Jag e pippi

Då är det tur att man har en underbar, fantastisk sambo som jag får krypa in i famnen på så fort jag behöver det. Jag har tur som har barn, som än så länge inget vet om situationen och hur det kommer påverka dem. De är som barn är, uppe i sitt, oftast glada och de gillar också att kramas - trots sin ålder. Vi har ett kärleksfullt hem. Och det gör mig så lycklig! 

Att bli mött av två hundar på morgon är underbart. De far som små yrväder runt fötterna på mig, kan knappt låta bli att slå knut på sig av glädje. Så okonstlad och så glatt. Katterna pratar med mig och just nu njuter de av att vinterns mörker sakta, sakta makar på sig och ger plats för tillfälliga vårkänslor. Njuter de inte ute i solen så njuter de i sängen intill mig eller hos något av barnen. Helt utan bekymmer och måsten.

Jag kanske borde bli en katt i mitt nästa liv. Detta liv är just nu fyllt av krav och måsten, både konkreta och mer självpåtagna. Komna ur en snedvriden uppfostran eller strävan efter att vara den dumma duktiga flickan. Dessa inre krav gör nu också att jag har svårt att be om hjälp. Även i den situationen jag är i nu. I "diskussion" med FK om min sjukpenning som kommer att sluta utbetalas för att sjukvården inte hjälpt mig. För att mitt sjukdomtillstånd inte blivit bättre. I min värld hänger dessa två ihop, man blir förhoppningsvis bättre i sitt mående om man får hjälp. Men tydligen inte hos vissa myndigheter. Och de resonerar dessutom att jag som sjuk och drabbad av denna uteblivna hjälp är den som ska straffas. Men jag har hjälp, men inte "rätt" hjälp enligt FK. Sjukt. Ännu sjukare är att de inte kan tala om vilken hjälp jag skulle ha fått. De kan bara tala om att det är fel sorts hjälp - punkt slut. Sjukt.

Nu försöker jag i mitt sjuka tillstånd ta reda på om jag överhuvudtaget har en chans att få rätt, få bevisa att det är inte konstigt att även en myndighet har fel och att vi alla är mänskliga. Men handläggaren avslöjar sig genom sina ordval - det är redan bestämt och all formalia innan är bara något vi ska genomlida. Jag misstänker att många handläggare (inte alla tack och lov) har lämnat in sitt hjärta i pant när de fick jobbet, och har satt sig uppkopplade till en maskin som gör att de inte tänker själva.

Säkert har de en grupp som kollar upp oss sjuka på alla de sociala forumen, ser vad vi skriver och lägger till detta i våra filer. Kan vi skriva? Hur mycket verkar vi orka? Kan inte denna energi och tid omvandlas till arbete först?

Verkar de sjuka glada? Är de tillräckligt förtvivlade? Har de fortfarande hopp och livsgnista? Kanske borde vi skruva åt FK-skruvarna lite till då. För det ska inte vara lätt att vara sjuk.

Vem tror att vi är hemma och sjuka för att vi vill? Vem är så dum? Kanske de på FK för att de längtar hem istället för att sitta på sina stolar på rad och kränka människor. De kan inte må bra av detta innerst inne och ruttna på sin tillvaro. De sitter där och längtar hem och blir förbannade för att vi tar upp deras tid. DÅ ska vi straffas - igen. 

För om vi kan skriva, så kan vi jobba.

Kan vi sitta upp, så kan vi få en specialtillverkad stol som gör att vi kan jobba.

Orkar vi städa toaletten en dag, så kan vi jobba.

Orkar vi lägga in tvätten i maskinen så orkar vi nog jobba.

Orkar vi skratta - då lider vi inte tillräckligt - och då orkar vi jobba.

Orkar vi leva så orkar vi jobba.

Vad kan omsättas i arbete först. Sedan kanske, kanske kan den drabbade få leva också.

Är detta männsikorvärde? Betraktas jag inte som en robot här? Jag som drabbad skulle knappast kalla mitt liv just nu ett liv. Jag är tvungen att ladda energi i förväg för att orka en sak. Råkar jag missbedömma min energinivå kan jag bli liggandes i flera dagar med värk i allt som går att göra ont. Jag finns här, men jag är ingen tillgång. Jag är ett skal, men med en förhoppning om att vi ska lära oss respektera varandra igen. På detta sätt förbrukar vi vårt enda liv på ett ytterst kontraproduktivt sätt. 

Jag är ändå lycklig. För jag har en underbar familj här hemma.

Men.

Jag vill också leva, jag vill också arbeta, jag vill också känna mig nyttig - både hemma och på en arbetsplats. Jag vill orka umgås med vänner längre tid än en kaffekopp dricks upp. Jag längtar till gymmet, ut till min trädgård - min terapi och balsam för själen. Jag vill, längtar men klarar det inte idag. Jag har stor förhoppning om framtiden, men är väl just nu har jag sjunkit och är därför väl medveten om att tiden för detta försvann lite längre bort i horisonten. Tack för det FK.

Men jag tänker trotsa er, jag tänker älska min familj, min tillvaro och jag tänker le och skratta. Jag är en människa och jag förtjänar att må bra. Ni tänker tydligen inte hjälpa till. Synd. Men min älskade familj, min underbara läkare sjukgymnast och andra inblandade tänker hjälpa till.

Så att jag kan le och skratta igen. Så att jag kan glömma att jag har en stor smärtsam finne (=FK) på rumpan, som finns där oavsett hur jag vänder mig.

Så jag tänker skratta ändå. Jag tänker njuta av fågelkvitter, kramar och solen. Jag finns och jag är värd att få må bra. Så det så!  

 

PS. Försäkringskassans spioner - detta har tagit mig tre dagar att skriva. I word som hjälper mig rätta flertalet stavfel mm.