Det finns många sätt att mötas. Dagens upplevelse var absolut inte trevlig.
Min upplevelse av dagen blev hemsk. Att vara en utmattningspatient idag är inte lätt, men ännu svårare verkar det vara att vara läkare. Jag har genom åren mött på ett antal läkare, det gör vi nog alla. Men dagens möte blev jag riktigt mörkrädd över.
Detta var en specialistläkare på en stressklinik. Bara när hon hämtade mig i väntrummet kände jag en aura av stress kring henne, hon sprang nästan före mig i korridorerna och jag fick inte ta med mig kaffet mm till hennes rum. Det kan jag respektera, men sättet hon sa det på borde ha fått mig att vända i dörren. Hon bad om legitimation, bad mig hänga kläderna i ett rum precis innanför och hon verkade inte förstå att jag ville göra en sak i taget av dessa två. Sedan gick det undan...jag fick nästan hålla i mig i stolen för hon kastade frågorna över mig. Samma frågor jag nu fått svara på flera gånger under samma utredning hos dem. Merparten av frågorna lyssnade hon inte ordentligt på svaret från mig eller avbröt mig när jag förklarade.
Hon återkom om och om igen till depression och varför jag inte åt dessa piller, vilka piller jag hade ätit, varför jag slutat med dem. Till slut höjde jag rösten och förklarade att jag är INTE deprimmerad, bara jävligt trött (och ännu tröttare på läkare som inte lyssnar - tänkte jag) och att jag då blir känslosam. Psykologen hade precis förstått detta, men ändå blev jag tvungen att utstå läkarens attityd om och om igen.
När vi kom till varför jag ökat i vikt så frågade hon bara om jag varit hos dietist - och ja det hade jag. Ojoj, det var mycket övervikt tyckte läkaren. Varför hade jag inte gjort något åt det? Ja varför? Om hon hade lyssnat på mitt svar tidigare, de tre gångerna jag sagt det, så kanske hon hade förstått. Mina tidigare läkare var också rådvilla och därför hade de satt in Levaxin. De hittade inget fel i mina intag och min motion, jag borde inte enligt detta vara övervikitg och definitivt inte öka. Läkaren jag träffade nu fortsatte med att fråga om jag då inte blivit erbjuden en fetmaoperation. Vid detta laget tappade jag hakan totalt och insåg att här satt det en läkare som inte hade koll på detta med hormoners samverkan i kroppen mm, utan inriktade hela sin verksamhet kring snabba lösningar såsom piller och operationer. Släta över, göm och glöm var hennes melodi tydligen. Att ta reda på en orsak var tydligen för jobbigt och över hennes ambition. Undrar om hon visste vad kortisol och binjurar är och hur det påverkar kroppen?
Vi fortsatte med alla frågor som skulle göras och jag upplevde verkligen ett ointresse från läkarens sida vad gällande mina svar. Jag blev återigen avbryten, jag fick upprepa om och om igen och ändå fortsatte hon att ifrågasätta det vi pratade om. Jag var nu heligt förbannad, men som god patient ville jag inte visa detta. Jag ville ju få hjälp med att komma ur denna utmattning. Men denna kvinna gjorde mig så förbannad. Och nu var det dags för blodtrycket. Gissa om det var högt! Jag kände ju själv hur högt det var, jag var ju såååååå arg på att bli så dåligt bemött av någon som ska hjälpa.
Vad slutade då detta möte i? Jo, jag har behov av hjälp - absolut. Men jag måste ta tag i mitt höga blodtryck först. Då skällde jag ut den där läkaren inför de andra närvarande på mötet vi hade. Alla hade ju samlat ihop sina uppgifter och nu satt en koordinator med på mötet. Jag förklarade för denna sk läkare att jag sällan blivit så illa behandlad och att jag tyckt väldigt illa om att hon inte lyssnade och att hon avbröt mig hela tiden. Respektlöst bemötande. Hennes ursäkt? Ingen - förutom att hon skyllde på att de bara har en timme med patienten. Då borde det vara lätt fixat - förstå att det behövs mer tid. Vi utmattade är varken snabba i kropp eller knopp, vi behöver tid på oss. Och så kanske hon skulle börja lyssna så vi slipper ta samma fråga flera gånger...
Vad jag dessutom förvånades starkt över var att en specialistläkare på stress och utmattning inte visste vad ME/cfs är!!! Hon hade aldrig hört ordet ens!!! Det är ju något de verkligen borde veta, för de borde stöta på patienter som ligger inom det kriteriet men som de nu i sin enfald behandlar som en utmattad/stressad - vilket kan leda till helt fel - och förvärrande - behandling. Skrämmande.
För er som inte vet vad me/cfs är finns det förklaringar här: http://www.rme.nu/om-me-cfs
Ni är inte läkare så jag förstår om ni inte vet :-)
Så nu har jag fått skriva av mig om denna hemska upplevelse idag. Jag vet att jag inte vill tillbaka dit, jag vill bli remitterad till en klinik som vet vad de pysslar med för jag vill bli hjälpt! Känslan jag fick idag var att jag hade fått släta över mitt tillstånd hos dessa, men det är inte vad jag vill. Jag vill blir frisk, kunna leva ett fullvärdigt liv igen. Jag vill orka busa med barnen, vara en närvarande partner, umgås med vänner, hitta på saker. Jag vill bli frisk. Inte få ett plåster på såret som snart kommer att ramla av igen och som gör att jag då återigen hamnar i denna djupa pöl av sjuk trötthet och smärta.
Förlåt för detta inlägg, men jag använder min blogg som en del av min egna rehab. För att se vad som skett och hur jag upplevt saker och utvecklas. Idag var det ingen bra upplevelse och jag hoppas innerligt att ingen ska behöva bli bemött på detta sätt när man söker hjälp.