Tröttmössan sitter stenhårt
Jag kan låta tankarna virvla, resonera, filosofera och sväva iväg. Jag kan känna och försöka få ner orden som beskriver detta. Ibland får jag sitta ett par minuter för att hitta rätt ord, ibland får jag sitta en kvart. Ibland landar inte ordet - det snuddar vid mig retsamt och glider iväg - och då får jag hitta på ett nytt. Men till slut blir det något. Exakt vad det blir vet jag inte när jag sätter mig för att skriva, den ursprungliga tanken med inlägget - om jag hade någon - den brukar försvinna lika snabbt som jag öppnar locket på datorn. Men behovet av att sätta mitt mående på pränt, få en liten anteckning om hur dagen varit, vad jag försökt tänka på mm - den finns kvar. Och alltså blir det något. Och det är bra märker jag. Det är lärofyllt för mig att gå tillbaka här och läsa. Jag glömmer så lätt resan jag varit med om. Var jag varit, vad jag önskat och om det är något jag faktiskt lyckats med.
Det sista där kommer jag sorgligt nog inte på något konkret. Det jag närmast kommer på är att jag troligen kommit till bättre insikt i mina förmågor, begränsningar mm. Att jag sedan inte lyckas leva efter dessa insikter just nu beror på mycket. Jag får som sagt inte ihop resonemang - inte ens med mig själv. Jag kan liksom inte komma till skott,slutföra en tankebana och känna att detta kunde jag landa i, detta kan jag göra! Och detta beror på att tankebanan blir ju inte klar, den känns inte färdigarbetad.
Jösses vad jag är trött - också på mig själv. Önskar att det kunde lätta lite ialla fall så att jag åtminstone kunde kunna tänka ut vad vi ska äta mm. Att jag inte kan laga maten är ok just nu - även om jag lider, skäms och blir förbannad över situationen. Men jag försöker intala mig att det är ok. Sambon säger det. Vad ska han annars säga, stackarn. Vi har ju knappast råd med hämtmat, äta måste vi och jag klarar det inte. Det blir han som får dra det tunga lasset där också. Då vill jag i alla fall avlasta lite och komma på vad vi ska äta. För jag tror vi är många som känner igen oss i känslan av hopplöshet och tomhet när middagsfrågan kommer upp, eller?
Jag borde åtminstone få avlasta min sambo med detta moment, men nähädå, min tankeförmåga har fortfarande inte vaknat. Min sambo, liksom andras sjuka närstående, drar ett tungt lass i dagens samhälle. De får ta hand om oss sjuka, just nu får även min sambo även se till att räkningar mm blir betalda. För Försäkringskassan tycker inte att jag är sjuk och betalar således inte ut någon sjukpeng. Jag väntar på besked på mitt överklagande, men oddsen säger emot att jag får rätt. Är inte detta beklämmande? Att man i förväg redan har gett upp hoppet. Hoppas de tar bättre hand om min sambo när han kraschar. Hoppas jag mår bättre den dagen, åtminstone lite. Jag har panik inför att detta kommer att ske - att vi bägge är sjuka samtidigt - och att vi bägge blir illa behandlade av de som ska hjälpa. Ska vi lita på barnen då? De kan ju inte tjäna vårt uppehälle. De går i skolan. De är inte vuxna ännu. Och jag vill så gärna att de ska få slippa det ett bra tag till. Jag vill inte beröva dem deras barndom.
Undrar hur jag ska göra för att denna tröttmössa ska vilja lämna mitt huvud?
Jag vill känna mig vaken. Jag vill slippa känslan att vilja lägga mig ner på golvet och bara blunda - få somna, en stund till. Denna känsla är stor, den är konstant. Men jag vill bekämpa den. Jag vill bli frisk. Jag vill bli bättre. Jag vill!
Så snälla, stora, tunga tröttmössa - lämna mig nu! Det kan inte vara kul att bo i en kropp som gör ont konstant, en kropp som inte vill samarbeta. Så tröttmössan, se till nu att lämna denna urusla värdkropp. Jag vill kunna tänka i alla fall!