Jag e pippi

Ibland tänker jag tillbaka på hur det var innan jag blev sjuk. Riktigt sjuk, så som jag är nu. Inte lite förkyld, lite febrig eller liknande. Utan sjuk i detta hemska som gör mig så frustrerad och arg på mig själv.

 

Jag kan dock inte i mina tankar fastställa när jag kände mig riktigt frisk - dvs pigg och energifylld - och när jag insjuknade. Allt har skett stegvis och under många, många år. Jag vet att jag 1995 blev sjukskriven heltid en hel månad, utan uppföljning, utan någon hjälp. Bara hemskickad av läkaren med order om att vila. Ung och dum som jag var trodde jag nog att jag var frisk efter denna månad, jag orkade i alla fall gå till jobbet. Men hade jag lärt mig något? Nej. Det var högsta växeln i och full fart framåt igen. Inte konstigt då jag inte fått någon insikt i vad det jag var sjukskriven för. I min värld då var det fult att bara jobba sina timmar mellan 8-17. Jag vet att jag vid deadlines satt hos repron och ändrade det sista och åkte med budkillen hemåt. Budkillen skulle då lämna annonsen till DN som väntade på plåtarna. Dagen efter när jag vaknade såg jag annonsen i tidnngen. Sjukt! Och ännus sjukare blev det när underlagen för nästa annons låg på bordet när jag kom till jobbet. Och jag gjorde utan att ifrågasätta, utan att tänka på mig själv och min hälsa. Visst svor jag inombords och ansåg mina arbetsgivare vara slavdrivare. Men orkade jag strida för hjälp, bättre villkor mm? Nej. De utnyttjade säkert medvetet personalens rädsla att bli av med jobbet och såg våra allt tommare blickar - de perfekta slavarna som inte hade en droppe energi över till att orka klaga. Sakta blev jag hjärntvättad till att tro att det skulle vara på detta sätt. Men hjärntvätten hade nog börjat långt innan. Dock inte på samma utpräglade sätt.

 

Hemmavid levda jag med mannen som jag trodde var den bästa för mig. Jag såg inte hur snett vårt förhållande var. Så ojämnställt. Det var ju så synd om honom som jobbade jämt - för det gjorde ju inte jag? Jag såg inte detta utan körde på i tron om att jag kan själv. Jag var den som handlade, lagade mat, skötte hemmet, utvecklade hemmet och jobbade i snitt 12 timmar/dag. Jag var den som sakta förföll utan att jag såg det. Mannen jag levde med brydde sig inte. Inte att göra det bättre i alla fall. Men han kunde gärna påpeka det negativa - jag var trött, började bli överviktig, inte lika rolig längre... Men han hjälpte ju inte heller till. Jag fick ingen egentid. Blev ingen tid för träning, ingen tid för återhämtning. Jag tog mig heller inte den tiden. Jag var ju tvungen att ta hand om jobb och hem ansåg jag. Det var viktigare än min hälsa. Mitt "flashiga" jobb på reklambyrå. Ett ytligt jobb många avundades. De skulle bara veta vilken stinkande gödselhög det kunde vara. Mitt hem som strävades patetiskt att vara snyggt...skrattretande idag när jag ser bilder på det. Men jag lät mig styras i smak av mannen. Hade igen egen vilja. Fick inte ha en egen vilja för den var fel. Oavsett vad. Jag skulle bara göra. Inte tänka själv. Varför skulle jag det, jag hade ju ändå fel! Både på jobbet och hemma. Jag skulle bara göra. Vara en maskin åt andras glädje.

En robot hade kunnat ersätta mig på jobbet och en docka hemmavid.

 

Så varför skulle jag då börja tänka? Det ställde bara till kaos i en värld jag inte hanterade då. Inte mentalt. Men kroppsligt. Jag körde på. Och nu är jag här. Mer tänkande än någonsin men kroppen mår uruselt. Den har äntligen reagerat. Nu börjar jag om. På alla fronter. Ny man. Ny karriär. Ny inställning. Och jag ska tänka på mig själv denna gång. Svårt.