1

Var tog minnet vägen?

 
Det måste ha varit en liten, liten tomte här och snuvat mig på minnet. Ingenting vill nämligen fastna, speciellt inte saker som jag gjorde alldeles nyss. Den här lilla tomten måste ha krupit in i huvudet och burit ut bit för bit av min hjärna och lämnat kvar ett stort eko, där det jag ska komma ihåg bara studsar omkring och inte vill fastna. Jag känner ju hur tankarna far omkring där uppe. Det blir en början här och en början där, men sällan får tanken slå sig till ro och komma till punkt.
 
Jag känner mig senil, seg, tankspridd och ytterst speedad på en gång. Ingenting och allt på en gång. Undrar om det är så här att ha lite bokstäver. Jag har verkligen svårt att koncentrera mig på ett samtal. För jag måste koncentrera mig, det är inte bara att delta och lyssna för mig längre. Det jag hör ska sorteras in men sorteringsmaskinen i den gråa massan jag har innanför skallbenet har fått slagsida. Den klarar inte riktigt sitt jobb, den tappar ord, meningar. Och det den lyckas sortera in i ett fack verkar slinka iväg. Jag vet att jag hört vad personen pratat om - i stora drag. Men fråga mig inte om detaljer. Ge mig inga följdfrågor, för oftast kan jag inte sortera ut så att det blir ett begripligt svar. Inte just nu i alla fall. Svaret kanske kommer om en timme eller om en vecka. Troligen ska det virvla runt lite i sörjan där uppe, försöka koppla ihop rätt och sedan komma ihåg att det ska ut så att jag ska kunna kommunicera det.
 
Jag börjar bli rikitgt orolig över detta med minnet för det gör det mest vardagliga till ett hinder. Jag känner att jag inte vågar lita på mig själv, jag är ingen rolig person för jag kan sällan hjälpa andra även om viljan finns där. Socialt är jag ett totalt bottennapp där jag sitter tyst och förvirrad i ett hörn. Har sökt mig allmer till hörnen där det är lite tystare, lite lugnare. Jag kan ändå inte tillföra mycket, jag hänger inte med, kommer inte ihåg saker vi gjort tillsammans längre och ibland försvinner även enkla saker som namnet på peronen jag pratar med eller om. Men jag vill så gärna!
 
Att jag varit hemma en period nu, 5 månader heltid och 2 månader halvtid, gör att jag inte känner mig lugnare. Jag borde bli bättre! Men just nu tvivlar jag djupt på att jag någonsin blir en tillgång på arbetsmarknaden. Vad kan jag göra som inte minns det allra enklaste? Jag klarar inte ett samtal med en person, inte mycket ljud. Jag behöver vila, vila, vila, vila. Jag klarar inte minsta lilla stress och stress för mig idag är att lyssna på någon i en lokal med fler.
 
Jag sörjer för jag börjar känna mig inte enbart sjuk. Detta är ett handikapp. Mitt liv blir påverkat, jag påverkar min omgivning som får större ansvar för mig. För jag klarar inte alltid tillvaron på det sätt jag borde. Bara att laga middag är en kraftansträngning. Jag ska komma ihåg vad vi ska äta, hur man gör maten och dessutom orka göra allt detta fysisikt. Recept måste läsas många, många gånger för jag kommer inte ihåg vad jag skulle göra - trots att jag läste det nyss.
 
Jag kan vissa dagar klara av att handla. Jag kan umgås kortare tider om det inte ställs krav på mig. Jag kan fungera lite. Och jag är så ytterst tacksam över detta. Men jag sörjer också det jag inte klarar numera och att detta är så svårt att greppa både för mig och för andra. Det hade varit enklare att bli diagnotiserad med en sjukdom som syns, som folk och jag kan relatera till. Att vara utmattad kan upplevas som för oinsatta som lathet och flummeri. Men det är i allra högsta grad ett handikapp.
 
Så snälla tomten, ge mig mitt minne tillbaka. Det gör att jag känner mig levande. Nu finns jag bara.
 
0

motionsont

Idag tänkte jag återigen försöka börja bli mer aktiv. Är så himla less på att inte orka något och nu har det gått många månader så nog borde jag väl ha blivit piggare? Den här apatiska tyngdkänslan måste ju kunna motas in i ett hörn och bli lite ifrågasatt och utmanad? Eller?
 
Så jag började dagen med att väcka barnen, äta lite frukost och sedan blev huset tomt och tyst när alla gått. Jag kände att jag måste passa på medan jag stod upp att byta om till lite mer svettvänliga kläder. Morgonen var ju trots allt solig och varm. Väl ute kändes det ok ett tag. Jag tog med en av hundarna så det blev många stopp för att nosa och kissa. Fördelen med en hanhund.
 
När jag gick förbi skolan var det full fart där med människor som lämnade av sina barn från sina stora bilar och det stressades. På en gång bet jag ihop käkarna och jag blev ofokuserad! Lite yr. Det var gudomligt skönt att komma bort från stressen vid skolan och jag tog sikte på vägen som gick utmed sjön. Och jag gick mina kilometer i solan, försökte lyssna på kropp och omgivning.
 
Väl hemma tog jag mig en välförtjänt dusch. Och slockande i soffan i 1,5 timme! Helt slut. Resten av dagen masade sig fram och kroppen ömmar. Ska det vara så här? Ska jag inte klara av lite motion? Inte ens det. Livet är bra trist just nu.
0

Jag vill också ha semester

Semestern är slut för de allra flesta och alla rutiner ska sätta sig igen. Men som långtidssjukskriven har jag inte haft någon semester, allt har rullat på som vanligt. Vad nu som är vanligt i en värld fylld av dimma, blytyngd och teflonminne. För inte är det ett naturligt sätt att leva, inte ett "vanligt" sätt. Tyvärr verkar vi bli fler och fler som drabbas av denna gråa stora vägg som däckar oss i något som är svårhanterbart både för oss själva och för omgivningen. Det finns ju inga brutna ben att se, inga specifika prov läkaren kan ta.
 
Bara en total tomhet i kropp och själ, som mest känns. Och den påverkar inte bara mig, den påverkar hela min omgivning. Det blev inga roliga utflyfter eller resor med barnen iår. Vi brukar ha som tradition att besöka en åtminstone en djurpark, men bara att gå i en djurpark en hel dag, stöta på människor i massor och en lång bilresa - bara tanken på allt detta gjorde mig helt apatisk och yr av mental trötthet. Jag förstår att detta är helt obegripligt för människor omkring mig. Jag har ju alltid fixat saker och orkat, även om jag nu, i efterhand, inser att sista åren har det varit mer på ren envishet än ork och att resultatet ofta sett ut därefter. Jag har dragit mig undan alltmer från socialt umgänge, inte för att jag inte velat umgås med vänner, utan för att jag känt att jag blir så totalt utsliten efteråt. Min hjärna slutar fungera, och jag borde kunna liknas vid en övergiven fågelholk. Min kropp har ofta reagerat på antydan till happening med att bli blytung och seg. Jag har aldrig i verkligheten gått i ett hav av gele, men det är ändå en beskrivning av känslan jag får vid alltför mycket intryck och upplevda måsten.
 
Min resa till detta helvete har varit lång och varit möjlig på grund av en ren överlevdnadsinstikt. Sista åren ensamstående med två barn. Jag hade inte råd att känna efter om jag var sjuk, eller ork att hitta lösningar. Min hjärna jobbade för högtryck hela tiden med att få ihop ekonomi, ny framtid, barnens logistik och att vi hade mat på bordet och kläder att ta på oss. Jag har också insett att resan fick sin grund långt innan dess. När jag hade ett stressigt jobb och en icke närvarande och icke-stödjande make. Att leva kärlekslöst i så många år som jag gjorde har verkligen påverkat mitt mående. Kärlek är viktigt. Mycket viktigt. Kom ihåg det. Jag glömde det i min strävan efter ett "bättre" liv.
 
Nu när jag sitter här i soffan med datorn framför mig och försöker skriva ner mina tankar inser jag att jag blir så lätt ledsen och bitter över att jag låtit mig dras ner i detta och att jag inte brutit upp tidigare ur äktenskap mm.
 
Jag är också så tacksam över det jag har nu med två underbara barn, en kärleksfull sambo och djur och trädgård. Önskar jag kunde njuta lite mer och få ordning på min tillvaro mer, men jag upplever det inte lätt med min dimmiga teflonhjärna och blytunga kropp.
 
Jag har det egentligen fantastiskt just nu. Om jag bara vore frisk. Jag avskyr verkligen denna hemska sjukdom. Speciellt som det är så svårt att se när, hur och om jag blir frisk igen. Jag fått lära mig att jag kommer att ha ett ständigt handikapp ifråga om stress och det är ju verkligen en nackdel i vårt stressade, högpresterande samhälle. Tack för den belöningen för att jag inte velat ligga till last, för att jag försökt klara mig själv. Jag fick ett livslångt handikapp på köpet. Men detta handikapp tror jag ger mig en otrolig livskvalitet, något jag säkert missat om jag fortsatt stressa mig genom livet. När jag "bara" lärt mig att varva ner min stressade hjärna. Jag skulle behöva lite semester.
 
 
Funderingar utmattningssyndrom fågelholk grå vägg kärlek livskvalitet rutiner semester stress teflonhjärna utmattning vägg överlevnadsinsikt