Jag e pippi

Nähädå! Hjärndimman ligger som ett fuktigt omslag, kroppen är fylld med seg kola och fötterna och benen verkar ha blivit ersatta med bly. Och självklart är det någon liten figur som klamrar sig fast i skallen och denna figur bankar, bankar och bankar med något. Ibland ersätts det med något vassare. Det skär och bankar i huvudet och att försöka se idag är en ansträngning. 

Jag är så less på denna sjukdom! Jag hatar den! Det är så jävla jobbigt att ha så mycket vilja, så mycket driv - men en kropp och knopp som inte vill och kan. De orkar inte.

Jag tog mig en nypa luft för att se om detta kunde få mig att kvickna till. Jag gick ut i min älskade trädgård. En liten lugn stund, där jag strosade runt ett halv varv, tittade på de krokusar som tittade fram, pionskotten som satt fart - och allt ogräs som redan är på full fart framåt. Hade jag varit frisk hade jag satt mig ner, eller snarare lagt mig ner, i rabatten och börjat rensa. Nu såg jag och önskade att jag klarade det jag tänkte på, insåg min begränsning (idag) och hasade vidare.  

Så talande min trädgård är för mitt tillstånd. Den är fylld av möjligheter, blomster och glädje. Sånt som behöver omvårdnad och kärlek. Det har jag inte orkat och klarat de senaste åren så nu invaderas den av ogräs (sjukdom) och förfall. Förfall och döda växter, som kämpat. 

Jag måste nu lova mig att jag bit för bit - efter förmåga - återtar prakten i min glädjekälla, mitt liv. Jag vill inte låta ogräset och förfallet vinna. Jag vill åter blomstra.

Men (även) idag är jag mer vissen än blomstrande. Imorgon däremot, då ställer jag om skärpan...hoppas jag. Imorgon är en annan dag.