Jag e pippi

Den känslan tror jag inte många förstår - om man inte själv drabbats av denna jävliga sjukdom eller liknande. Och kanske har vi där en förklaring till att FK nu avslår eller drar in nåstan allas sjukskrivningar i det forumet jag är med i. Att vi lider av en sjukdom som är så svår att förklara, som det inte finns något blodprov som visar på fel - det är en förbannelse. Inte blir det heller bättre av att man får svåra kognitativa svårigheter så att tänka ut ett resonemang, en förklaring som andra kan få en aning om hur detta påverkar hela tillvaron, det går inte.

Jag försöker förlita mig på det skrivna ordet. Men ändå når jag inte fram. Speciellt inte till FK som nu raserar hela min tillvaro. Orkade jag skulle jag gå till kontoret där de sitter och lägga mig på golvet i ren protest. Jag skulle sova där, vingla mot en toalett ibland, och sedan inta något värmt i micron. Och sedan lägga mig igen och sova. Sova. sova. Tror tyvärr att de ändå inte fattar utan tror att jag bara spelar teater, att jag hittar på.

I mina "samtal" med FK upplever jag en total brist på att förstå att det är en lidande människa de pratar med. Jag är en siffra, en siffra som ska bort från deras statistik så att de uppnår de mål som är uppsatta av Regeringen.

All denna kränkning man får utstå som sjuk är mycket sänkande. Man förlorar energi, kraft och tid att återhämta sig. När jag fick diagnosen så skrev en specialist i sjukdomen ett intyg där det uttryckligen står att hen observerat, att hen testat och undersökt och funnit att jag lider av denna sjukdom. Ändå får jag avslag efter avslag på att FK påstår att det inte finns några objektiva bedömningar av mitt tillstånd - att jag bara hittat på allt själv. Detta får jag slängt i ansiktet när jag redan ligger här mörbultad, trött intill döden, ont i hela kroppen. Tack. Jag ska ärligen erkänna att jag första gången blev utsatt för detta så funderade jag ett tag på varför jag levde överhuvudtaget. Jag var ju ändå inget värt efter alla år i yrkeslivet.

Nästa vecka får jag ytterligare ett bevis på detta. Jag är kallad till möte med AG och även de har kontaktat facket. Så jag kommer att få veta att jag inte längre är önskad där. En mycket trolig effekt av den nya regeln med att arbetsgivaren ska stå för 25% av den sjukskrivnes kostnader. Jag har anställning på ett litet företag, och de har inte råd att betala sånt. Och det känns orättvisst att de ska göra detta då denna sjukdom troligen inte är deras fel. Visst har alla smittor från alla dessa barn som släpats till förskolan med både feber, grön snuva, halsfluss, röda hund mm bidragit till att mitt immunförsvar är nedsatt och nedbrutet. Så skäms på er alla föräldrar som inte värderar era barns hälsa. Att ni skiter i personalen är en sak (även om den är idiotisk för ni klagar säkert på personalbristen), men era barn...

Så nu är jag alltså sjuk i en kroniskt sjukdom som troligen kommer att besvära mig resten av livet. Jag hade hoppats på hjälp så att jag skulle kunna återgå i arbete, men istället har jag mött på kränkningar, sparkar och förnedringar. Jag har mött på en tillvaro som sjuk jag aldrig trodde existerade när jag arbetade. Jag har drivit till en gräns av FK där jag funderade över livets slut. Jag har tack och lov en stark vilja att leva, känner oftast en stor glädje över det jag har. Tyvärr vet jag de som inte haft denna viljan att leva, där livet tagit slut vid ett besked från FK. Några har vi kunnat rädda då de ropat på hjälp via forumen, men några har bara försvunnit. Och allt pga denna behandling. Den som FK nu använder sig av och bara vänder ryggen åt den sjuka. Den är brutal! Och allt för att visa upp "bättre" siffror. En statistik som visar att deras åtgärder ger resultat. Absolut minskar siffrorna, men det gör ju inte antalet sjuka! Men siffrorna gör det. Och de sjuka sparkas ut i ingenmansland och förväntas klara hem, mat mm på luft? Den stressreaktionen man får i en sådan situation är riktigt läskig. Därför kan jag inte sova. Därför har jag ont i kroppen. Mitt huvud känns som en sprängfärdig champinjon (svår huvudvärk med ett spännband runt om). Jag kan inte längre tänka eller göra något.

Jag har sagt till mig själv denna vecka, varje dag:

"Nu måste du se över räkningarna. Du vill inte ha fler påminnelseavgifter (de är en otroligt onödig kostnad när man inga pengar har). "

Men räkningarna ligger där. De känns blytunga för mig. Jag orkar inte. Jag är så trött. Tröttare. Omänskligt trött. Jag orkar inte. För den som inte förstår denna trötthet, är mitt beteende i detta säkert helt obegripligt.  Det är ju bara att betala räkningarna! Absolut. Men för mig är det en ansträngning att hämta bankdosan, logga in på banken, se det tomma kontot och se högen av räkningar...Min hjärna har lagt av redan vid hämtandet av dosan. Jag har redan då fått en rejäl dos av sand från John Blund. Och någon har satt på mig en järnrustning för kroppen vill inte lyda och känns som den väger 300 kilo - minst!

Så det som en frisk person upplever som trötthet, det är absolut inte samma trötthet jag upplever. Och därför blir det missförstånd. I min värld klarar man ut missförstånd om man märker att någon protesterar mot tolkningen. Men detta sker inte i FKs värld. Där är de gudar och allsmäktiga. Ingen - inte ens specialisterna - vet bättre än de. Inte konstigt att jag är trött. Och ledsen! Vad är det för samhälle vi lever i och som nu försöker mörkas på alla sätt av FK och Strandhäll? Där de nu skryter och är stolta över den minskade ökningen av sjukskrivningarna. För det är just det enda som minskad, vi sjuka ökar - men siffrorna minskar i FKs statistik. Och de slår sig för bröstet. Och sparkar på de sjuka.

Inte konstigt att jag är trött! Tröttare. Jävligt trött.