Jag e pippi

10.4 Försäkringskassans utredningsskyldighet

I kapitel 1 i den här vägledningen beskrivs att förvaltningsmyndigheterna sedan gammalt har ett utredningsansvar.

Bestämmelsen i 110 kap. 13 § SFB innebär att Försäkringskassan ska leda utredningen i ärendet och bestämma vilka utredningsåtgärder och vilket underlag som behövs för att kunna fatta beslut i ärendet. Det betyder bland annat att Försäkringskassan vid behov själv måste ta initiativ till nödvändiga utredningsåtgärder. Se den särskilda bestämmelsen om Försäkringskassans utredningsbefogenheter i 110 kap. 14 § SFB.

Men utredningsskyldigheten innebär inte att Försäkringskassan i varje ärende måste sköta utredningen själv. Den som ansöker om en förmån eller önskar få högre nivå av en redan beviljad förmån har i princip att bevisa att han eller hon har rätt till det som ansökan gäller. Den sökande har alltså också ett ansvar. Som framgår av 110 kap. 13 § första stycket SFB är det ärendets beskaffenhet som avgör hur långt Försäkringskassans utrednings- skyldighet sträcker sig.

Försäkringskassan har en mer vidsträckt utredningsskyldighet i ärenden som initierats av Försäkringskassan själv och i de fall Försäkringskassan överväger att fatta ett betungande beslut, till exempel ett beslut om återkrav eller indragning eller nedsättning av ersättning (se prop. 2008/09:200 s. 554– 555). Här har Försäkringskassan huvudansvaret för att ärendet blir tillräckligt utrett för beslut.

Utredningsskyldigheten innebär alltså att det är Försäkringskassan som måste bedöma om den utredning eller ansökan som kommer in är tillräcklig som underlag för beslut och som ska begära komplettering om den inte är det. Den bedömningen kan den enskilde knappast göra på egen hand. Är det särskilt föreskrivet att den enskilde ska svara för viss utredning, till exempel att lämna in ett läkarutlåtande, har denne dock ett förstahandsansvar för att göra det.

Det kan dock vara så att Försäkringskassan, med hänsyn till någon special- bestämmelse anser att läkarutlåtandet inte är nödvändigt för att bedöma ersättningsfrågan, till exempel 110 kap. 25 § andra stycket SFB. I så fall ska en komplettering givetvis inte begäras och det kan inte heller bli aktuellt att avvisa ansökan av det skälet (se 110 kap.10 § SFB och avsnitt 12.7).

Frågan om vilken utredning som kan anses utgöra fullgott beslutsunderlag har varit föremål för prövning i rättsfallet RÅ 2010 ref. 120 (se även Doms- nytt 2011:15). I målet tog HFD ställning till hur långt Försäkringskassans utredningsskyldighet sträcker sig i ett sjukpenningärende. Den enskilde hade ansökt om sjukpenning för en viss period men Försäkringskassan ansåg att det intyg han hade skickat in var otillräckligt för att avgöra frågan om hans arbetsförmåga var nedsatt.

HFD uttalade att det krav på utredning som kan ställas på Försäkringskassan i sjukpenningärenden varierar, bland annat beroende på ärendets karaktär och den enskildes förutsättningar att tillvarata sina intressen. Enligt dom- stolen var det aktuella fallet komplicerat och det underlag som fanns till- gängligt vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut gav inte någon säker bild av den enskildes tillstånd och arbetsförmåga. Försäkringskassan borde därför ha försökt få del av den behandlande läkarens uppfattning i ärendet. Försäkringskassan hade inte gjort det. Inte heller hade Försäkringskassan diskuterat med den enskilde eller kompletterat utredningen inför omprövningsbeslutet, till exempel genom att inhämta uppgifter från den sjuk- skrivande läkaren. Målet återförvisades till Försäkringskassan för ny handläggning.