0

Vem har lagt ett rep runt min hals?

 
 
Idag har gått i funderingens tecken - igen. Fundersam. Betänksam. Ifrågasättande. Lösningsinriktad. Nytänk. Grubbleri. Mycket hinner jag med när jag inte orkar rör mig så som jag borde och vill. Gårdagens nyhet om alla konstigheter i kroppen har lagt sig och ångesten över vad det innebar har lättat. Tack vare mycket stöd från mina underbara forumvänner. Det är underbart att ha stöd av människor i samma sits. De förstår precis när ångesten slår till för minsta lilla, ofta något man i normala fall inte skulle reagera det minsta på.
 
Något jag tänkt på i detta andra forum där jag är med, är att majoriteten är kvinnor. Någon gång kan jag se något inlägg från en man. Jag undrar om det är så att kvinnor är sjukskrivna mer för utmattning än män? Eller är det så att männen också drabbas ofta, men inte är lika pratbenägna i sin situation? Eller är det så att rapporterna om att mäns hälsoproblem lyssnas på mer av läkarkåren och att de därför får hjälp snabbare?
 
Jag vet att jag sökt hjälp för symptom på utmattning i många, många år innan läkaren äntligen vaknade upp. Jag fick nästan säga min egen diagnos först, sedan tog läkaren vid. När min journal lästes igenom så upptäckte läkaren att jag sökt under låååång tid för detta. Men vad hade hänt? Hemskickad med oftast (tyvärr) inget ordnat.
 
"Förkyld är ju de flesta" tyckte den dåvarande läkaren.
"Ja, men jag är det jämt! Jag blir aldrig frisk!" försökte jag säga om och om igen.
 
Men upplevde att det inte lyssnades. Jag var bara besvärlig. Andra gånger när jag sökt för den förlamande tröttheten, så har de tyckt att jag ska äta anti-depp medicin. Hallå! Jag är trött, inte deppad. Visserligen blir jag väl så småningom lätt deprimerad av att alltid vara trött och att inte ens läkaren vill ta mig på allvar. Och mina insomningsbesvär fick jag tabletter för, inget annat. Ofta kände jag mig kränkt och stämplad som en gnällkärring när jag sökte för mina besvär. Men tänk om de lyssnat tidigare. Hade jag då varit långtidssjukskriven nu? Hade jag mått så här fucking dåligt då? Troligen inte. Men nu får mina tidigare läkarkontakter skämmas, de levde upp till hur vi i min bekantskapskrets brukade skämta om dem - gå hem och ta en Alvedon så blir du snart bra. Det var läkarnas standardlösning kändes det som. Piller. Ta ditt piller, fortsätt prestera och sluta gnälla och besvära för guds skull inte läkarna.
 
Jag hoppas att jag bara haft otur genom åren med mina läkarkontakter. Men den dåliga respons och emaptilösheten man oftast känt har ju inte gjort att jag sökt hjälp så ofta som jag borde ha gjort. Det har nog resulterat i att jag hamnat här. Jag blev ju så trött på att känna mig kränkt. Och det är en känsla jag vill slippa känna. Jag vill bli trodd på, för att ljuga vinner ingen på när man sitter hos läkaren. Så varför kändes det som att man inte blev trodd på?
 
Det finns tack och lov glimtar av glädjeämnen även i läkarkåren och jag har nu träffat på en som åtminstone lyssnar. Sedan vet jag inte om jag känner att vågar känna fullt förtroende för denne heller. Jag är bränd.
 
Men kan det vara så att mina funderingar kring hur jag - och kanske en hel del andra också - blivit bemötta tidigare i kontakterna med läkarkåren har gjort att jag hamnat här där jag nu är. Jag hade kanske kunnat undvika detta om jag hade satt på mig lös-skägg och stoppat ner ett par strumpor i byxorna när jag besökte läkaren. Hade jag blivit mer trodd på då?
 
Har jag fått bita ihop mer och längre för att jag är kvinna? Inte kan det väl vara så i dagens upplysta samhälle?
 
 
 
0

Knöligt värre att känna sig dubbel

 
Att få ett telefonsamtal från läkaren känns alltid nervöst. Hon hade ringt redan i fredags ett par gånger men jag hade missat samtalen då jag satt telefonen på ljudlöst. Detta innebar att helgen blev fundersam, fram och tillbaka. Inte det bästa för mig som har god fantasi.

Nu fick vi äntligen tag på varandra och hennes första fråga var: "Kan du prata?" Självklart kunde jag det, och jag satte mig matt i soffan. Helt tom i tanken och en kropp som inte lydde. Beredd...

Hon började att berätta att proverna sett bra ut och att allt var bra. Hennes rapport fortsatte med beskeden från röntgen jag varit på i förra veckan. Och nu började dimman lägga sig för mig. Mörkare och dimmigare. Allt svagare kände jag mig. Det hon berättade kändes som om det inte gällde mig, det kunde inte gälla mig. Jag har ingen förstorad lymfkörtel i armhålan! Jag behöver ingen specialist som kollar mina bröst och jag har ingen cysta på högra äggstocken! Det är någon annan. Inte jag.

Jag känner mig helt klart schizofren när jag tar emot dessa besked - en som är lugn och en annan är som är i uppror och inte fattar egentligen vad hon säger. Den lugna delen av mig är den som vinner det yttre slaget, det är hon som för talan och som nästan nonchalerar beskeden. Den inre rösten, den som är i uppror, försöker banka "vett" i den lugna och försöka få sin talan hörd också. Oron vill ha svar, hur stor är cystan, varför misstänker de cancer pga en förstorad körtel, varför måste jag kollas av specialister? Varför har de så bråttom med att gå vidare? Är det något de inte berättar?

Men den lugna rösten berättar för läkaren att jag har Endometrios, den glömmer dock att berätta vilken variant. Och den varianten har inga cystor utanför livmoderna vad jag vet. Men det förtränger den lugna rösten, den berättar vidare att på grund av detta är hon inte orolig, för smärta är hon van vid, så den smärtan hon känt har inte oroat henne. Hon berättar också att eftersom hon har sjukdommen så är det nog inget konstigt. Läkaren berättar då att det är bra att ta upp detta vid nästa gynbesök. Nu svara den lugna rösten med ett sansat "självklart". Den inre, betydligt mer upprörda rösten försöker nu verkligen göra sig hörd och försöker påminna om att nästa gynbesök ligger troligen 3-4 år framåt i tiden! Hallå! Det hinner hända massor i kroppen på dessa år. Den inre rösten får inte sin talan. Den förblir tyst utåt.

Läakren går vidare i sin rapport om den förstorade lymfkörteln i vänster armhåla. Hon frågar när jag senast var på mammografi och jag berättar att det var 1,5 år sedan. Jag blir informerad om att läkaren skickar en remiss till ett ställe i stan och att jag ska ringa dit inom ett par timmar för att boka tid. Nu skriker min inre röst: "Varför så bråttom???" Min lugna röst registrerar bara var jag ska ringa och bekräftar allt som ska ske. Lugnet struntar i det oroliga inre. Men det lugna börjar känna sig lite smittad av oron, men vågar inte visa det med risk för att tappa greppet helt. Den inre oron försöker påminna den lugna om faster som gick bort i bröstcancer, riskerna som finns, är de något att väga in??

Läkaren får aldrig höra den inre oron, hon får bara höra den lugna sansade som tar emot info och tror nog därför att allt är bra med beskedet.

Det är säkert inget farligt, det är bara bra att de är noggranna i sin undersökning av min trötta, trötta kropp. Jag vill ju så gärna bli bättre. Men då vill jag inte heller veta av några cystor eller förstorade lymfkörtlar.

Jag vill bli frisk, pigg och glad igen. Inte sjukare. Så den oroliga inre rösten ska inte få rätt, jag försöker ge den lugna rätt. Men det är inte lätt att känna sig dubbel i allt som är knöligt i min kropp just nu. Låt mig bara bli frisk! Jag lovar att njuta av livet.

 
0

Äntligen fick kirskålen sig en liten tillrättavisning

 
Det är ljuvligt att få lite ork till lusten att göra saker. Så ljuvligt att jag glömmer, eller snarare förtränger, de energibaksmällor jag åker på efteråt.
 
I förrgår var vädret perfekt för lite uteaktiviteter, lite mindfullness och meditation i ogräslandet. Mina blomsterrabatter är numera ogräsland, så det var verkligen på tiden att både lagom väder och min ork föll samman så att jag orkade ta tag i kirskål, kvickrot och manshöga tistlar. Jag hade fått en natt med god sömn och hade lagrat upp kroppens batteri lite. Med beslutsamhet satte jag igång med lite röjande och tänkte att så illa kan det ju inte vara. Mina händer jobbade, blicken var fokuserad om än dimmig och många pasuer blev det. Men jag orkade. Att bli lycklig över så lite är inte alla förunnat. Men jag njöt verkligen av att orka lite i taget. När jag kände att krafterna sinade så hade jag klarat av 3 kvm. Och inte många blommor var det kvar! Allt hade kvävts av ogräset.
 
Efter lite lunch och kort vila satte jag igång och försöka täppa igen hålet genom att dela av de plantorna jag hade. Resultatet blev inte det vackraste, det lär dröja innan jag kan njuta av det jag ordnat. Men jag hade en liten skön känsla i kroppen - jag hade fått bort en rågad skottkärra med ogräs! Jag som haft en period där jag inte orkat mycket. Min kropp värkte, huvdvärken började komma och likaså yrseln, men jag var stolt. Jag hade utmanat mig lite, jag hade orkat hålla igång ett par timmar. Tempot var inte det snabbaste, men det ska det inte vara i trädgården. Om det är något min trädgård lär mig så är det att allt får ta sin tid, det går inte att skynda fram något. Ändock vill gärna tanken iband fladdra iväg och skynda fram. Då gäller det att titta på någon blomma som sakta svajar i vinden, helt ovetande om vad stress och jäkt är. Det är skönt att låta sig hypnotiseras av dess vaggande, svajiga rörelser. Ibland är det en inköpt blomma, ibland något självsått och ibland kan det vara ett ogräs. Även ogräs kan vara vackra, de är ju egentligen bara på fel plats. Ett hav av kirskål som blommar kan vara otroligt vackert. Men helst inte i mina rabatter. För under tiden de blommar, så fortsätter de att sprida sina rötter överallt för att sprida sig och göra tillvaron trång, fattig och trist för mina inköpta blommor. Så jag har mer att rensa. Får försöka bortse från de vackra, skira vita blomsterhaven i min desperata kamp om att försvara mina planterade blommor.
 
Den kampen känns som en oändlig kamp, kampen mellan mig och kirskål, kvickrot och manshöga tistlar. Men jag fick ge dem en liten tillrättavisning, i alla fall i ett litet hörna av min trädgård. Resten tar jag någon annan dag. För min kropp protesterade i går med att vara helt slut, tung, seg, dimmig och denna dumma huvudvärk som ingen tablett tycks kunna ta bort. Bara ligga och vila min onda kropp och mitt onda huvud. Men trots energibaksmällan kände jag mig nöjd. Kirskålen fick sig också en tillrättavisning...