför kan vi inte göra detta just nu, imorgon och alla dagar efter det? Behövs det verkligen en dag då vi ska så klichéartat frossa oss åt romantiska infall och helst lägga upp dem så att alla ser? Är detta kärlek?
I mitt tidigare äktenskap vet jag hur det mer sårade, än gladde mig, när mannen kom hem med de tre obligatoriska långskaftade (och alldeles för dyra) rosor. Resten av året då? När jag ständigt fick veta att jag var långt ner på priolistan? Inte en blombukett så långt jag såg. Knappt ett telefonsamtal - om det inte var för att säga att han kom hem ytterligare sent. Ibland hade jag den turen - att han ringde och meddelande att det blev ännu senare än vanligt.
Min känsla för denna påtvingade romantiska handling kvävde mig därför extra mycket och fick mig att känna ett stort obehag. Det var mer något han skulle göra, inte något han ville göra. Och så levde vi i många år...
Är inte livet för kort och för värdefullt för att strunta i att visa dem man älskar detta? För det behöver man inte en speciell dag. Det är enkelt att ge en kram, ge lite tid för att lyssna och bara bry sig om varandra. För mig handlar kärlek och vänskap inte om att ha den häftigaste bilden på något social media, köpa dyra presenter eller räkna ut vems tur det är bjuda. Det handlar inte om att för en dag rikta sin energi åt att uppvakta den man älskar eller tycker om. Det är inte kärlek. 
För mig är kärlek en strykning över ryggen när man går förbi, ett leende, en kram. Att få tillbringa dagen ihop och trivas med det. Att dela det goda och det onda. Veta att man kan luta sig mot varandra när det behövs. Att man ställer upp på varandra, finns där. Det ska inte kännas jobbigt eller betungande. För mig är kärlek enkelt. Och så svårt. Svårt för jag upplever att kärlek och omtanke numera allmer tycks mätas i andra termer än omtanke och närvaro. För mig finns kärlek i varje ögenblick, i varje nu. Det gäller bara att vara modig nog att visa det. Det är det svåra - att vara modig nog att visa för sig själv, sin närmsta och för omgivningen att kärleken finns och den är värd att vårda. Så fram med lite mera mod i vardagen;-) Mer kärlek.