Jag e pippi

I år var vår tomte en glittrig uppenbarelse. Jag trodde först att dräkten var täckt av glittrigt regn, men det var riktigt glitter. Meningen var att det skulle glittra. En glamour-tomte. Men vår tomte var även en haltande, flåsande, ryggknäckt varelse som höll på att missa stället han skulle sitta på. Jag kände igen mig. Jag uppvisade ett "glittrigt" yttre, men led inombords. Tyvärr är jag ingen tomte. Paketutdelningen fick han ta hand om. Paketen till barnen kom från tomten och mina syskon med respektive.

Nu har det gått en tid. Jag är ärligen skrämd av hur dåligt jag mår. Blir allt sämre, trots att jag försöker och försöker hitta något som ska få mig att lyfta. Smätan i kroppen slår ner med en väldig kraft så snart jag försöker göra något. Härromdagen gick jag ut i den gnistrande snön, solen värmde faktiskt och fåglarna kvittrade. Hade jag varit frisk hade jag gått en promenad i det underbara vädret. Kanske åkt pulka med "barnen". Vi är alla barnsligt förtjusta i att skapa hopp och ramper i pulkabacken här hemma. Sedan brukade jag få invigningsåka, då jag är den som plattar till snön bäst...egentligen ingen komplimang, men jag är ju trots allt äldst o tyngst.  Men nu fick jag glömma detta. Jag fyllde fågelborden med frön och nötter, kastade några snöbollar till hundarna som blev överlyckliga över att jag äntligen gjorde något. Och sedan fick jag gå in igen. Bädda ner mig. Ta filten över. Och sova, sova, sova. 

Så har det varit de bra dagarna. Mitt humör sjunker i takt med mitt mående också. Inte kul för familjen. Hundarna verkar märka att jag mår sämre för de viker inte från min sida. 

De dåliga dagarna ligger jag bara. Med ständigsa smärtor från topp till tå. En hjärna som inte kopplar. Försöker vara aktiv på de sätt jag kan. Twittrar lite, men märker att jag inte hänger med. Ledsamt. Men jag måste - för min egen skull. Jag avskyr verkligen att bara ligga. Sjukdomen och jag är absolut inte överrens. Förr var jag som en Duracellkanin och jag kallades Pippi av vännerna - stark och aktiv. Idag är jag en överjäst bulldeg i soffan, fastkletad, oformlig. Men mitt inre ser fortfarande den aktiva Pippi. Det vägrar bekänna sig besegrat av en sjukdom som varken vården eller samhället förstår. Som inte ens jag, som är drabbad, förstår. Jag upplever bara de svåra funktionsnedsättningarna. Och förnekar dem för mig själv. Tyvärr.

Jag skriver ofta om att jag tror att botten är nådd när det gäller mitt mående. Jag inser att jag ljuger både för mig själv och för er läsare då. Insikten i detta har drabbat mig. Jag vet inte hur min botten ser ut. Just nu upplevs den otroligt mörk, kall och vidrig. Just nu sjunker jag. Jag sjunker och sjunker. Jag vill så gärna gå upp ett par trappsteg - åtminstone i mitt mående. Undrar hur botten ser ut? Jag är rädd.