Jag e pippi

Nu har jag en tid sagt till mig själv "Idag har jag bara en dålig dag - imorgon kommer jag att fixa det där".

Undrar när jag ska vakna och inse att jag faktiskt är sjuk och inte klarar saker som tidigare - långt ifrån. Det är lätt att sitta här i soffan och filosofera kring ämnet. Rent logiskt förstår jag att jag är sjuk, men jag har nog inte accepterat det. Polletten har inte riktigt trillat ner och ärligt talat vet jag inte om jag vill att den ska trilla ner. För när den gör det, innebär det att jag måste kapitulera och verkligen inse att jag är sjuk.

 

Jag vill verkligen inte vara sjuk. Så med varje tillfälle som ges försöker jag intala mig att just denna dag, denna förmiddag, eftermiddag och kväll är en dålig dag. Att jag inte kan sova ordentligt beror på att det är för varmt, kallt, ljudligt mm. Allt jag kan komma på är ursäkter istället för att bara inse det uppenbara. Här krockar verkligen min logik och mitt förnuft.

 

Det sägs att man först måste acceptera att man är sjuk, sedan kan man börja berabeta och på så sätt tillfriskna. Jaha, hur gör man då när man logiskt inser att detta tillstånd är långt ifrån normalt? När jag verkar streta emot med varje uns av vilja jag har i kroppen. För jag VILL verkligen inte vara sjuk! Jag vill kunna pyssla i min älskade trädgård, gå härliga promenader i det nu underbara höstvädret. Jag vill vara en pigg och glad kompis. En engagerad mamma och en bra partner. Jag vill få en lön insatt på mitt konto istället för en sjukpenning som knappast räcker till. Jag vill känna mig behövd, viktig och att jag tillför något. Att vara som nu är något jag motarbetar mycket aktivt och i slutänden är det ju faktiskt bara jag som förlorar på det.

 

Undrar om jag vågar kapitulera, vågar erkänna mig besegrad? Den dagen det händer kommer jag ju bli en större belastning, en större förlorare i mina ögon. Jag behöver programmera om min syn på mig själv, för andra är starka och modiga i mina ögon när de kommer till insikt och kapitulerar. Själv blir jag en förlorare. Varför? Varför kan jag inte anse mig lika stark och lika modig? Varför är jag alltid mindre värd än andra?

 

Idag orkade jag gräva en grop till något av de stackars frukträden som inhandlats. En liiiiten grop. Den behöver bli större, men det tar jag imorgon - för då orkar jag....eller hur! Imorgon är en annan dag. Då kommer jag vakna upp och vara precis som tidigare - när jag inte var hemma för denna hjärndimma, trötthet, smärta och den brutala teflonhjärnan.

 

Imorgon kommer jag vara mitt vanliga jag igen och jag kan bocka av några av saker min vilja satt upp listan. Imorgon...