Jag e pippi

De finns de som ställt frågan varför jag engagerar mig så, om det inte tar kraft och tid?

Jo, det gör det. Det tar allt detta och lite till.

Det påverkar min hälsa till det sämre. Men jag kan inte låta detta myndighetsmissbruk (eller heter det maktmissbruk?) få fortsätta i dimridåerna för de odrabbade - och de drabbade. Vi sjuka slåss, vi kränks, vi mosas - men vi är just sjuka och orkar inte alla gånger.

Men de som idag är friska och orkar, de borde få veta vad som kan se den dagen de eventuellt inte får behålla hälsan. För det kan drabba vem som helst. Ohälsan alltså. Men våra trygghetssystem ser kanske olika ut. De politiker mfl som beslutar kring hur systemen ska fungera för oss i samhället - de har ofta egna försäkringar, egna grädfiler i vården mm. De drabbas inte på samma sätt som vi andra gör. Detta gör att de inte riktigt får känna på sin egna medicin, sina egna regler - dem som de satt upp för oss andra. Galet.

Så för att få dem att förstå lite om hur vi drabbas måste vi upplysa. Vi är många som hjälps åt. Vi stöter på både gehör och förnekelse. 

I min situation har jag upplevt att jag drivs av den uppfostran jag fått, och som den medmännsika jag är - man tar hand om varandra. Man lyssnar, försöker förstå. Försöker hjälpa. I mitt arbete är detta också viktiga grundvärderingar. Det är så jag lär mina barn.

Men tyvärr ifrågasätter jag ibland detta nu när jag hamnat i klorna på Försäkringskassan. Den myndigheten har en vision som låter flott och trygg: 

Någon trygghet finns inte längre. Tar livet en ny vändning i form av att hälsan sviker, så utsätts du för de mest märkliga saker man inte trodde en myndighet av detta slag befattade sig med.

Man förfasas över att medmänskligeten är som bortsprungen. Allt handlar nu helt kallhjärtat om sjuktal, siffror och pengar. Självklart ska de stävja fusket, för det finns tyvärr. Vi sjuka blir dock fascinerade över hur fusket dock verkar slippa igenom dessa avslagsmaskiner. Hur är det möjligt att fusket lyckas när vi sjuka mosas fullständigt.

Dessutom är åtminstone jag väldigt, väldigt trött på att anklagas för att välja att jag är sjuk. Det är inget man väljer. 

Det fanns perioder när jag arbetade som jag längtade efter att få vara ledig, slippa arbetet. Det tror jag många känner i vissa perioder. Men nu, när jag blivit kroniskt sjuk, är längtan efter att arbete smärtsam. Jag går på niten om o om igen här hemma när jag tror att jag kan jobba. Min omgivning skakar uppgivet på huvudet och får så rätt när jag kroknar efter en halvtimmes försök att städa eller liknande. De får även stå ut med mig när jag ligger de efterföljande dagarna. Helt utslagen.

Men just min önskan om att vara som vanligt gör att jag använder min lilla energi till att åtminstone försöka upplysa om hur situationen som sjuk är.

Hur det känns att bli så otroligt illa behandlad av Försäkringskassan.

Att ständigt vara rädd för att gå till brevlådan.

Jag måste få ur mig den tärande frustrationen på något sätt. Att utsättas för denna terror från Försäkringskassan äter upp en innifrån. Men jag kan ju inte bara lägga mig ner och acceptera deras sätt då det är så helt emot alla mina grundvärderingar, samhällets grundvärderingar.

När man öppnar ett brev från Försäkringskassan ökar pulsen med säkert 300%. Rummet gungar, benen blir svaga. All fukt i munnen försvinner och man gapar som ett fån på de bisarra raderna.

Jag brukar fundera på hur de mår där på Försäkringskassan? Sover de gott om natten? Magsår? Stress? För om jag skulle behöva agera såsom de gör så skulle jag må fördjävligt. Jag mår i och för sig fördjävligt av deras agerande. Jag är fast i klorna på dem dessvärre också. Jag lider ju av en kronsik sjukdom. Det betyder livslång (sådetså Försäkringsassan - ni har svårt att fatta detta bland annat). Så Försäkringskassan och jag kommer att få vara tvugna att vara bekanta med varandra i resten av mitt liv.

Därför måste jag orka. Jag kan inte ge upp. Även om det kostar på för hälsan. Men jag kan inte jobba, jag VILL - men jag KAN inte. Jag försämras dessutom och det mycket pga Försäkringskassan tyvärr. Så när jag läst klart det bisarra, verklighetsfrånvarande som Försäkringskassan anser/bedömer så brukar jag gå igång på adrenalin. Det är inte bra när man som jag lider av ME/CFS. Men då detta adrenalin orsakar en inre stress så känner jag att jag måste bli av med det och då försöker jag upplysa, påverka, agera. Jag kan ju ändå inte sova. Huvudet värker och inga tabletter hjälper. Och kroppen känns sprängfylld av adrenalin - det gör ont tom. Jag måste då, för min egna ro, försöka åtminstone. Och jag försöker och försöker. Men den stora, iskalla väggen mot Försäkringskassan är kompakt. Jag tycker synd om dem. Jag tycker synd om mig själv. Tänk om vi kunde hjälpa varandra istället. Varför ska det vara så svårt?

Att jag nu under ett års tid varit utan någon sjukpeng, ingen lön, ingen a-kassa, inget - det känns som ett stort hån efter att ha jobbat i 30 år. Det känns som ett stort hån mot min familj som drabbas. Hur långe ska min sambo orka? Vad händer om han inte gör det längre? Var tog visionen vägen för Försäkringskassan?

Är det verkligen sant att i dagens Sverige år 2017, under ett "Socialdemokratiskt" styre, att männsikor utförsäkras värre än under Alliansens tid? Ja. Men nu kallas det inte utförsäkras. Dock är principen densamma. Därför måste jag kämpa, upplysa. Det läggs ut dimridåer. Jag och alla vi andra hjälps åt att skingra dessa. Vi måste så att även vi kan få leva, få trygghet. Trots att livet tog en ny vändning för oss.

Så detta är varför jag "orkar" slåss mot Försäkringskassan - jag har inget val.