2

Sakta, sakta kryper jag ur chockens mörka håla

Tillvaron har varit omtumlande sista månaderna. Utmattningen som byttes till en kronisk diagnos, det otroligt inkompetena bemötandet av Försäkringskassan som kastade mig djupt ner i chockens håla. Inte trodde jag att man kunde bli så illa behandlad av en myndighet.
Tur att jag har Arbetsförmedlingen som visar en helt annan sida, jag har blivit så proffsigt bemött att jag blir gråtfärdig av lycka. Men för den sakens skull har det inte löst sig med pengar och ekonomin. Noll kronor in på kontot ett par månader nu. Jag känner mig verkligen "värdefull". Att behöva oroa sig för om sambons pengar räcker till allt och mer därtill känns så maktlöst. Det gör inte att man mår bättre - tvärtom.
Dessutom fick jag kvarskatt. Och det var inte några tior utan flera, flera tusenlappar! Tack för den jämkningen Skatteverket. Så felräknat och det drabbar mig - återigen. För de har ju inte gjort fel...
Allt detta bemötande jag nu fått av myndigheter man som person är hänvisad till och hur de slår ifrån sig allt ansvar har verkligen fått mig att fundera på hur vi alla bemöter varandra. Och varför det har blivit ett samhälle där ingen kan erkänna sina fel och brister. Det skylls ständigt på någon annan. Person eller myndighet, undersökning eller oförutsägbara händelser. Ytterst sällan visas det ödmjukhet och ett större tänk. 
Jag tror att detta har gjort mig så ledsen och så nere. Att se denna sida av samhället. Det har verkligen varit en stor chock, en riktig käftsmäll ner i chockens djupa håla. Där har jag lamslagen legat och sörjt över hur naiv jag varit, och hur ledsen jag är över hur vi behandlar varandra. Men jag vet att jag inte kan påverka samhället. Men jag vill inte heller bli som det. Jag vill gilla mig själv. Jag får försöka leva på mitt sätt. Ett sätt som kommer att betraktas med undrande blickar. Ett sätt som krockar med verkligenheten och lite kommer jag säkerligen få rucka på mina ideal, mina värderingar. Och det mår man ju som bekant sällan bra av.
Jag har insett att livet är mer än att prestera. Det ska njutas, upplevas, älskas. 
Förfärat läser jag om all denna prestation som ska åstadkommas. Det börjar tidigt! Redan på bebisstadiet jämförs barnen mot varandra och ska lära sig saker - bara för att "vänninans" barn kan detta redan. Barn ska drillas snabbare, hårdare för resultaten i skolan dalar. Då tänker jag att det är inte barnens fel! Jag blir så ledsen. Varför kan man inte se problemet, det riktiga problemet.
Att prestera hela livet är inte meningen tycker jag. Jag känner att vi tappat greppet om hur vi verkligen är i ett fungerande tillstånd. Kreativitet och snilleblixtar föds ofta ur tristess och vila. Idag finns inte dessa tillstånd. Resultat ur ett ad hoc perspektiv är det som räknas. Och sedan förstår man inte varför det inte blev som man tänkt sig.
Ni förstår nu av mitt vimseri här att jag går omkring med mycket funderingar. Jag har mycket att omvärdera nu i mitt liv. Att drabbas av denna sjukdom är en drabbning av livet. Jag märker att jag måste tänka i nya banor. Eller är de nya? Jag känner att de känns bekanta. De blev bara bortglömda i min period i livet där resultat, prestation och jakt blev ledorden för att överleva och passa in.
Nu ska jag åter hitta min väg. Den har varit snirklig och rörig ett tag. Ibland full med is så att jag halkat tillbaka. Ibland har ett hoppfullt rep funnits där som stöd. Men är man svag så orkar man inte alltid hålla i och dra sig upp. Jag har inte alltid orkat, trots viljan. Min underbara, hatade vilja. 
Nu vill jag hitta mitt sätt att överleva och få känna mig värdefull. Så där sprakande, glittrande och glädjefylld. Jag vill kunna bidra, vara social och älska livet, mitt nya liv. Det är jag värd. Det är min familj värd.
Jag är så trött på denna mörka, djupa håla av chock. Jag vill nu få en hjälpande hand upp ur träsket. Snälla, snälla - låt mitt överklagande gå igenom, så att jag återigen kan kan få ägna min energi åt att bli bättre. Att få bli värdefull. Låt mig slippa denna djupa mörka håla.
me/cfs #människanbakom anpassa sig hjärntrötthet kroniskt utmattningssyndrom me/cfs utbränd utmattningssyndrom

Kommentarer:

1 Piedra:

skriven

Är själv nere i träsket s a s. Det är inte helt lätt att ta sig upp. Man blir inte lycklig av pengar, sägs det, men utan pengar blir man i alla fall olycklig. Jag lever till stor del på min sambo, och det känns ju inget vidare. Och så den ständiga oron för om vi ska klara ekonomin överhuvudtaget.

Svar: En stor kram till dig. Vi får kämpa på. Det är sannerligen inte lätt, men tur att vi har våra sambos och stöd av varandra. Hade inte jag haft detta så vet jag inte hur jag mått idag. Man får hålla tummen för en Lottvinst....men då ska man visst kunna spela också...moment 22 ;-)
jagepippi.blogg.se

2 Caroline:

skriven

Så omtumlande och obehagligt det är när man tänker så. Men jag kan bara hålla med.
Hur har vi blivit såhär som samhälle egentligen?

Svar: Hej:-) Visst är det omtumlande och obehagligt. Jag är med i olika forum på FB och jag ser där en annan värld än den jag upplevde när jag var frisk och odrabbad. Önskar att samhället kunde vara annorlunda, mer ödmjukt och humant. Mer kärleksfullt. Jag gillar kärlek:-)
jagepippi.blogg.se

Kommentera här: