Jag e pippi

Tänk vad ett samtal kan göra för hur man mår. Det kan både lyfta och det kan formligen kasta en över kanten, djupt ner i avgrunden. Min sista vecka har innehållit bägge varianterna och då är det nog inte konstigt att det känns som att hela tillvaron gungar. Upp och ner, hit och dit, runt, runt...

 

Det började i måndags med att jag fick ett mail (äntligen lite respons) från min arbetsgivare med svar på min fråga om jag kunde utnyttja friskvårdsbidraget nu när jag är sjukskriven. Men svaret var som väntat nej. Väntat av den anledningen att jag inte känt någon som helst omtanke, någon ansats till att ta sitt ansvar som arbetsgivare från det hållet. Jag fick ett massproducerat julkort någon vecka innan jul. Ingen fråga om hur jag har det, en liten personlig hälsning eller annat. Det känns så otroligt trist och min känsla om att komma tillbaka dit är noll nu. Har cheferna en sån inställning till sin personal så kommer jag bara däcka i utmattning igen. Vi är ju några stycken från detta ställe som går hemma. Och hälften byttes ut i somras. Arbetsplatsen är knappast stor heller med 20 anställda.

 

Men nu rullade tankarna iväg märker jag. Min tanke var tråden med detta svar från dem, det med ingen hjälp till friskvård, som ledde till att jag ställde en fråga på ett forum kring detta. Jag blev där ombedd att kolla upp detta vilket jag gjorde med Försäkringskassan. Min handläggare meddelade att hon inte kunde råda i detta, MEN däremot kunde hon meddela att jag troligen inte skulle få förlängt på min sjukpenning nu när det gått ett år.

 

Jag sjönk. SÅ djupt ner i det svarta, mörka. Jag frågade varför och hon svamlade en massa om att det gått ett år, jag hade inte fått någon hjälp och att man inte kan vara sjuk i utmattning så länge. Deras psykiatriker meddelade även att de kriterier som står i mitt intyg inte stämde med Socialstyrelsens. Vilket jag kollade efteråt och insåg att det gjorde de visst, jag har alla de symptom som socialstyrelsen skrivit upp och några fler. Jag mår alltså riktigt dåligt, tom så dåligt att smärt- och stresskliniken inte ville ta emot mig. Jag behövde deras hjälp, men jag var tvungen att bli bättre först. Detta fick handläggaren veta, men hon bara ifrågasatte varför jag inte gick där nu då när några saker inte längre var aktuella. Jag insåg snabbt i samtalet är denna handläggare inte var den empatiska, förstående och lösningsinriktade människan man hoppas finna på en sådan plats.

 

Hon bara fastlog hela tiden att då jag inte fått någon hjälp så kunde de inte fortsätta betala mig. Att jag fortfarande var väldigt dålig förstod hon också, men det var inte skäl nog. Att jag inte har minne bättre än en guldfisk. Att jag inte kan gå längre än 20 minuter utan att bli sängliggandes i 2 dagar. Att jag inte kan köra bil längre. Att jag inte kan sköta om hushållet med matlagning, städning mm. Detta är inte skäl nog för att inte jobba. Man måste få hjälp och inte stå i alla dessa remissköer till oilka instanser. Att stå i kö och vänta på sin tur hjälper inte till att få sjukpenning. Jag skulle ha fått hjälp. Tjatat, kollat upp köernas tider, mina rättigheter med 3 månaders väntetid mm. Nu förstår jag att hon inte fattar någonting. För mig att göra allt detta är omöjligt idag. Förr, när jag var frisk, hade jag säkert kunnat och orkat. Men nu, i min sjukdom, blir jag bara helt tom i skallen - och då menar jag verkligen helt tom - när det kommer till att tänka ut lösningar, tänka på att det finns rättigheter mm. 

 

Min stackars läkare försöker och försöker få iväg mig. Vi har provat smärt-och stresskliniken i Nacka men dit fick jag inte komma för jag hade för högt blodtryck efter den kränkande, förolämpande och direkt oproffsiga undersökningen av deras läkare. Detta förklarade jag, men ändå skulle mitt blodtryck undersökas under några månader innan jag fick komma tillbaka. Min ordinarie läkare vet att jag inte har högt blodtryck, varken före, under eller efter denna undersökning, så vi var överens om att dit skulle jag inte ens tillbaka efter några månder. Speciellt som den läkaren undrade varför jag inte blivit erbjuden en fetmaoperation!

 

Jag står nu i kö till Sköndals ME-avdelning för utredning. De har låååååång kö. Men det räcker ändå inte för Försäkringskassans handläggare. Jag är visst väldigt sjuk, men jag får ingen hjälp. Jag står bara i köer och då kan jag inte få någon sjukpenning. Jag går hos en sjukgymnast som är specialiserad på stress. Hon är underbar och har hjälpt mig mycket. Men det hjälper inte. Jag ska börja på bassängträning. Men det hjälper inte. Jag får ändå ingen hjälp enligt Försäkringskassan och då får jag inga pengar. Men jag är väldigt sjuk, det inser hon också. Trots deras psykiatriker som påstår annat - utan att ens ha träffat mig.Trots att sjukintyget tar upp alla kriterier på Socialstyrelsens skrivelse, plus att jag har många fler symptom. Kan personen läsa och lägga ihop? Vad gör den personen på sin post? Inte hjälper den de sjuka i alla fall. Den gör så att vi mår så mycket sämre och på så sätt snurrar runt i karusellen längre. Vi kostar mer. Och det är egentligen lätt att åtgärda. Börja lyssna, sluta jiddra. Alla fuskar inte. Vi är många som tyvärr är sjuka, riktigt sjuka, till och med så sjuka att vi orkar/kan/klarar inte att se till våra rättigehter. Vi blir sparkade på när vi redan ligger och det är ett samhälle vi lever i och tydligen ska leva upp till. 

 

För mig är det ett samhälle och en struktur som inte är värd att leva upp till. Jag fick lära mig som barn att man hjälper den som ligger ner, man sparkar absolut inte på den! Men som vuxen och anställd på en myndighet så är det fullt tillåtet, tilloch med väl etablerat och påhejat. 

 

Det är en kall värld vi lever i. Och då menar jag inte att det är minusgrader och snö ute. Det är en kallvärld på grund av att vi behandlar varandra så illa. Och vissa myndigheter verkar gå i spetsen och visar vägen. Sparka på, de svaga ska bort, de är inte värda något. 

 

Jag har tur som har en underbar läkare. Hon lyfte mig efter vårt telefonsamtal. Men jag lider med henne. Jag hörde hur trött hon var på Försökringskassans oförstånd och attityd. Och handläggarens okunskap. Handläggaren som stolt talade om att hon inte har någon medicinsk utbildning, hon är ekonom egentligen - men hon kan ge mig beskedet om att jag inte får ersättning och att jag minsann borde kunna jobba mist 2 tim per dag. Jag som inte klarar längre promenader än 20 min, jag som inte alltid orkar duscha, jag som inte klarar att laga mat till mig och min familj, jag som inte klarar att städa. Men jag klarar att jobba. För sjukpenning får jag inte längre. 

 

Det är en sjuk, sjuk värld vi lever i. En kall värld. Jag blir ledsen när jag ser hur vi behandlar varandra. När jag inte duger längre, då kastas jag på soptippen. SÅ lite värd. Jag betyder inget, men jag betyder jättemycket för deras statistik. Jag minskade deras siffror lite. Hoppas de kan sova om nätterna. Det kan inte jag. Jag fryser. Det är en kall värld vi lever i.