0

Nu lämnar vi 2015 bakom oss

Ett år som förflöt mycket märkligt, det känns som det bara försvann i en tjock seg dimma. Så nu lämnar jag detta år och ser verkligen fram emot 2016. Jag trivs just nu med tanken om att det ska bli ett klarare år.
Nu ska jag njuta av denna kväll med familjen och klappa på hundarna så de inte skräms så mycket av smällarna utanför fönstret.
Gott Nytt År på er alla vänner, kämpar och änglar där ute.
En stor kram till er alla.
 
0

Söker nyckeln som låser upp utmattningens osynlighetsmantel

Igår fick jag nog en Oscar-staty för mina insatser i vår lill-jul här hemma. Tänk så "duktig" jag var, jag fixade, jag log och hade fräschat upp mig med både rena kläder och smink. Helt klart värt en Oscar!

Men varför lär man sig inte? Varför ska det vara så j-a svårt att visa att man faktiskt är helt sönder inombords och bara vill sova i en stor, skön tystnad? Denna stolthet, envishet och vilja håller snart på att ta livet av mig känns det som, och det sitter stenhårt i märgen. Jag vet ju rent tankemässigt och känslomässigt att detta jag gör är så fel! Det är bara för att behaga andra. Inte mig själv.

Vad jag önskade att detta var en sjukdom som syntes utanpå. Som inte gick att fejka bort med lager av smink, ett påklistrat leende och ett automatiskt agerande mot medmänniskorna. Att gå på automatik är verkligen min stora plåga och jag hamnar så lätt där - om och om igen. Min kropp vet ju vad den ska göra, trots att hjärnan är tom och trött. Att mina muskler skriker av trötthet och stelhet hör inte min hjärna, den sover ju. Så jag fortsätter. Känner mig som en uppvridningsbar docka, en sån där med med en nyckel i ryggen som man vrider upp så snart dockan stannat. Min nyckel är gjord av vilja just nu och jag är medveten om det, men orkar inte byta nyckel. Skulle vilja byta till nyckeln som är gjord av medvetenhet och respekt.

Nu känns det som att jag inte respekterar mig själv då jag fortfarande försöker dölja hur jag egentligen ser ut med dessa trötta, svullna ögon. Men med lite kyla och lite övermålning ser de helt ok ut. Om man bortser från blicken. Den är matt. Varför är det ingen som ser att blicken är matt och att den avspeglar mitt inre. Man brukar ju säga att ögonen är själens spegelbild (eller något liknande...). Då borde det ju synas.

Istället så blir det alltför tydligt att klarar man bara att hålla en hygglig fasad så betraktas man som frisk. För mina gäster – som alltförväl vet mitt tillstånd – satt där i soffan. Och jag körde på med autopiloten inkopplad. Min sambo såg dock mitt tillstånd och tog över så att jag fick sätta mig. Men de andra vet ju också. Varför kan de inte hjälpa till. Måste man verkligen behöva be om hjälp hela tiden? Är det inte självklart att man hjälps åt? Hur får man den insikten, den nyckeln? Att andra inte ska behöva säga till om hjälp. Måste jag ha hela kroppen i bandage för att visa att min kropp värker, ha kryckor för att visa att jag behöver stöd så att jag orkar stå, och troligen ett stort jävla gips runt skallen för att visa att den absolut inte funkar? Ser folk då? Kan de inte lyssna på alla de gånger jag förklarar om och om igen hur jag mår och dra lite egna slutsatser av det? Är det verkligen för mycket begärt? Eller ska jag klassa merparten av omgivningen som dumma i huvudet som inte kan lägga ihop saker själva?

Hur ska jag klara av att ge dem rätta nyckeln, den som får dem att fatta att detta är en sjukdom som inte syns. Detta är en sjukdom som känns, smärtar och gör mig sååååå trött. Just nu är jag riktigt trött på att behöva vrida upp min inre motor själv. Önskar jag fick lite mer draghjälp än från min sambo, till viss del från mina barn.

Idag ligger jag helt däckad i soffan med febervarma ögon, huvudvärk och gryma smärtor i kroppen. Allt är en plågsam påminnelse av att jag gjort för mycket - igen. Men det ser ju inte mina gäster från i går. De åkte när de var klara, de såg inte hur jag i timmar satt och sov i soffan så fort de åkt. De såg inte hur ont jag hade. Hur tom jag var. De ser inte hur dagen efter försvinner i dimma. De såg mig bara igår, de fåtalet timmar de var här. De såg att jag funkade en halvtimme, de såg att jag satt och iakttog dem, de såg att jag sminkat mig och såg ut som vanligt. Men de såg inte hur jag egentligen mådde.

Jag vill hitta nyckeln som får folk att förstå att "bara" att be om hjälp kan tömma min energi helt. Jag vill hitta nyckeln till att denna sjukdom blir mer synlig för de som inte är drabbade - då kanske de kan förstå lite mer.

 
utmattningssyndrom Jul anpassa sig duktig dumhet hjärntrötthet hjärntvättad nyckel tradition trötthet utbränd utmattning utmattningssyndrom
0

Den välbekanta stressen jagar inombords

 
Alla dessa måsten jag nuddade vid i förra inlägget har skapat mycket tankar i min trötta hjärna. Hur lätt det är att falla tillbaka i gamla vanor. Julen gjorde detta alltför uppenbart för mig. Det nya för i år var att jag ändå hade en liten tanke hela tiden om att verkligen tänka efter om detta jag gjorde var nödvändigt.
 
Resultatet? Jag har stått mindre vid spisen för att tillverka allt julgodis jag älskar. Har helt enkelt inte haft orken. Och nu sitter jag och längtar efter lite len, härlig chokladtryffel som sakta smälter på tungan. Men jag gjorde ett val och nu får jag ta konsekvensera av det. Och det går ju faktiskt att köpa tryffel om man nu vill ha. Inte lika god - naturligtvis (ironi) - och dessutom mycket, mycket dyrare.
 
Har jag laddat batterierna då? Nej. Jag har av någon anledning inte känt mig avslappnad. Inte ens efter att den stora julaftonen var över. Den kvällen som innefattar så många förväntningar, sällan infirade, och alltför många av alla dessa måsten.
 
Hur blev det så att denna afton stressar oss så? Varför ska vi gör så mycket, köpa allt vi kommer över, äta oss övermätta, frossa i allt. Har vi blivit lyckligare? Jag betvivlar det. Vi har bara ökat på stressen i våra liv.  Jag saknar att jag har ro och ork att göra lite julpyssel. Det är avslappnande och man gör förhoppningsvis pysslet tillsammans. I år gjorde jag några snöflingor av pärlplattor. Tanken var att de skulle hamna i julgranen. Men de ligger kvar i lådan. Jag "hann" inte hänga upp dem. Men jag hann pyssla i alla fall. Jag fick mig någon timme av lugn o ro. Utan massa måsten. Det var skönt. Jag slipper gärna fler måsten. Ska bara öva på den svåra konsten.
 
Varför ska det vara så svårt att avstå alla dessa måsten? Är det för att många av dem är förknippade med traditioner och relationer? Något välbekant som symboliserar trygghet men som skapar stress för alla inblandade. Det borde ju vara tvärtom. Trygghet ska väl skapa lugn. Nu jagar stressen mig. Den får mig att bita ihop, den ger mig huvudvärk. Den är alltför välbekant. Denna dumma stress.
 
 
Funderingar utmattningssyndrom #människanbakom Jul anpassa sig duktig dåligt samvete familj hjärntrötthet relation tradition trötthet utbränd utmattningssyndrom