Yippie - det är fredag...zzzzz
Det blir en dag i sängen! Min softarkompis är med och vi ligger här och lyssnar på fåglarna utanför fönstret.
Sista tiden har verkligen känts tung och ledsam. Jag måste bort från den känslan! Jag vill nu fokusera på återhämtning, och insikt. Jag vill åter få bli en närvarande och orkande partner, mamma och kompis. Saknar detta.
Jag tror på tankens kraft och även om jag periodvis har en starkare kraft inom mig än vad min kropp klarar, så måste jag glädja mig åt det kraften. Även om den kraften är starkare än vetskapen. Jag måste ha ett möte med dessa, få dem att samarbeta. Då kommer allt bli enklare.
Undrar om jag lär mig acceptera denna sjukdom någon gång? Har nyligen fått diagnos och är troligen inne i ett sorgarbete nu. Jag letar hela tiden efter en glimt av något annat. Att det i stället för ME/cfs kan vara något mer lättfixat fel i min kropp. Acceptans är svårt! Gruvligt svårt!
Mina löften ( hoppas jag kommer ihåg dem också) är att jag ska älska mig själv, meditera mera och prova yoga mot min onda kropp. Att lyssna på fåglarna, beundra myran som släpar, gräva ner fingrarna i jorden och känna. Genom denna närvaro vill jag läka mig, åtminstone till ett bättre mående än idag.
Jag älskar mitt liv, mina barn, min sambo och mina vänner. Jag vill orka och kunna visa det också.
Fredagar är bra. Speciellt som jag får ägna en stund åt att mysa med min svart/vita kelgris som spinner så skönt.
Jag lever. Jag finns. Jag njuter. På mitt sätt.