Jag e pippi

Idag har gått i funderingens tecken - igen. Fundersam. Betänksam. Ifrågasättande. Lösningsinriktad. Nytänk. Grubbleri. Mycket hinner jag med när jag inte orkar rör mig så som jag borde och vill. Gårdagens nyhet om alla konstigheter i kroppen har lagt sig och ångesten över vad det innebar har lättat. Tack vare mycket stöd från mina underbara forumvänner. Det är underbart att ha stöd av människor i samma sits. De förstår precis när ångesten slår till för minsta lilla, ofta något man i normala fall inte skulle reagera det minsta på.

 

Något jag tänkt på i detta andra forum där jag är med, är att majoriteten är kvinnor. Någon gång kan jag se något inlägg från en man. Jag undrar om det är så att kvinnor är sjukskrivna mer för utmattning än män? Eller är det så att männen också drabbas ofta, men inte är lika pratbenägna i sin situation? Eller är det så att rapporterna om att mäns hälsoproblem lyssnas på mer av läkarkåren och att de därför får hjälp snabbare?

 

Jag vet att jag sökt hjälp för symptom på utmattning i många, många år innan läkaren äntligen vaknade upp. Jag fick nästan säga min egen diagnos först, sedan tog läkaren vid. När min journal lästes igenom så upptäckte läkaren att jag sökt under låååång tid för detta. Men vad hade hänt? Hemskickad med oftast (tyvärr) inget ordnat.

 

"Förkyld är ju de flesta" tyckte den dåvarande läkaren.

"Ja, men jag är det jämt! Jag blir aldrig frisk!" försökte jag säga om och om igen.

 

Men upplevde att det inte lyssnades. Jag var bara besvärlig. Andra gånger när jag sökt för den förlamande tröttheten, så har de tyckt att jag ska äta anti-depp medicin. Hallå! Jag är trött, inte deppad. Visserligen blir jag väl så småningom lätt deprimerad av att alltid vara trött och att inte ens läkaren vill ta mig på allvar. Och mina insomningsbesvär fick jag tabletter för, inget annat. Ofta kände jag mig kränkt och stämplad som en gnällkärring när jag sökte för mina besvär. Men tänk om de lyssnat tidigare. Hade jag då varit långtidssjukskriven nu? Hade jag mått så här fucking dåligt då? Troligen inte. Men nu får mina tidigare läkarkontakter skämmas, de levde upp till hur vi i min bekantskapskrets brukade skämta om dem - gå hem och ta en Alvedon så blir du snart bra. Det var läkarnas standardlösning kändes det som. Piller. Ta ditt piller, fortsätt prestera och sluta gnälla och besvära för guds skull inte läkarna.

 

Jag hoppas att jag bara haft otur genom åren med mina läkarkontakter. Men den dåliga respons och emaptilösheten man oftast känt har ju inte gjort att jag sökt hjälp så ofta som jag borde ha gjort. Det har nog resulterat i att jag hamnat här. Jag blev ju så trött på att känna mig kränkt. Och det är en känsla jag vill slippa känna. Jag vill bli trodd på, för att ljuga vinner ingen på när man sitter hos läkaren. Så varför kändes det som att man inte blev trodd på?

 

Det finns tack och lov glimtar av glädjeämnen även i läkarkåren och jag har nu träffat på en som åtminstone lyssnar. Sedan vet jag inte om jag känner att vågar känna fullt förtroende för denne heller. Jag är bränd.

 

Men kan det vara så att mina funderingar kring hur jag - och kanske en hel del andra också - blivit bemötta tidigare i kontakterna med läkarkåren har gjort att jag hamnat här där jag nu är. Jag hade kanske kunnat undvika detta om jag hade satt på mig lös-skägg och stoppat ner ett par strumpor i byxorna när jag besökte läkaren. Hade jag blivit mer trodd på då?

 

Har jag fått bita ihop mer och längre för att jag är kvinna? Inte kan det väl vara så i dagens upplysta samhälle?