0

Jag har inget att skämmas över - men det har Försäkringskassan!

Ärligen vet jag inte vad jag ska skriva i detta nu. Situationen är helt absurd för mig och alla inblandade. Förutom för Försäkringskassan då.
Jag genomfick nyligen en funktions- och aktivitetsbedömning på Nacka Rehab. Underbart bemötande. Men otroligt jobbigt. Ännu mer nedslående var när jag fick reultaten därifrån. Visserligen stod det att jag överksttar mina förmågar, det hade de sett, men jag tror på positivt tänkande och då kan jag ju inte bara lägga mig ner o må dåligt. Sånt mår ju ingen bra av. Men om jag tänker eftyer kanske jag borde lägga mig ner och acceptera att jag är sjuk, riktigt sjuk. Nu försöker jag, det är ju trots allt så jag är fostrad. Att åtminstone försöka, att inte ge upp.
Det jag ska försöka redovisa nu är det hopplösa i situationen med att visa Försäkringskassan att jag är sjuk, hur sjuk jag är. Att de har fått tillgång till mina journaler, mina utredningar - det spelar ingen roll. Det spelar heller ingen roll vad läkare skriver, de förstår verkligen inte. Och inte vill de ha en dialog med läkaren heller. Det har de hittills inte visat intresse av. 
Jag börjar med att lägga ut skärmdumpar från min utredning:

Med lång återhämtning anses i detta fall att efter 4 dagar hade jag fortfarande svåra besvär i form av smärtor, huvudvärken från helvetet mm. Jag tog inte med reflektionen då jag inte vill besvära er med för mycket info. Även om jag vet att all info är relevant för en bedömning. Det vet inte FK som vägrar titta på detta, mina läkarintyg, mina specilastintyg och andra utredningar. Försäkringskassan skriver - åter - igen så här i sitt kommuniceringsbrev till mig där de "överväger" att inte betala ut sjukpenning till mig.

Någon annan motivation finns inte. Hur ska jag tolka detta? Är det så att bara för att jag lider av en kronisk, funktionsnedsättande sjukdom och står i kö till den mottagning som finns för denna sjukdom så får jag inge sjukpenning. För de skriver ju själva att andra har bedömt mig ha mycket låg fysisk förmåga samt låg psykisk energi och konsentrationssvårigheter samt att jag är fysisk och psykikt nedsatt av funktionen efter aktivitet. På mig låter det definitivt inte som att jag är arbetsför. Speciellt inte som barnskötare på förskola som Försäkringskassan anser. Inte heller mot normalt förekommande arbete som de gärna uttrycker det, utan att ha grund för vad detta är. Där är en av de domar som FK väljer att tolka på sitt sätt. En dom som HFD har satt och gett direktiv kring, en dom som gäller för andra - men inte Försäkringskassan. Men de kan ändra handläggningen utifrån två domar i FR o KR...
Nu ska jag visa er de regler i Socialförsäkringsbalken som FK hänvisar till och som de anser visar att jag inte har rätt till sjukpenning:

Så snälla hjälp mig nu att förklara vad jag ska göra för att påvisa för Försäkringskassan att jag ÄR sjuk. Inte för att jag vill. Utan för att jag råkat dra fel lott i livet. Jag hoppas på en viss bättring, jag måste det för min egen skull och för min familjs. Men för att lyckas med detta måste jag få ro, jag måste få tid till återhämtning, läkning och förståelse i min sjukdom. Jag vill börja arbeta när jag klarar det för att gå (i mitt fall ligga) hemma är verkligen ingen dans på rosor.
Vad jag inte heller kan förstå är det att det nu ska investeras i ett nytt system där Försäkringskassan ska få insyn i läkarjournalerna om jag fattat det rätt. Varför? De har alltid haft tillgång till mina. Där min sjukskrivande läkare säger att jag inte klarar arbete. Där en psykolog, en smärtläkare, en psykiatriker, en sjukgymnast, en arbetsterapuet, ytterligare en sjukgymnast, och ytterligare en sjukgymnast med inriktning på stress, samt en specialist i me/cfs klart och tydligt påpekar att jag INTE är arbetsför mot något arbete. Att jag INTE ska utsättas för påfrestningar. Att jag SKA vara heltidssjukskriven för min hälsa klarar inget. Försäkringskassan vet allt detta. OM de läst de journaler, intyg mm vi skickat.Så att nu Annika Strandhäll § Co vill investera 490 miljoner i ett system som sägs öka kommunikationen mellan Försäkringskassan och läkarkåren ställer jag mig högst tvivlande till. Det är enbart ett nytt kontrollsystem. För någon kommunikation och ökad effektivitet lär vi INTE se. Fråga oss drabbade. Fråga de sjuka. Fråga läkarkåren. Att Försäkringskassan kör sitt race, helt utan att bry sig om vad de bedömande läkarna säger, är ett helt galet system. Det är inte rättssäkert och det frångår helt den grund som Försäkringskassan borde vila på. Nu är det en sjuk, sjuk instans. Som kostar samhället multum i sin jakt efter "bättre" sjuktal. För det går inte att tro på de fagra orden och "effektivare" handläggning, att handläggarna nu hittar arbetsförmåga som tidigare inte funnits. Om dessa människor inte längre finns i Försäkringskassans system innebär det INTE att de arbetar. Det innebär bara att de blivit utsparkade från samhällets trygghet, det skyddsnät vi alla trodde fanns.
Hoppas ni hängde med i mina resonemang och alla stavfel. Svårt att tro att jag ahde högsta betyg i Svenska. Men jag har försökt få dem förståeliga, men jag erkänner att min hjärna inte kör enligt en röd tråd.  Jag har inget att skämmas för i denna process. Jag erkänner att jag är sjuk. Jag visar all dokumentation med hopp om att det hjälper någon. Jag är "bara" sjuk, jag har inget att skämmas över - men det har Försäkringskassan! 
me/cfs Ann-Marie Begler Annika Strandhäll Försäkringskassan Inspektionen för sjukförsäkringen Lars-Åke Brattlund Psykisk misshandel Socialförsäkring Socialstyrelsen hjärntrötthet sjukpenning utanförskap
0

Slit och släng. Tack och adjö. Pang! Nästa...

Något är riktigt galet idag när det gäller vår välfärd. Det tror jag alltfler börjar inse. Men vad är det som är fel? Hur hamnade vi här? Vad kommer denna kalla värld leda till? Många frågor och få svar. 
Jag skriver mycket ur min syn, min upplevelse och allt kanske inte alltid är helt korrekt - men det är min upplevelse. Sedan får jag bara hoppas att det jag upplevt och upplever är ett undantag, att andra får en bättre behandling av samhället. Då jag även har svårt att samla tankarna, bearbeta fakta så skriver jag ofta rakt ur hjärtat, som orden kommer till mig. Hoppas därför att ni hänger med i mina banor.
Mina senaste reflektioner är hur vår sk trygghet Försäkringskassan (ja jag tjatar på) verkar ha glömt sin grund, sin vision. Orsaken till detta kan jag tänka mig innefattar den kyla, den egosim, den penningstyrda tillvaro vi alltmer upplever. Personligen reagerar jag nämligen starkt på de ordval, meningsbyggnader, som finns i alla de uttalanden kring ändringar som genomförs, de reklamkampanjer som görs för dyra skattepengar mm.
Något som genomsyrar monologen till övriga samhället är att Försäkringskassan misstror sina medmänniskor. Regeringen misstror sina väljare. De nämner fusk. Att alla kan - bara de får rätt "motivation".
Alla sjuka är tydligen bara lata. Funktionshindrade vill uppenbarligen bara ha mer pengar. 
Men tänk om det är så att funktionshindrade behöver hjälpen? Tänk om de sjuka verkligen är sjuka? Hur skulle du själv uppleva om du ständigt blev anklagad för att göra fel? När du inte kan påverka själv hur du mår. Hur skulle du må - i längden? Bra? Knappast!
När jag läser alla dessa inlägg, debatter, försöker hitta fakta kring hur vårt trygghetssystem funkar (eller inte) så slås jag av att mycket är så styrt av att locka flest "likes". För än är tack och lov merparten av vår befolkning friska, de är arbetsföra och de lever ett relativt bekymmerfritt liv. Alla har självklart sina dåliga upplevelser. Men alla dessa arbetsföra, friska människor är i majoritet, de genererar flerst röster vid ett val. De vet inte hur vårt sk välfärdssytem verkligen fungerar bakom de dimridåer som våra styrande lägger ut. Hur de blir pekade åt ett annat håll för att missa se det verkliga. De pekas på att de sjuka och funktionsnedsatta fuskar, de kan om de vill, de är lata. De kostar bara massa pengar. Skattepengar som de friska betalar och vill ha till egen fördel.
Ta exempelvis RUT, ROT - vilken dröm. Själv drömmer jag om att avlasta min sambo som nu får dra hela lasset ensam här hemma. Både ekonomiskt och fysiskt med matlagning, städning, fixande OCH jobba heltid. I skolan. Jag är livrädd att han ska kollapsa också. Men vi har inte råd med RUT/ROT. Vi har inte råd att köpa oss hjälp. Men vi får inte heller hjälp av samhället. För jag som sjuk har ju sambo och då förväntas min sambo ordna allt. Tills han stupar. Och OM jag nu någon gång åter får sjukpenning eller någon form av ersättning (snälla, snälla ordna detta!!!) så är det för lite för att jag ska bli godkänd för RUT/ROT avdragen. Jag betalar då för lite skatt för att få avdragen. Hur bakvänt känns inte detta? Jag som är fattig ska betala fullt pris. Jag som behöver hjälpen, som behöver hjälp med den lilla summa jag kan avvara. 
Sjukförsäkringen kostar för mycket idag och Strandhäll basunerar ut att sjuktalen ska sjunka. Vore ju underbart om folk blev friska. Absolut. Men nu talas det om sjuktal, siffror. Inte människor som ska få hjälp att bli friska. Nej, siffror, sjuktal, kostnader. Men hur var det nu? Tog inte Alliansen en stor del av sjukförsäkringens budget och omfördelade den så att de som arbetar skulle få lägre skatt? Jobbavdragen. Som lockade väljade. De friska. Vi sjuka och drabbade får nu skäll för att vi blivit för kostsamma på de smulorna som finns kvar. Vi är bara kostsamma, inget värdefulla, nollade. Vi betyder inget, är bara till belastning.
För häxjakten fortsätter. Sjuktal ska ner, assistanstimmar ska ner. Människovärdet är numera degraderat till en siffra i ekonomin. Något man kan räkna hit o dit. Att jag tex arbetat i drygt 20 år och nu när jag - troligen genom jobbets alla små smittbärare - är kroniskt sjuk, blir vänd ryggen känns ytterst kränkande. Jag känner mig inte värd något. Hur ska jag motivera mina barn att det är bra att arbeta, att man ställer upp? De ser ju att man inte blir tackad när man inte orkar längre? Varför ska de offra sin hälsa för ett sådant samhälle? De ser ju klart och tydligt att man blir vänd ryggen när man inte klarar att hålla sig i ledet längre. En knuff utför ättestupan, ett nådaskott. Tack o adjö. Nästa!
Slit och släng samhället är mycket tydligt även i hur vi behandlar varandra. Vi drabbade är nu likställda med ett urtjänat batteri. Ner i holken så vi inte syns, och sedan bort. Bort i evigheten.
Slit och släng. Tack och adjö. Pang! Nästa...
 
 
me/cfs Ann-Marie Begler Annika Strandhäll Försäkringskassan Laget Sverige Människanbakom hjärntrötthet maktmissbruk me/cfs sjuktal
0

Har du presterat idag? Inte? Så bra.

Mitt liv har verkligen förändrats sedan jag blev sjuk. Inte bara till det fysiska utan även om en annan medvetenhet kring hur samhället är uppbyggt. När jag jobbade hade jag ingen tid att reflektera, ingen tid att se hela verkligheten. Jag köpte det som skrevs i media, orkade ju inget annat. Hade fullt upp med att orka jobba, ta hand om hushåll, barn mm. 
Genom jobbet såg jag dock att något är allvarligt fel i hur vi agerar mot varandra. Vi glömmer ofta att vi finns här för varandra, som människor. Men stressen att gör att vi förtränger det och skjuter upp det där med att sitta och njuta av familjen och vänner till en annan tidpunkt, en annan vecka. Men tänk om en annan vecka inte kommer?
Tänk om det vi innerst inne längtar efter inte finns om en vecka, eller imorgon, när vi tror oss ha tiden?
Jag älskar verkligen mitt arbete. Att få se ett barn utvecklas, busa, skratta, gråta tillsammans. Utmana barnet till nya upptäckter. Som när jag la mig ner i gräset på gården. Det var konstigt tyckte några barn. Så gör ju inte vuxna sa de till mig. Men några la sig brevid, några klättrade lite på mig innan de också kom till ro. Och där låg vi tätt och tittade på fåglarna, på molnen som gled förbi oss uppe på en blå himmel. Det blir en närhet, en närvaro, som ofta glöms bort. Det är ett privilegium att få känna det busigaste, mest ifrågasättande barnets huvud på sin axel, samtidigt som vi håller handen och bara tittar upp i det blå. Pratar om vilken fågel vi ser, hur molnet ser ut - är det en sköldpadda eller en björn? 
Att få arbeta med barn på detta sätt ger en sådan otrolig feedback. Det gör att jag själv funderade mycket över hur vi lever, varför vi agerar som vi gör och vad man skulle kunna göra åt det. Att ändra andra går ytterst sällan, men att ändra för egen del är en bra början.
Sedan blev jag sjuk. Och jag klarar att bara vara. Jag orkar knappt genom dagen. Jag orkar nu inte ändra mitt liv. All min energi går åt att bara orka finnas, orka hålla upp ett poker-face inför mina egna barn. Jag vill inte att de ska behöva bära min börda. De är bara barn. Eller ungdomar. De ser mer än jag vill, det är jag medveten om, så jag berättar lite. Men inte allt. För jag vill så gärna att de ska få vara barn ett tag till. Att bli vuxen kan få vänta. Det är inget roligt att vara vuxen. 
För allvarligt - är det kul att stressa runt? Att jaga den senaste prylen? Ha strut-seende när det gäller livet? Att vara så fokuserad på hur jaget ska utvecklas till ännu mer, hur andra uppfattar jaget. När hoppade du i en vattenpöl senast? Satte dig på en plastpåse och tokåkte i en snöfylld backe? När la du dig ner i gräset och bara andades? När satt du ner i soffan och bara njöt av doften, värmen och närvaron av en annan människa - i tystnaden.
Idag känner jag det som livet ska gå allt snabbare. Att vi ska prestera alltmer. Passar man inte in - finns man inte. Det är alltför tydligt för mig som sjuk. Kroniskt sjuk. Jag kan inte prestera på det sättet jag förväntas - utifrån de mallar som existerar i yrkeslivet, och livet i övrigt, idag. Jag kan inte stressa utan att min kropp kraschar. Jag kan inte jobba med alla dessa underbara barn. Inte nu. Men jag längtar och hoppas.
En dag ska vi åter ligga i gräset och fundera över molnets form.
Jag kan det idag, ensam. Men ibland vill man vara fler. Många fler. Inte så ensam.
me/cfs Förskola Människanbakom hjärntrötthet kärlek livet livsnjutning me/cfs poker-face