Jag e pippi

Jag tvingar i mig näringstät mat, tar multivitamin för att inte mista alltför mycket viktiga vitaminer o mineraler. Men inte hjälper det. Jag mår fortfarande illa. Jag går fortfarande upp i vikt - och bara det bidrar till illamåendet. Jag är rädd, riktigt rädd. Min kropp förfaller och jag har varken kraft eller ork att göra något just nu. 

Jag genomlider min dagliga Yinyoga. Den jag älskade för ett tag sedan, tyckte det var så skönt att äntligen göra något. Jag hade laddat ner en app på telefonen, tagit fram mattan och satte på mig hörlurar för att stänga ute vardagen. Bara en lugn skön röst som guidade mig till 5 övningar på 22 minuter. Sedan skön vila efteråt - raklång på golvet. Ofta somnade jag en liten stund. Men nu känns denna yoga även den som ett stort högt berg som ska bestigas och jag har snabbhet som en snigel. Hoppasatt jag snart kan njuta av denna dagliga rutin igen. Den är nyttig. Jag får känslan av att jag gör något, jag får en stund med total tankelöshet - det finns tankar, men de kan och får vandra hur de vill. 

I vardagen när jag vilar i ex soffan, på en stol eller sängen, så avbryts tankarna ofta. Det blir de där korta, avslutade meningarna för något annat dyker upp. Hjärnan är full av avslutade eller avbrytna tankar och det känns som att de försöker hitta varandra för att bilda en helhet igen. Men just nu är det bara ett virrvarr och jag kan inte få ihop resonemang, processa fakta eller tänka framåt.

Minnas bakåt är för mig ett äventyr och nu börjar barnen inse att det inte är någon idé att fråga eller berätta om något som hänt - och försöka få med mig i detta. Jag säger åt dem att de får gärna berätta, påminna mig - men jag kan oftast inte bidra. Det känns så grymt sorgligt och så ombytta roller. Jag ska ju vara visande föräldern som återberättar historier och saker de gjorde som små. Men jag har glömt detta. Och den sorgen är grym! Rikgt jävla grym! Jag minns inte mina barns uppväxt mer än små, små fragment!

Har suttit och ögnat igenom mina inlägg på FB, gått tillbaka flera år. Slogs av att jag lääääänge varit trött, riktigt trött - men jag har orkat träna, umgås med vänner om jag fått min återhämtning. På så sätt har jag orkat lite till. Jag har under många, många år dragits med förkylningar. De verkar ha startat så snart den andra slutat. Jag ser att jag kämpat genom åren, det har varit dödsfall, ekonomiska kriser, relationskriser, skilsmässa, för mycket jobb, rädsla för arbetslöshet, rädsla för ensamhet. Jag har kämpat, hittat lösningar, bitit ihop.

Jag är en lösningsinriktad kvinna. Jag har driv och framåtanda. Men nu funkar inget av detta och det gör mig så arg. Jag orkar ju inte ens ta mig uppför trappan utan att låta som en dödssjuk ko. Jag blir tvungen att sätta mig när jag kommer upp. Vila, pausa. Och inte försöka glömma bort varför jag gick upp. Var det för att borsta tänderna? Var det för att hämta något? Behövde jag en till värktablett, är det dags för en nu eller är det för tidigt?

Jag vill ju inte göra om detta igen, gå uppför trappan en gång till inom kort. Jag som tidigare kunde köra järnet på gymmet, som "tävlade" mot karlarna med vikter, körde aerobics så att svetten täckte min kropp, spinning var underbart...idag fasar jag för att behöva gå uppför trappan en gång i onödan. Inte för att jag är lat. Utan för att jag inte orkar! och det påverkar mig i mina saker resten av dagen. 

Och sista tiden jag har mått så dåligt. För min känsla av otillräcklighet har nu även fått en ny kamrat. Den som Försäkringskassan utsätter oss sjuka för - känslan av att jag är ingenting, absolut ingenting!

Men jag finns. Jag lovar att jag finns. Jag försöker och jag vill. Men jag orkar inte nu. Min hjärna har lagt av och jag har inte hittat återställningsknappen. Jag hoppas så innerligt att jag hittar den för jag vill inte ha glömt åren med barnen när de var små. Jag vill även  minnas åren jag går igenom nu. Fan, jag vill bara vara som vanligt igen!