Jag e pippi

Förra nyåret trodde jag att jag hade nått botten, jag trodde på 2016 och skrev så här :

Mitt 2016 blev absolut ett klarare år. Klarare i insikten hur illa de svaga i samhället beandlas och hur de styrande svänger sig med osanningar och vita lögner. Tack - men varken vita lögner, tankar eller annat skitsnack hjälper oss sjuka och drabbade. Det hjälper bara de stackarna som lever kvar i ekorrhjulet - alltför stressade att se verkligheten. De kommer att vakna den dagen de själva springer in i den stora väggen.

Jag är långt ifrån perfekt och har absolut inte rätt. Men jag skriver utifrån mina upplevelser, mina känslor. Det finns absolut saker jag i dagsläget är styrd av. Jag är otroligt känslostyrd. Kallades stora E på arbetet. E står för empati för den som inte visste. Jag är läskig i vissa miljöer då jag läser av människor - rätt eller fel - in i minsta detalj. Så därför kan min högkänslighet vara både en vinst och en förlust i mitt summerande av året.

Jag började året ganska hoppfullt. Jag trodde jag befann mig nära botten. Jag var "bara" utmattad och hade ännu inte blivit utsatt för Försäkringskassans så kallade rehab-kedja. Jag hade en viss förhoppning på livet. Så jag skrev:

Sedan den 18 januari sa det PANG! Helt plötsligt ansåg Försäkringskassan att jag kunde jobba 100% igen. Handläggaren sa att jag inte kan (enligt Socialstyrelsens "regler") vara sjuk så länge som ett år och jag hade inte fått någon hjälp - så då måste jag jobba igen.

Paniken tog tag i hela mitt väsen. Maktlösheten när jag pratade med FK var total. Hur jag än försökte få gehör fick jag veta att jag gjort fel. Jag hade inte fått hjälp, jag kan inte vara sjuk så länge, det jag säger låter jättejobbigt men det gills inte så jag är inte sjuk enlogt dem mm. 

Denna otroliga brist på gehör, vilja att förstå och hitta lösningar gjorde att jag djupdök i måendet. Jag kände periodvis att livet var helt meningslöst och att familjen skulle må så mycket bättre utan mig som bara var en börda.  Steget var inte långt borta. Men jag har tur att ha en underbar familj, som bara genom att finnas där gjorde detta steg oändligt långt bort. Jag är så lycklig över detta idag. För idag vet jag att jag gör inget fel. Jag är sjuk. Jag är djävligt sjuk. Det är Försäkringskassan som gör fel - om o om igen. Helt obegripligt i min värld där man hjälper varandra, där man tar hand om den skjuka.  Tänk om jag inte hade haft min grundtrygghet och varit omgäldad av så mycket kärlek - då hade jag troligen tagit steget fullt ut, såsom det tyvärr finns de som gör när de möter på vårt stora monster Försäkringskassan.

Jag har under 2016 fått en diagnos på min utmattning. För det var ju inte "bara" utmattning. Det var ju ME/CFS. En neurologisk sjukdom som få känner till men tyvärr ganska många har utan att ens fått diagnosen - för man tror att det är utmattning i många fall. Men jag märkte ju att jag blev sämre av de åtgärder som sattes in - sjukgymnast, vattengympa, promenader...sånt som rekommenderas till utmattade men som för en ME/CFS försämrar måendet. Så därför är jag sjuk längre än vad som vanligen är förkommande vid utmattning. Jag har en kronisk sjukdom. Livslång. 

Att få denna diagnos i mars satte mig i stor sorg. Skulle jag nu aldrig få arbeta mig svettig på gymmet? Kommer jag någonsin orka umgås med mina vänner på vanligt vis? Kommer jag kunna arbeta och få utbilda mig till specielapedagog som jag vill? Kommer jag kunna gå långpromenader i skogen, plocka svamp, ta en shoppingrunda med barnen eller gå på museeum med dem?

Jag kommer inte klara detta på samma sätt jag gjort tidigare. Jag måste lära om. Göra på mitt sätt - ett enklare sätt. Och inte allt på en gång som jag gjorde förr. När jag var som en Duracellkanin med ADHD-drag. Att sitta i soffan var en svaghet enligt mig - det fanns ju så mycket roligare saker att göra. Nu bor jag i soffan. Inte för att jag vill, utan för att jag inte klarar mer. Och jag skäms.

För än har jag inte insikten. Jag förvägras insikten - då jag inte får den ro jag behöver för att kunna komma till insikt. Det stora monstret (Försäkringskassan) finns ständigt över mig och regeringen med Strandhäll i spetsen hejar på. Alliansen hejar på i bakgrunden.

Så vad hände då när jag fick avslag i januari? Sjukpenningen uteblev, kontot blev nollställt. Paniken fullständig. Grät när jag gick till Arbetsförmedlingen. Grät när jag gick därifrån - men nu var det av "glädje" över att någon såg mitt mående, min oförmåga till arbete., som förstod att jag inte hittade på. Men jag grät också av vanmakt - för jag hamnade så hårt mellan stolarna då FK säger att jag visst kan jobba och AF ser att jag absolut inte kan jobba    ....jaha....men jag då? Mina räkningar, mina barn som behöver hem, mat och kläder - vem ska ta hand om dem? Betala allt. Ingen vill ta ansvar elelr hjälpa mig. Och så har jag nu levt sedan den 18 januari.

Resten av året blev en ständig kamp för att bevisa för Försäkringskassan att jag inte är arbetsför. Inte för att att jag inte vill utan för att jag inte kan. 

Jag har testats av Stressrehab - bedömts av psykolog, psykiatriker, sjukgymnast och smärtläkare - jag är för sjuk för arbete. 

Jag har genomgått en arbetsförmågeutredning beställd av min läkare - för Försäkringskassan anser mig vara frisk och inte behöver en sådan. Denna arbetsförmåge utredning säger: INGEN ARBETSFÖRMÅGA ALLS.http://jagepippi.blogg.se/2016/december/jag-har-inget-att-skammas-over-men-det-har-forsakringskassan.html

Jag har röntgats. Jag har tappats på blod för massa olika prover. Jag har testat aktiviteter där jag mår sämre.Jag har uppsökt privat speciliastläkare. Jag har ställt mig i kö till den instans som kan hjälpa mig. Väntetiden är lång - ca 2 år. Jag har testat olika smärtmediciner. Men alltid reagerat fel. Jag har upptäckt att jag är extremt medicinkänslig. Jag använder min kropp som expriment i jakt på att lyckas hitta något som hjälper. Så min vilja är inte sjuk. Min kropp är. Men ändå så bedöms jag av Försäkringskassan vara arbetsför.

Så nu vill jag att detta år ta slut. Jag har kämpat länge med Försäkringskassan - en myndighet som väldigt tydligt borde omvärderas och ses över. Jag har fått uppleva hur min familjs kärlek håller mig vid liv och på fötterna. Jag har blivit föräldralös. Jag har fått uppleva hur vår familj växer (vår hund fick valpar och vi behöll en, sedan fick vi överta min mors hund vid hennes bortgång). Jag har fått uppleva hur vänner inte klarar detta med att jag är sjuk utan de överger. Jag har fått uppleva hur jag fått en ny syn på vårt samhälle. Hur skört och sårbart det är och hur mycket som döljs av dimmor utlagda av våra styrande. Jag har fått uppleva mycket hemskheter.

Men jag har även fått uppleva otroligt mycket kärlek. Jag är så tacksam över all denna kärlek.

Men vis av förra årets nyårsinlägg: det blir inga löften. Det blir inga förhoppningar heller i år.

Jag ska bara vara. Jag ska överleva och jag ska vinna:-)

 

Jag har bjudit in Strandhäll på fika. Jag har erbjudit mig att ta hand om KF handläggarens och Annikas Strandhälls barn då de anser mig arbetsför genom sina "regler" (yyerst intressant tolkade visserkligen av FK). Inget svar på något. Inte ens en fika Annika? För att höra en berättelse från en drabbad, se alla papper. Min sambo bakar underbar morotskaka...Jag kan samla ihop många drabbade, jag är inte ensam.

Jag hoppas på någon hjälp i min sjukdom. Det närmar sig i den forskning som finns utomlands, så hoppet finns. Underbart. Gå gärna in på rme.nu och läs. Där finns swishnummer för bidrag till både verksamheten och tlll forskningsbidrag.

Nu får dessa nyårsklockor ringa för jag är mer än färdig med 2016. Jag har fått nog av detta år.  

Så ring klocka ring - men gör det snabbt som fan för nu vill jag få ett nytt år men nya möjligheter. Ett bättre år. Det borde inte kunan bli sämre i alla fall, eller?

Ring klocka ring....