0

Jag tänker faktiskt skratta - är det tillåtet Försäkringskassan?

Jag är just nu inne i ett flöde av frustration, ledsamhet och grubbleri. Att känna sig maktlös och inte trodd på är en grym, grym känsla och FK är bra på att göra detta med människan som behöver hjälp.
Då är det tur att man har en underbar, fantastisk sambo som jag får krypa in i famnen på så fort jag behöver det. Jag har tur som har barn, som än så länge inget vet om situationen och hur det kommer påverka dem. De är som barn är, uppe i sitt, oftast glada och de gillar också att kramas - trots sin ålder. Vi har ett kärleksfullt hem. Och det gör mig så lycklig! 
Att bli mött av två hundar på morgon är underbart. De far som små yrväder runt fötterna på mig, kan knappt låta bli att slå knut på sig av glädje. Så okonstlad och så glatt. Katterna pratar med mig och just nu njuter de av att vinterns mörker sakta, sakta makar på sig och ger plats för tillfälliga vårkänslor. Njuter de inte ute i solen så njuter de i sängen intill mig eller hos något av barnen. Helt utan bekymmer och måsten.
Jag kanske borde bli en katt i mitt nästa liv. Detta liv är just nu fyllt av krav och måsten, både konkreta och mer självpåtagna. Komna ur en snedvriden uppfostran eller strävan efter att vara den dumma duktiga flickan. Dessa inre krav gör nu också att jag har svårt att be om hjälp. Även i den situationen jag är i nu. I "diskussion" med FK om min sjukpenning som kommer att sluta utbetalas för att sjukvården inte hjälpt mig. För att mitt sjukdomtillstånd inte blivit bättre. I min värld hänger dessa två ihop, man blir förhoppningsvis bättre i sitt mående om man får hjälp. Men tydligen inte hos vissa myndigheter. Och de resonerar dessutom att jag som sjuk och drabbad av denna uteblivna hjälp är den som ska straffas. Men jag har hjälp, men inte "rätt" hjälp enligt FK. Sjukt. Ännu sjukare är att de inte kan tala om vilken hjälp jag skulle ha fått. De kan bara tala om att det är fel sorts hjälp - punkt slut. Sjukt.
Nu försöker jag i mitt sjuka tillstånd ta reda på om jag överhuvudtaget har en chans att få rätt, få bevisa att det är inte konstigt att även en myndighet har fel och att vi alla är mänskliga. Men handläggaren avslöjar sig genom sina ordval - det är redan bestämt och all formalia innan är bara något vi ska genomlida. Jag misstänker att många handläggare (inte alla tack och lov) har lämnat in sitt hjärta i pant när de fick jobbet, och har satt sig uppkopplade till en maskin som gör att de inte tänker själva.
Säkert har de en grupp som kollar upp oss sjuka på alla de sociala forumen, ser vad vi skriver och lägger till detta i våra filer. Kan vi skriva? Hur mycket verkar vi orka? Kan inte denna energi och tid omvandlas till arbete först?
Verkar de sjuka glada? Är de tillräckligt förtvivlade? Har de fortfarande hopp och livsgnista? Kanske borde vi skruva åt FK-skruvarna lite till då. För det ska inte vara lätt att vara sjuk.
Vem tror att vi är hemma och sjuka för att vi vill? Vem är så dum? Kanske de på FK för att de längtar hem istället för att sitta på sina stolar på rad och kränka människor. De kan inte må bra av detta innerst inne och ruttna på sin tillvaro. De sitter där och längtar hem och blir förbannade för att vi tar upp deras tid. DÅ ska vi straffas - igen. 
För om vi kan skriva, så kan vi jobba.
Kan vi sitta upp, så kan vi få en specialtillverkad stol som gör att vi kan jobba.
Orkar vi städa toaletten en dag, så kan vi jobba.
Orkar vi lägga in tvätten i maskinen så orkar vi nog jobba.
Orkar vi skratta - då lider vi inte tillräckligt - och då orkar vi jobba.
Orkar vi leva så orkar vi jobba.
Vad kan omsättas i arbete först. Sedan kanske, kanske kan den drabbade få leva också.
Är detta männsikorvärde? Betraktas jag inte som en robot här? Jag som drabbad skulle knappast kalla mitt liv just nu ett liv. Jag är tvungen att ladda energi i förväg för att orka en sak. Råkar jag missbedömma min energinivå kan jag bli liggandes i flera dagar med värk i allt som går att göra ont. Jag finns här, men jag är ingen tillgång. Jag är ett skal, men med en förhoppning om att vi ska lära oss respektera varandra igen. På detta sätt förbrukar vi vårt enda liv på ett ytterst kontraproduktivt sätt. 
Jag är ändå lycklig. För jag har en underbar familj här hemma.
Men.
Jag vill också leva, jag vill också arbeta, jag vill också känna mig nyttig - både hemma och på en arbetsplats. Jag vill orka umgås med vänner längre tid än en kaffekopp dricks upp. Jag längtar till gymmet, ut till min trädgård - min terapi och balsam för själen. Jag vill, längtar men klarar det inte idag. Jag har stor förhoppning om framtiden, men är väl just nu har jag sjunkit och är därför väl medveten om att tiden för detta försvann lite längre bort i horisonten. Tack för det FK.
Men jag tänker trotsa er, jag tänker älska min familj, min tillvaro och jag tänker le och skratta. Jag är en människa och jag förtjänar att må bra. Ni tänker tydligen inte hjälpa till. Synd. Men min älskade familj, min underbara läkare sjukgymnast och andra inblandade tänker hjälpa till.
Så att jag kan le och skratta igen. Så att jag kan glömma att jag har en stor smärtsam finne (=FK) på rumpan, som finns där oavsett hur jag vänder mig.
Så jag tänker skratta ändå. Jag tänker njuta av fågelkvitter, kramar och solen. Jag finns och jag är värd att få må bra. Så det så!  
 
PS. Försäkringskassans spioner - detta har tagit mig tre dagar att skriva. I word som hjälper mig rätta flertalet stavfel mm. 
 
utmattningssyndrom #människanbakom Försäkringskassan Kall Värld arbete energibaksmälla hjärntrötthet inte lyssnad på kramar kärlek livskvalitet me/cfs respektlöshet skratta smärta utmattning utmattningssyndrom
0

Imorgon är en annan dag

Väntar svar från FK om vilken ny handläggare jag ska få. Hon skulle ha ringt tis el ons. 
Läkaren har inte hört av sig.
Jag ligger utslagen med bly i kroppen, hårda band runt huvudet och så är det tydligen någon som roar sig med att köra knivar eller sågar igenom skallen också. 
Någon har också spänt ihop käkarna, gjort tungan så stor att den inte ryms i munnen, någon fakir roar sig dessutom med min kropp - det räckte inte med att blyfylla den. Min kropp ska dessutom smärtas på alla sätt den kan. Ljuden skär i öronen och det ständiga pipandet(tinnitus) har ökat. Solglasögon på inomhus trots regn o tyst ute.
Att se går inte idag, dimsynen är total (även utan solglasögonen) så detta skriver jag med ögonen 10 cm från tangentbordet. Jag vill bara sova men det går inte för all värk och alla paniktankar. 
Japp, jag mår så "bra"....inte! Jag sjunker.  Usch vad jag ogillar FK.
Hoppas på en bättre dag imorgon. 
Imorgon är en annan dag.
0

Jag behöver massa dunderhonung

 
Jag vill redan här varna för att jag dras med gråtiga tankar, mörka som natten - men absolut inte självmordsbenägna för den som blir rädd över det. Men jag vill varna för att mina resonemang och det jag skriver av mig numera inte är av den upplyftade karaktären.
 
Vet egentligen inte vad jag ska skriva här. Känner en sådan grym maktlöshet. Mina ögon är svullna av gråt och det gör ont i hela kroppen och huvudet känns som det ska sprängas. Att få känna sig så här kränkt, maktlös och drabbad är verkligen inte bra för min hälsa. Sömnen har ju inte bättras på, trots sömnpiller mm. Kroppen har inte ro ens med yogan som jag brukar älska. Det gör ont, ont, ont och jag har bara svårt att andas. Antar att jag drabbats av ångest. Har endast haft den här känslan tidigare och det har varit när min far gick bort.
Då jag känner att jag måste få ner min oro och ångest på något sätt har jag försökt ta till det medel jag kan. Upplysning. Jag söker och söker - men jag undrar varför. Jag orkar och kan ju inte processa det jag finner. Det slår helt slint i huvudet på mig. Bara att skriva här tar mig tid, mycket längre än vanligt och jag hoppas ni ursäktar mina stavfel, grammatiska och syftningsfel. Men jag får inte ihop det. Är så glad över funktionerna i word som varnar mig även om jag inte alltid ser felet.
Idag sökte jag fakta hos Arbetsförmedlingen. I brevet jag fick från Försäkringskassan stod det att jag vid beslutet ska inställa mig hos AF första dagen efter beslutet. Trots att jag har en fast anställning. I min värld är detta något som inte hänger ihop. AF använder man för att söka jobb. Jag fick tala med en trygg, norrländsk kvinna på AFs kundtjänst. Hon var lugn, samlad och otroligt empatisk, men hade inte heller förståelsen för att om man inte ens klarar av det enkla hemma så klarar man inte av att jobba. Hon frågade om och om igen om jag inte kunde jobba 25% ialla fall. Jag kan bara på det säga att jag inget hellre önskade att kunna jobba, få social stimulans igen - men jag orkar inte ens dagarna hemma ibland. Min hjärna kopplar inte, jag kan inte processa vad jag ser och läser, jag orkar knappt duscha, orkar inte städa och laga mat hemma. Bara att ta mig till ett arbete skulle sänka mig. Nu kom jag ifrån ämnet igen... Vad som framkom (enligt mina anteckningar) var att då jag inte klarar ett arbete så får jag ingen a-kassa, men jag ska skriva in mig på AF. Jag kanske kan få något som heter aktivitetsstöd och utredas av AF kring min sjukdom och min arbetsförmåga. 
Det var en blandad känsla. Jag skulle verkligen vilja bli ordentligt utredd. Jag och min läkare har ju väntat på detta länge nu. Men jag undrar om de inte bara har bedömningen arbetsförmåga i siktet, inte hur jag egentligen mår och det som jag vill veta.
Jag har jobb. Jag är "bara" sjuk - just nu. Och då inte lite förkyld. Utan drabbad av utmattningssyndrom som nu med denna behandling absolut halkat bakåt i tillfrisknandet. 
Varför har jag då hamnat i denna sits? Försäkringskassans handläggare och deras "expert" har gjort bedömningen utifrån läkarintygen som är insända. De ser ingen förbättring under detta år och ifrågasätter detta. De ser ingen validering av mina symptom. De ifrågasätter varför jag inte fått hjälp av sjukvården. Men det är jag som blir drabbad - jag som är sjuk och är den som behöver hjälp. Jag blir utan ersättning, utan pengar. Och detta kan de tydligen även besluta i efterskott. Just nu "överväger" de att inte godkänna min sjukpenning för dagarna från den 18 januari...jaha. Och hur ska jag då kunna betala mina räkningar. Sjukdomstiden har redan tömt mina besparingar. Det känns som om man skulle jobba och helt plötsligt efter en tid ska arbetsgivaren se om man får någon lön. Men under tiden ska man jobba och kan inte göra annat. Men det kanske är gratis...långsökt jämföresle kanske, men känslan är så. 
Nu sparkar Försäkringskassan på mig för att andra aktörer inte - i deras ögon - hjälpt mig. Att så och vänta i långa remissköer hjälper inte. Jag får inte rättvisa och en human bedömning. Jag som arbetar inom förskolan och lär där barn hur man agerar mot sina medmänniskor skräms av sättet man blir behandlad av på denna myndighet.
Uppenbarligen har de inte samma värdegrunder och normer för hur man behandlar varandra. Varför ska jag då lära barn detta - om de ändå får lära sig när de växer upp att sådana regler inte gäller - om man är stor och stark myndighet. Vi brukar säga: Är man stor ska man vara snäll.
Se bara på på Bamse... Jag skulle nog säga att Försäkringskassan har rollen som svarta stygga räven (heter han det i Bamse? känns fel när jag skriver det men jag hittar inte rätt i hjärnan). Vem kan vara min Bamse? Jag orkar inte själv just nu. Men jag måste! Jag behöver massa dunderhonung i min kamp. Massa dunderhonung...suck
utmattningssyndrom #människanbakom Arbetsförmedlingen Bamse Försäkringskassan Kall Värld arbete en i statistiken energibaksmälla hjärntrötthet inte lyssnad på kollaps maktmissbruk remissköer utmattning utmattningssyndrom