Var tog minnet vägen?
Jag känner mig senil, seg, tankspridd och ytterst speedad på en gång. Ingenting och allt på en gång. Undrar om det är så här att ha lite bokstäver. Jag har verkligen svårt att koncentrera mig på ett samtal. För jag måste koncentrera mig, det är inte bara att delta och lyssna för mig längre. Det jag hör ska sorteras in men sorteringsmaskinen i den gråa massan jag har innanför skallbenet har fått slagsida. Den klarar inte riktigt sitt jobb, den tappar ord, meningar. Och det den lyckas sortera in i ett fack verkar slinka iväg. Jag vet att jag hört vad personen pratat om - i stora drag. Men fråga mig inte om detaljer. Ge mig inga följdfrågor, för oftast kan jag inte sortera ut så att det blir ett begripligt svar. Inte just nu i alla fall. Svaret kanske kommer om en timme eller om en vecka. Troligen ska det virvla runt lite i sörjan där uppe, försöka koppla ihop rätt och sedan komma ihåg att det ska ut så att jag ska kunna kommunicera det.
Jag börjar bli rikitgt orolig över detta med minnet för det gör det mest vardagliga till ett hinder. Jag känner att jag inte vågar lita på mig själv, jag är ingen rolig person för jag kan sällan hjälpa andra även om viljan finns där. Socialt är jag ett totalt bottennapp där jag sitter tyst och förvirrad i ett hörn. Har sökt mig allmer till hörnen där det är lite tystare, lite lugnare. Jag kan ändå inte tillföra mycket, jag hänger inte med, kommer inte ihåg saker vi gjort tillsammans längre och ibland försvinner även enkla saker som namnet på peronen jag pratar med eller om. Men jag vill så gärna!
Att jag varit hemma en period nu, 5 månader heltid och 2 månader halvtid, gör att jag inte känner mig lugnare. Jag borde bli bättre! Men just nu tvivlar jag djupt på att jag någonsin blir en tillgång på arbetsmarknaden. Vad kan jag göra som inte minns det allra enklaste? Jag klarar inte ett samtal med en person, inte mycket ljud. Jag behöver vila, vila, vila, vila. Jag klarar inte minsta lilla stress och stress för mig idag är att lyssna på någon i en lokal med fler.
Jag sörjer för jag börjar känna mig inte enbart sjuk. Detta är ett handikapp. Mitt liv blir påverkat, jag påverkar min omgivning som får större ansvar för mig. För jag klarar inte alltid tillvaron på det sätt jag borde. Bara att laga middag är en kraftansträngning. Jag ska komma ihåg vad vi ska äta, hur man gör maten och dessutom orka göra allt detta fysisikt. Recept måste läsas många, många gånger för jag kommer inte ihåg vad jag skulle göra - trots att jag läste det nyss.
Jag kan vissa dagar klara av att handla. Jag kan umgås kortare tider om det inte ställs krav på mig. Jag kan fungera lite. Och jag är så ytterst tacksam över detta. Men jag sörjer också det jag inte klarar numera och att detta är så svårt att greppa både för mig och för andra. Det hade varit enklare att bli diagnotiserad med en sjukdom som syns, som folk och jag kan relatera till. Att vara utmattad kan upplevas som för oinsatta som lathet och flummeri. Men det är i allra högsta grad ett handikapp.
Så snälla tomten, ge mig mitt minne tillbaka. Det gör att jag känner mig levande. Nu finns jag bara.
skriven
Åh, vad jag känner igen mig! Vad tillvaron är kämpig när minnet inte funkar. Vad bra att du skrev att det är ett handikapp, för visst är det mer som ett funktionshinder än en sjukdom. Det sätter ju käppar i hjulet för en i varje stund, varje dag.