Jag e pippi

Men skam den som ger sig - jag hoppas på morgondagen idag med. Denna sjukdom är inget man önskar sig. Man vill annat. Man vill vara vanlig igen. Speciellt vill man slippa de alltför vanliga ifrågasättandena. Där man inte blir trodd. Kränkt. Om och om igen.

Tänk vad mycket enklare livet skulle vara om vi hjälpte varandra istället. Tänk om vi vågade börja lita våra medmänniskor. Inte bara ifrågasätta, anklaga och skylla ifrån sig. Jag vill leva i ett samhälle där vi litar på varandra. Vi stöttar och tar hand om varandra. Så mycket mer sunt. Nu styr pengar. Siffror. Makt. 

Vi behöver kärlek. Omtanke. Vi behöver lyssna - verkligen lyssna - på varandra. Inget annat.

Men jag måste erkänna att jag känner en stor misstro och en stark känsla av olust, förakt, ogillande. Målet för mina förbjudna tankar är (som ni troligen vet nu) Försäkringskassan. En riktig finne på rumpan. En vagel i ögat. En missbildning i vår trygghet. Jag har helt tappat förtroendet för den påstådda tryggheten som ska finnas i vårt samhälle.

Men jag måste ändra mig. Jag kan inte ändra FKs inkompetens. Ja, jag anser dem vara mycket inkompetenta. De vill ju inte lära sig av alla sina misstag. Så jag får ändra mig. Strunta i dem. Försöka leva ändå. Trots tom plånbok. Trots all kränkning. Men jag ska visa att jag är starkare än de. Jag kan - trots alla mina funktionshinder, mina smärtor, mina kognitativa svårigheter - njuta av livet. Jag glimrar till ibland. Då passar jag på. Om det blir en minut, fem eller tio, spelar ingen roll. Jag njuter. Och jag jublar när jag får en halvtimme, en timme. Det finns hopp. Bara jag blundar för monstret under sängen. Monstret som skulle föreställa tryggheten.

Jag hoppas på morgondagen. Jag kan inte låta bli - trots allt. Om och om igen.