0

Vill ni veta? Vågar ni?

 "Genom att få sjukskrivningsprocessen att fungera bättre ska Försäkringskassan i högre utsträckning bidra till att sjukskrivningarna blir både färre och kortare."
Citat ur ett regeringsbeslut (S2015/07316/SF) signerat Annika Strandhäll och Susanne Mattson 2015-11-12. Klicka på länken och läs.
 
Igår skrev jag om hur jag uppfattar regeringen och Annika Strandhälls okunskap kring konsekvenser. De ger uppdrag till Försäkringskassan som får agera bödel åt dem och de själva sätter ner huvudet i sanden som en struts. Okunskap eller ignorans? Förfärligt bägge två.
 
Idag är en ny dag och jag låg i natt, när jag ändå var vaken som vanligt pga smärtan, och funderade över de alla reaktioner och hälsningar jag fick på det inlägget. Det värmde mycket. Och jag fick åter en stor insikt i att de som inte är drabbade på något sätt - de tror på de fagra orden om borttagen stupstock och att ingen blir utförsäkrad idag. De är inte medvetna om denna nya behandling mot sjuka och att den är värre än tidigare. Den felaktiga mediabilden som målas upp styr. Siffrorna som visas är orsakade av hur människor blivit behandlade. Varför är det ingen som reagerar på att det arbetande folket mår allt sämre, men att sjukskrivningstalen minskar?
Jag har sett och upplevt varför. Som sjuk blir man ändå utsparkad oavsett om du kan jobba eller ej. Man det blir ju en minskning i statistiken och politikerna kan slå sig för bröstet. Men den sjuka blir utan ersättning, och kan således inte betala räkningar, köpa mat eller annat. I förlängningen kan man förlora sitt hem. Men sjukskrivningarna minskar och det är regeringen nöjd med. Det andra finns inte i deras värld. Att vi faktiskt inte kan jobba, vi är sjuka. Alltså hamnar vi i ett utanförskap, ett medvetet sådant. Att vi sjuka nu tvingas leva på ingenting, elelr i bästa fall har vi någon att dela hushållet med. Men jag tror att alla vet hur lätt det är att leva på en lön idag...
 
Jag har idag varit utan ersättning i sex månader. I januari bestämde sig Försäkringskassan att jag blev frisk på min 365 dag som sjukskriven. Det spelade ingen roll att min läkare var förtvivlad och försökte - observera att jag skriver försökte - få en dialog med Försäkringskassan kring detta. FK struntade i att bemöta henne och lyssna. De struntade i att lyssna på mig. Jag skickade över en lista på mina funktionsnedsättningar och hur de påverkar min vardag. Listan var på fyra stycken A4or. De sa sig förstå att jag måste ha en väldigt jobbig situation men de bedömde mig ändå kunna jobba. Jag hade inte tillräckliga nedsättningar enligt dem.
Att jag inte orkar duscha varje dag spelar ingen roll. Inte heller att jag inte ens klarar att laga mat. Inte heller att jag kan gå max 20 minuter och hamnar ofta efter detta i sängen i 24-36 timmar - helt utslagen, noll energi, stora smärtor i hela kroppen, yrsel. Att jag inte kan tänka och minnas vad som sägs vid muntliga samtal spelar ingen roll. Att mitt närminne är helt nedsatt och att detta påverkar hela min vardag är inte heller något som hindrar mig från att jobba enligt dem.
Försäkringskassan anlitar idag något som kallas FMR (Försäkringsmedicinsk rådgivare). Denna ska ledsaga handledaren på Försäkringskassan så att denne kan förstå vad sjukdomen innebär, vilka funtionsnedsättningar som finns och vad alla medicinska termer är. Få av dessa FMR har tillräckliga, om några, kunskaper när det kommer till vissa kroniska eller komplicerade sjukdomar. Finns det inget blodprov eller andra sk "bevis" så finns sjukdomen inte enligt dem. Och således blir det alltför ofta avslag från dem. Och handläggaren hänvisar till FMRs utslag, helt felaktigt. Handläggaren är den som ska "besluta", FMR ska bara vara rådgivande. Och här behövs en översyn. Mer kompetenta FMR behövs. En annan struktur där en FMR har kunskap kring det denne ger råd kring måste finnas. Det gör det inte idag.
Jag har en sådan sjukdom som det inte finns bevis för - idag. Den heter ME/CFS (Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome) är en neurologisk sjukdom som kännetecknas av långvarig, svårt funktionsnedsättande utmattning i kombination med en rad andra symtom. Det är tyvärr en uteslutningsdiagnos. Och detta klarar inte FK. Trots alla mina funktionsnedsättningar som står skrivna i läkarintyget. För jag misstänker att det är sjukdomen i sig som är problemet för dem. Mina funktions- och aktivitetsnedsättningar står i läkarintyget, de som fick plats i alla fall. Därav min egna lista på 4 sidor extra. Men de räknas inte. För det är jag som skrivit dem och således kan jag ju bara hitta på.
Jag blir alltså anklagad för att hitta på allt det jag genomlider varje dag. Det är en sådan kränkning att sitta där och bli anklagad och bedömd som en lögnare. När jag frågar om vi kan träffas så att de själva kan se så får jag till svar: "Vad ska det vara bra för". Behöver jag säga att jag totalt tappade talförmågan av denna totala behandling. Sedan sitter människan där och skryter om att hon minsann har en ekonomiutbildning och hon anser att specialistläkaren har fel uppfattning om min förmåga. Jag kan visst jobba enligt handläggaren. Specialisttläkaren har ju bara skrivit utifrån min berättelse om mina smärtupplevelser mm. Det finns inga tester som bevisar detta.  
Att det finns domar som tidigare dömt emot dem i deras uttalanden kring detta verkar rinna av dem som vatten på en gås. Det behövs inga bevis, mer än min berättelse och alla dessa tester för att utesluta andra sjukdomar. Dessa har jag genomgått.
Så jag är en siffra i statistiken, den som regeringen nu skryter med. Att sjukskrivningskostnaderna minskar. Men jag är inte friskare för det. Tvärtom.Tack Försäkringskassan för den knuffen utför stupet. Tack Annika Strandhäll. Jag känner mig verkligen värd något som människa - INTE. Jag kan inte alls jobba, jag klarar inte ens av att vara en bra mamma och sambo. Men jag är borttagen ur statistiken. Jag finns inte längre. Jag finns inte någonstans. Jag är inget. Jag har hamnat i ett grymt utanförskap, ett utanförskap som påhejas av Strandhäll&Co i kulisserna, men som förnekas inför allmänheten och framförallt media. Och Försäkringskassan agerar bödel. Med alla medel som krävs. Bara de inte syns.
Men de syns snart. Alla fula trick Försäkringskassan nu använder för att uppfylla Strandhälls krav på minskade sjukskrivningskostnader. Det finns en anledning till att Försäkringskassans egna jurister nu utökat väntetiden på alla överklaganden från max 8 veckor till minst 20 veckor. Köerna till förvaltningsrätten växer. Vi är sjuka och vi är trötta på det - tro inget annat- men för den sakens skull kan vi inte jobba bara för att handläggaren på Försäkringskassan påstår detta. 
Beöver jag säga att mitt besök hos Arbetsförmedlingen var en mycket positiv upplevelse. Jag gick dit för att skriva in mig, för att skydda min SGI när Försäkringskassan skickade ut mig i utanförskapet. Arbetsförmedlingens handläggare både såg och förstod precis hur dåligt jag mår. De förstod att jag inte kan jobba. De förstod att jag vill, men jag kan inte. Så nu är jag en siffra i statistiken där, hos de arbetslösa. Men jag kan inte få a-kassa för jag har ju en anställning - ett jobb. Som jag inte kan utföra. För jag är sjuk. 
 
"Genom att få sjukskrivningsprocessen att fungera bättre ska Försäkringskassan i högre utsträckning bidra till att sjukskrivningarna blir både färre och kortare."
Detta tål att sugas på. Vad innebär det - egentligen? Vi sjuka vet. Vet ni andra? Vill ni veta?
me/cfs #människanbakom Annika Strandhäll Arbetsförmedlingen Regeringen Stupstocken kroniskt utmattningssyndrom me/cfs utanförskap

Kommentera här: