Jag e pippi

 

Kan det vara så att ett sakta urgröpande, likt vatten som slår mot en klippa, tar längre tid att reparera än om det säger pang, som om man sprängde berget? Spränger man berget finns ju delarna kvar även om de är spridda och svåra att få ihop. Vid ett sakta, varsamt förfall så mals berget ner. Det förlorar sin kraft sakta, sakta - nästan utan att man märker något. Då blir det svårare att bygga upp det som saknas, när man inte ens vet var man ska leta.

 

Jag känner mig urholkad just nu. Ska på genomgång på rehab imorgon och dagen efter. Jag kommer att granskas, klämmas på, betraktas, bedömmas och slutligen kanske de kan komma fram till vad de kan hjälpa mig med i mitt tillfrisknande. Vad som dock startade mycket inom mig var det första bedömningssamtalet jag hade med en psykolog. Hon fick mig att fundera långt efter vårt möte och är även den psykologen jag kommer att ha kontakt med lika duktig så blir det tungt för mig. Det kändes verkligen som denna psykolog öppnade ögonen på mig för hur jag hanterat mig själv under många, många år. Att mitt mående inte var ett pang rakt in i väggen utan mer ett sakta lunk där jag på slutet snubblade olyckligt så att jag ramlade in i den grå väggen.

 

Nu börjar förhoppningsvis ett sakta uppbyggande av mig. Hitta vem jag är och vad jag mår bra av. Många relationer kommer att ställas på sin spets, både nära och mer avlägsna. Bland vännerna har jag redan förstått att jag inte är någon tillgång förutom för ett ytterst få. Det var jobbigt för dem att jag blev sjuk. Jag var ju inte längre den glada tjejen. Jag är nu trög, trött och allmänt borta i tanken. Ingen man tydligen vill ha kontakt med längre. Sorgligt, för jag kommer tyvärr att bära med mig denna insikt de gånger vi träffas och inse att vänner är något dyrbart, något man vårdar. Bekanta är något man träffar ibland - om man vill. Och de kan lätt bytas ut - från bägge håll. Närmre relationer är svårare. När det finns blodsband. Men dessa band är inte alltid bra för en själv som person. Men både svårare och jobbigare att konfrontera. Det blir massa konstiga måsten - bara för att det finns blodsband. Det kommer att bli tungt framöver för jag vet innerst inne vilka som ger mig något och vilka som bara tar.

 

Hur lång tid kommer det att ta för mig? Jag har sakta urholkats. Jag vet inte längre hur jag ska göra. Jo, egentligen vet jag, men jag har varken mod, ork eller kurage att göra det just nu. Och det mår jag knappast bättre av. Hur lång tid kommer det att ta innan jag får en efterlängtad nystart på mitt liv. Och denna gång ska det bli mitt liv. Ingen annans. Det är ett måste för att jag ska kunna må bra. Varför ska det vara så svårt att respektera sig själv? Svårt. Och det beror troligen på att jag aldrig ytterst sällan har fått respekt för den jag är, utan mer ifrågasatt. Det är tydligen jobbigt när alla inte vill vara stöpta i samma form. Jag har inte alltid agerat som omgivningen förväntat sig, men jag har överlevt och kämpat på. Klarat det många inte trodde, och sa till mig, det som var omöjligt. Varför kan jag nu inte få höra att de hejar på mig, stöttar mig? Ska jag fortfarande urholkas? När ska jag få bygga upp mitt berg igen? Jag misstänker att min klättring börjar snart. Ska bara få hjälp att hitta de bitar som saknas mig, de bitarna som känns så avlägsna ute i havet.

 

Nu ska jag återhämta mig. Måste bara lära mig att göra det sakta, sakta. Gör jag fel så riskerar jag hela återhämtningen. Men allt är lättare sagt än gjort - den läxan kan jag alltför väl. Så snälla, ge mig styrkan att klara den svåra väg som nu alltmer klarnar.

 

Jag ska låta naturen ha sin gång, men nu för uppbyggnad. Hoppas jag...