Sorg över sjukdomen, sorg över att bli överstimulerad - av familjen.
Familjen har haft sportlov och alla har varit hemma. Dygnet runt. Med allt det innebär. Jösses, vad det har tagit på min kraft. Att vi dessutom inte kommer iväg på något som muntrar upp underlättar inte tillvaron. Trötthet och irritation har präglat den senaste tiden. Mindre mysigt och inte ett dugg vilsamt.
Veckan slutade med att jag fick ett psykbryt jag sällan upplevt. Inte sambon heller. Det kröp i kroppen på mig, jag ville slå på något, kände mig sprickfärdig och hela kroppen vibrerade av känslan av understimulering (trodde jag). Jag trodde kroppen hade blivit överfylld med energi som nu slogs i kroppen, som ville ut, som ville göra sig hörd. Jag ville göra något!!! Nu!
Jag nästan skrek på familjen att nu fick de sätta fart. Roa mig. Hitta på något. Vi kan inte sitta så här. Kroppen fortsatte vibrera och det kändes som jag var fylld av myllrande myror. Det kröp i muskler, blodet, leder...Hela kroppen var i uppror och jag trodde att jag var understimulerad. Jag trodde att jag behövde stimulans, jag behövde något...
Men min kropp svek mig. Den klarade inte ens att gå ut med hundarna på tomten. Jag var tvungen att sätta mig matt, totalt urpumpad i stolen på altanen och hundarna tittade snopet på mig. "Blev det ingen bollkastning? Ska du bara sitta där och se så där konstig ut?".
Trots att kroppen tydligt visat att den hade noll energi så "sprudlande" den fortfarande, nu gjorde det nästan ont och jag trodde fortfarande att jag behövde att något hände. Jag nonchalerade min utmattade kropp och gick in, satte mig i soffan och ringde min syster, bjöd över dem på fika. Jaaaa, nu händer det saker... Nu kommer min kropp finna frid. Trodde jag...
Efter att min syster varit här och vi suttit stilla i soffan o fikat, så sprudlar fortfarande min kropp, den är rastlös. Känns fortfarande som att den vill sprängas. Huvudet börjar värka och jag fattar ingenting. Jag har levt med sjukdomen i några år, men jag fattar ändå ingenting!
Efter en natt med urusel sömn, där jag inte kan ligga still, där jag vaknar av minsta ljud, av minsta rörelse så kommer en dag med dundrande huvudvärk och en rejäl mjölksyra i musklerna. Allt smärtar. Jag vinglar av yrsel och jag vill sova, men kan inte för smärtorna.
Får inte ihop tankarna, men lyckas beklaga mig på vår slutna FB-grupp om min rastlöshet och hur illa den rimmade med min totala energilöshet. Mina kloka vänner på forumet insåg snabbt att jag var ÖVERSTIMULERAD! Inte understimulerad som jag trott. Min kropp gick in i stressläge, ett adrenalinpåslag så som jag aldrig känt det tidigare och jag tolkade det helt fel. Man tänker inte alltid så smart när man hamnar i dessa lägen har jag märkt. Allt går i expressfart och då även tankar o fakta och allt blir en enda soppa.
Nu vet jag och jag hoppas att jag kommer ihåg detta till nästa gång. Nästa lov. När vi alla är hemma dygnet runt, tillsammans. Jag kommer att bli överstimulerad. Troligen krascha så där igen. Krascherna blir starkare och djupare nu.
Nu har jag dock fått två dagar med den gudomliga tystnaden. Min hjärna kräver många timmars tystnad. Jag är extremt ljudkänslig. Och jag triggas av ljuden, jag blir överstimulerad. Jag måste få ha tystnad nu för att få landa, få återhämta mig. Jag har fått två dagar med lugn o ro, men jag är däckad fortfarande. Lär vara en bra stund till.
Snacka om att sportlovet sög musten ur mig! Inte på det traditionella, mer vanliga sportiga sättet som förr, utan på ett riktkgt sjukt sätt. På ett ME-sjukt vis.
Jag måste lära mig acceptera sjukdomen. Jag måste lära mig pacing. Annars går jag under. Tillvaron är extremt långsam nu och jag genomgår ett sorgearbete. Det får ta tid. Det måste få ta sin tid.
Snart borde jag dock få något besked från FK och lär störa min återhämtning. Snart är det dags för nytt läkarintyg in till Fk. Snart borde jag få veta något om mitt sjukersättningsläge.