Jag e pippi

Nu ligger gymkortet fryst på obestämd framtid. Jag tittar på det ibland och längtar. Min sambo får gå iväg själv numera. Vi har hittat nya rutiner. Jag ligger på soffan och blir allt mjukare och han går på gymmet, cyklar och springer. Och jag ligger fortfarande på soffan. Eller sängen. Hatar denna sjukdom.

Jag har verkligen en långsam sorgeprocess. Den är inte djup så att jag ligger och skriker av frustration och avverkar snytpapper. Sån har jag aldrig varit. Jag går mer i min tystnad. Tänker, grubblar. Försöker hitta något nytt, något positivt och sjunker sedan ner i ledsamheten igen. Önskar nästan att jag kunde bli så där heligt förbannad och ledsen över detta, visa hur det påverkar mig. Men jag är inte sådan, så det skulle bli så fel. Istället fäller jag kanske några extra stillsamma tårar när jag slår i tån någon gång eller om jag läser något sorgligt. Och jag gråter av trötthet och frustration. Men sällan av sorg. Märkligt.

Jag är mer av den lösningsinriktade karaktären. Troligen biter jag mig i svansen om jag inte visar min sorg fullt ut. Det finns säkert de som säger att min sorg inte är äkta och jobbig för att jag inte visar något. Och det finns säkert de som tycker att jag inte ska hålla allt inom mig, att jag inte mår bra av det. Men jag mår inte heller bra av att vara någon jag inte är. Att skrika och gråta hejdlöst över detta är inte jag. Inte idag i alla fall. Jag vill hitta nya lösningar.

Lösningar där jag kan få känna lite av den tillfredsställelsen jag exempelvis kände i gymmet. När kroppen fick jobba, blodet pumpa och jag triggades av hög musik. Nu kommer jag troligen inte kunna styrketräna på samma sätt längre, jag kommer nte kunna köra mig spyfärdig på spinningpasset. 

Men jag kanske kan börja yoga så småningom om - i grupp. Yoga försöker jag mig på här hemma. En enkel form. Med fem positioner på 22 minuter. Ingens stress. Ingen puls. Men att kunna yoga i grupp vore skönt också. Få komma hemifrån. Komma ifrån dessa väggar jag nu kan utantill. Jag har koll på dem nu. Det räcker. Jag längtar till mitt gamla jag.

Att insikten sakta sätter sig är inget roligt. Inte i detta läge. Men bra för min hälsa antar jag. Även om jag i min enfald och längtan efter den vanliga person jag var, gärna glömmer och förtränger hur jag mår och hur jag ska agera för att må bra. Tar tag i minsta lilla livlina till mitt tidigare liv. Tar den och kämpar, men jag tappar greppet. Om och om igen.

Jag lever på kanten idag. Mitt mående är inte bättre. Jag är förskräckt över hur lite jag orkar. Bara att klippa några rosenbuskar tog mig en hel dag i helgen. Något jag gjort på en halvtimme i vanliga fall. Men det som var mest skrämmande var det att jag slutade fungera efteråt. Visst tog det tid att klippa. Men efteråt! Hjärnan stängde av. Kroppen hade absolut noll energi. Jag blev verkligen en tom fågelholk.

Varför lär jag mig inte att bara vara? Jag längtar för mycket efter att vara som tidigare. Jag skäms över att sambon får ta hand om allt här hemma. Det jag eventuellt klarar en dag är bonus. Jag skäms över detta och mycket annat. 

Nu vill jag hitta tillbaka till den där underbara känslan där jag känner att jag bidrar, att jag använder min kropp och knopp. Jag vill känna blodet rusa i kroppen av fröjd, ansträngning och lust. Ska hitta den känslan igen. På något sätt - trots min sjukdom. Jag hoppas på forskningen. Att den ger svar och kanske bot på me/cfs. 

Jag vill känna blodet glädjefyllt dansa i kroppen.