Har du presterat idag? Inte? Så bra.
Mitt liv har verkligen förändrats sedan jag blev sjuk. Inte bara till det fysiska utan även om en annan medvetenhet kring hur samhället är uppbyggt. När jag jobbade hade jag ingen tid att reflektera, ingen tid att se hela verkligheten. Jag köpte det som skrevs i media, orkade ju inget annat. Hade fullt upp med att orka jobba, ta hand om hushåll, barn mm.
Genom jobbet såg jag dock att något är allvarligt fel i hur vi agerar mot varandra. Vi glömmer ofta att vi finns här för varandra, som människor. Men stressen att gör att vi förtränger det och skjuter upp det där med att sitta och njuta av familjen och vänner till en annan tidpunkt, en annan vecka. Men tänk om en annan vecka inte kommer?
Tänk om det vi innerst inne längtar efter inte finns om en vecka, eller imorgon, när vi tror oss ha tiden?
Jag älskar verkligen mitt arbete. Att få se ett barn utvecklas, busa, skratta, gråta tillsammans. Utmana barnet till nya upptäckter. Som när jag la mig ner i gräset på gården. Det var konstigt tyckte några barn. Så gör ju inte vuxna sa de till mig. Men några la sig brevid, några klättrade lite på mig innan de också kom till ro. Och där låg vi tätt och tittade på fåglarna, på molnen som gled förbi oss uppe på en blå himmel. Det blir en närhet, en närvaro, som ofta glöms bort. Det är ett privilegium att få känna det busigaste, mest ifrågasättande barnets huvud på sin axel, samtidigt som vi håller handen och bara tittar upp i det blå. Pratar om vilken fågel vi ser, hur molnet ser ut - är det en sköldpadda eller en björn?
Att få arbeta med barn på detta sätt ger en sådan otrolig feedback. Det gör att jag själv funderade mycket över hur vi lever, varför vi agerar som vi gör och vad man skulle kunna göra åt det. Att ändra andra går ytterst sällan, men att ändra för egen del är en bra början.
Sedan blev jag sjuk. Och jag klarar att bara vara. Jag orkar knappt genom dagen. Jag orkar nu inte ändra mitt liv. All min energi går åt att bara orka finnas, orka hålla upp ett poker-face inför mina egna barn. Jag vill inte att de ska behöva bära min börda. De är bara barn. Eller ungdomar. De ser mer än jag vill, det är jag medveten om, så jag berättar lite. Men inte allt. För jag vill så gärna att de ska få vara barn ett tag till. Att bli vuxen kan få vänta. Det är inget roligt att vara vuxen.
För allvarligt - är det kul att stressa runt? Att jaga den senaste prylen? Ha strut-seende när det gäller livet? Att vara så fokuserad på hur jaget ska utvecklas till ännu mer, hur andra uppfattar jaget. När hoppade du i en vattenpöl senast? Satte dig på en plastpåse och tokåkte i en snöfylld backe? När la du dig ner i gräset och bara andades? När satt du ner i soffan och bara njöt av doften, värmen och närvaron av en annan människa - i tystnaden.
Idag känner jag det som livet ska gå allt snabbare. Att vi ska prestera alltmer. Passar man inte in - finns man inte. Det är alltför tydligt för mig som sjuk. Kroniskt sjuk. Jag kan inte prestera på det sättet jag förväntas - utifrån de mallar som existerar i yrkeslivet, och livet i övrigt, idag. Jag kan inte stressa utan att min kropp kraschar. Jag kan inte jobba med alla dessa underbara barn. Inte nu. Men jag längtar och hoppas.
En dag ska vi åter ligga i gräset och fundera över molnets form.
Jag kan det idag, ensam. Men ibland vill man vara fler. Många fler. Inte så ensam.