Jag är mer än en siffra i statistiken!
Har idag åter varit hos min underbara sjukgymnast. Hon tar inte bara hand om min trötta, onda kropp. Hon får mig att tänka till och sätta ord på min tillvaro - på gott och ont.
Jag fick en ny övning idag och när jag ligger där på golvet och gör enligt hennes instruktioner så inser jag att jag fortfarande har min ytliga, flyktiga andning med vissa uppehåll. En andning som knappast förser kroppen med rätt mängd syre. En andning som avslöjar att min kropp är inställd på flykt. Det är absolut inte en lugn kropp.
Varför har det blivit så här då? Varför ligger jag här på det hårda golvet och försöker få min kropp att få kontakt med den kalla ytan? Med några enkla frågor från sjukgymnast blev jag påmind om mina egna funderingar kring varför jag hamnat i denna fälla, denna förbannade utmattning. Att ha en vilja är bra. Men min vilja har inte alltid varit av godo. Den har låtit mig köra på utan tanke på vad jag egentligen vill, vem jag är. Vad är det då jag velat så gärna, att jag struntat i hälsan med mera?
Jag har drivits av en känsla av att jag är otillräcklig, inte värd att tycka om. Tragiskt. Speciellt som jag, liksom många med mig, formats av min uppväxt. När jag sista tiden suttit och tittat i gamla fotoalbum så har jag slagits av att jag verkligen var en storasyster som tog hand om saker hemma. Jag var den de kunde lita på. Men inte krama, inte ge kärlek och uppskattning för den jag var - utan endast för det jag gjorde. Jag var duktig på att ta ansvar, ta hand om andra, hämta småsyskon i förskolan. Sedan har jag fortsatt så genom livet, ställt upp på andra i hopp om att få lite uppskattning. Glömt bort mig själv. Jag var ju ändå inte värd något.
Nu när jag är 47 år och är jag sjukskriven för utmattning. Har varit hemma i 8månader nu. Och inte känner jag mig bättre! Jag känner bara skam för att vara en i statistiken. Jag känner skam över att jag inte respekterat mig själv tidigare. Jag har fått arbeten som jag utfört med bravur, slitit och kämpat. Jag har genomlidit ett äktenskap jag alldeles för sent insåg bara var en förlängning av min barndoms nonchalans mot mig som person. Tack och lov gav det ätenskapet mig två underbara barn. Och för deras skull har jag verkligen kämpat. Låtit min vilja ta över mitt förnuft. Vid skilsmässan från deras far kämpade jag för överlevnad för oss, dolde hur jag mådde inför barnen. Jag hade tillräckligt med mig själv och orkade/kunde inte ta tag i deras oro över mig om de visste. Nu var de små så jag kämpade extra för att låta dem ha tryggheten kvar. Jag kämpade mig med illröd vilja ända in i väggen.
Men min kropp fick inte känna efter. Inte förrän jag kände en egen stabilitet och en egen trygghet. Den kom med min sambo. Jag kände att här är någon jag kan luta mig mot, någon som verkligen lyssnar och förstår. Och sakta började min kropp ge efter för smärtan och tröttheten. Kollapsen kom ett halvår efter han flyttat in. Nu börjar min långa resa mot mitt sanna jag. Vissa säger att det tar lika lång tid som det tog att rasa. Men jag vet inte när jag började rasa. Var det i tonåren? Var det när jag stressade och jobbade betydligt fler timmar än vad min anställningskontrakt sa? Var det när jag upplevde missfall efter missfall och hade en icke närvarande make i den krisen? Var det när jag blev lämnad av maken? När han lämnade mig, samtidigt som jag var arbetslös och han absolut ville kasta ut mig snabbast möjligt från vårt och barnens hem för att få råd med sitt nya boende med den nya kvinnan? Det var det totala beviset på hur värdelös jag var kändes det som. Eller var det när andra närstående var beredda att kasta ut mig på gatan med mina barn för att andra familjemedlemmar skulle få det bättre? Det var nog när jag dog, när jag slutade respektera mig själv. Men jag har känslan av att jag aldrig började älska mig själv någon gång.
Nu älskar jag mig kanske lite mer. Men jag har såna skamkänslor över att vara en siffra i statistiken över de som kostar samhället i form av sjukpenning mm.Jag skäms över att vara till belastning. jag önskar att jag kunde börja älska mig själv. Då börjar jag bli friskare. Tid kommer det att ta. Hoppas jag får den tiden. Jag känner dock att jag bara är en liten, liten människa för myndigheter. Inte en kvinna av kött och blod som vill bli närvarande med sina barn, som vill kunna komma ihåg saker, vill gilla att gå upp på morgonen.
Mina tankar kommer att fortsätta. Likaså min vilja. Men nu hoppas jag kunna rikta min vilja inåt - mot mig själv. Inte bara tänka på andra. Jag vill så gärna bli frisk. Jag är bara en siffra i statistiken för myndigheter, men jag är en människa för mina närmaste.