Jag e pippi

Detta med mitt ärende kring att det tydligen ligger på mig att bevisa att jag är sjuk. Att det jag bevisar anses inte duga eller vara påhittat.

Är jag för tydlig och korrekt så är jag inte "dum" (hittar inte ordet just nu) i huvudet, då innehar jag förmågor som går att utnyttja i arbete - då är jag inte sjuk. Och alltså har FK rätt att bedöma mig frisk och arbetsför.

Klarar jag inte att förklara mig, för att jag exempelvis är så sjuk att jag inte kan skriva mm, då uppkommer inga bevis och då får FK rätt att bedöma mig frisk och arbetsför.

Resonemanget som FK gör nu påminner om den vidriga häxjakten som pågick förr. Drunkade kvinnan var hon inte häxa - men hon dog. Klarade hon sig i vattnet så var hon en häxa och då dödades hon. Utslaget blev döden oavsett. Troligen brändes hon levande på bål. En helvetes död. Bara för att någon pekat ut henne och ansett att hon var en häxa. Det fanns inga bevis för detta påstående, det finns ju inte. Häxor finns inte så att då hitta bevis för det påstådda är omöjligt. Men ändå kunde hon dömas till döden utifrån vad någon tyckte. Just nu känns tankesättet väldigt bekant. Vi sjuka upplever det från FK. Tyvärr. Skrämmande.

Jag inser att jag troligen anses ha kognitativa förmågor, att jag är frisk i huvudet och inte lider av den hjärntrötthet jag har. För jag finner en terapi i att skriva. Och upplysa. 

Vad som inte syns är att jag skriver i word, där jag oftast blir rättad vid stavfel. Jag skriver då och då. Det tar tid. Jag behöver vila mellan. Jag bor ihop med en lärare i svenska. Jag får hjälp.

Jag får även hjälp i min process mot FK.

Jag har forumen jag är med i på FB. Där vi speciellt utsatta (Nackakontoret) har hittat varandra. Alla blir vi behandlade på samma sätt om och om igen. Trots dom efter dom till vår fördel. Vi stöttar varandra vid gråt, ger hopp inför kammarrätten mm. Vi säger åt varandra att andas. njuta och försöka bortse FK. Vi vet att detta är en dålig instans för oss, bara en tidsåtgång innan det blir rätt i rätten. Vi är ett gäng som vet detta. Vi stöttar varandra och vi ställer upp vid kamp.

Jag har hjälp av en fd chefsjurist från Försäkringskassan. Han hjälper nu oss som är drabbade. Han gör detta för en ringa summa - och då menar jag ringa.  Han vet att vi inte alltid kan betala för vi är så fattiga. Och då kräver han inte in pengar alls för jobbet. Om detta inte är en hjälte så vet jag inte. Han är en av mina klippor i allt detta. Han läser allt material, skriver ihop en skrivelse som jag sedan får. Där jag kan ta bort eller lägga till som jag vill. Grunden är hans, hans sakkunskap är mycket stor. Men FK kan ju inte läsa...

Jag har hjälp av min läkare. Hon är ett stort stöd. Hon kan inte min sjukdom, men hon vill veta. Hon lyssnar och förstår. Hon känner med mig. Hon kämpar hon också. Hon liksom många andra läkare. Ständigt ifrågasatta av FK, ständigt möts av oförstånd och ovilja att lyssna. Hon kämpar för mig. Ledsen, uppgiven, arg. Hon finns för mig.

Hon, liksom övriga läkare, psykologer, sjukgymnaste mm, jag träffat. De förstår. De ser, de vet. Men inte FK. Varför?

Jag är ytterst tacksam över mitt gäng med superhjältar. Utan dem skulle jag inte klara mig. Utan dem skulle jag inte finnas. Utan dem skulle jag inte orka. Nu är de mina superhjältar. Och vi finns för varandra. Vi tillsammans.

Mina Superhjältar i denna häxjakt. Jag är er evigt tacksam.

 

PS. För den som undrar - detta tog mig tre dagar i förra veckan att skriva. Nu väljer jag att publicera det. Men tre dagar. Jippi...