1

Måste man klaga för anses vara sjuk? Kan man inte bara få njuta av livet - trots allt...

Jag älskar verkligen att vara ute. Känna vinden i håret, solen i ansiktet eller regnet som blöter ner hela mig. Idag orkar jag inte med de långa skogspromenaderna eller det tunga trädgårdsarbetet. Idag sätter jag mig gärna i en stol och bara njuter. Man måste få njuta - trots smärta och tröttheten.
Det finns de människor som tror att som sjuk är man bara sjuk om man ligger ner och ojar sig, gnäller, stönar och stånkar hela tiden. Det gör man kanske som frisk när man åker på den där influensan eller magsjukan någon gång per år. Men som kroniskt sjuk skulle tillvaron bli fullständigt outhärdlig - för alla - om jag ständigt låg och beklagade mig över mina smärtor och nedsättningar. Ingen skulle vilja komma i min närhet om de hörde mig klaga dag efter dag efter dag efter dag. Och jag skulle blir genomdeppad vilket knappast hade främjat mitt mående.
Att bli kroniskt sjuk har fåttmig att inse mycket och jag hoppas att jag får lära mig mer. Men det jag lärt mig hitills är att jag blir värderad utifrån en tillvaro som den friske har. Att vara sjuk någon gång per år vore ett rent himmelrike för mig. Jag är sjuk varje dag. Måste jag då klaga och gnälla och ömka mig varje dag? Är det i detta som sjukdomen sitter eller är det i något annat, något ni inte ser?
Jag läste igår en intressat text om just det här. Hur ett möte med en vän ter sig för den sjuke, hur man anpassar sig efter den friske och inte visar eller berättar av hänsyn. Varför gör vi så egentligen?
För mig är det en överlevnadsstrategi. Jag går just nu igenom en enorm sorg i sjukdomen. Förut har jag haft sorg över att ha fått sjukdomen men ändå har det funnits ett litet, litet hopp om att jag skulle stanna på den nivån och kanske kunna bli bättre. Nu har jag insett att jag bara sjunker och sjunker i mitt mående och jag inser att även om jag stannar nu så kommer jag aldrig bli frisk, som förr. Men för att orka denna sorg så döljer jag den också. Jag orkar faktiskt inte prata om min sjukdom, älta den, jämföra. Så när jag träffar någon jag känner, eller tom läkaren, så orkar jag inte berätta allt. Både av anledningen att jag vet att jag kommer att kollapsa av gråt och förtvivlan om jag rubbar på mina försvar, men också pga att jag faktiskt inte klarar av just nu att sammanställa mitt mående på ett bra sätt.
Så när jag träffar någon håller jag mig till neutrala ämnen att samtala om. Något jag vet att den andre kommer prata mycket om och jag kan bara nicka. Jag vill ju inte visa att jag inte hänger med egentligen och att min kropp smärtar vilket rubbar mitt fokus. Jag vänder ibland bort ansiktet om jag får ryckningar i någon muskel eller om jag känner att ögonlocken håller på att falla ihop. Jag låtsas få något i ögat för att ta bort fokuset från min tår som smyger upp pga smärtan. Jag lutar mig kanske mot något, eller sätter mig ner. För benen bär inte. Inte för att jag gör det bekvämt för mig så att vi kan prata i evigheter till. Jag ler troligen. Det sker automatiskt för jag tycker om dig samt att det döljer hur jag mår och då slipper jag frågor som skulle rubba mitt förvar, mitt skådespeleri.
Jag vet att jag troligen döms utfrån mitt skådespeleri. Jag kan ju inte vara så sjuk. Men som kroniker hittar jag mina vägar för överlevnad - om så för dagen. Hur jag mår imorgon ser du troligen inte. Du går kanske till jobbet som vanligt och gör allt det där vardagliga. Jag går hem efter vår träff. Lägger mig. Och blir liggande. I dagar. Men det ser du inte. Så jag är väl inte sjuk - för jag såg ju så glad ut när vi träffades...
Min personlighet har alltid varit lite introvert men väldigt lösningsinriktad. Det funkar bra för mig nu. Jag hittar mina små medel för att trots allt kunna njuta av livet. Trots min sjukdom. Jag inser att livet kan verkligen ta en oväntad riktning när som helst och man kan inte alltid styra över det. Därför njuter jag av solen i ansiktet, regnet på min fönsterruta, vinden i håret. Jag ser mina blomsterrabatter blomma, jag ser ogräset som tar över och jag ser skönheten även i ogräset. Se bara bilden jag använt. Det är en kirskålsblomma. Så skir, så vacker. Underbar att ha i buketter - men ett ogräs som tar över och kväver de blommor jag tidigare kämpade för.
Nu får jag försöka hitta det vackra i det som finns och inte försöka forma om allt utifrån en föreställning av vad jag anser är vackert.
Likaså måste jag som sjuk få vara sjuk på de sätt jag är. Jag måste få sluta bedömas utfrån de 5-10 minuter vi träffas och hur jag agerar då. Du vet inte hur mycket jag döljer, inte visar, för att klara de dyrbara minutrarna med dig. Vad det kostar mig senare vet du inte, och det tänker jag heller inte visa dig. Jag är trots allt väldigt fåfäng och stolt.
Jag är ingens allmänna beskådan eller objekt, utan jag är en människa som förtjänar respekt - även om jag är kroniskt sjuk i en svår sjudom. Och jag tänker banne mig njuta av livet på de sätt jag kan. Jag tänker inte gnälla varje minut. Jag tänker inte visa hur dåligt jag mår för då kan jag även låtsas att jag är frisk en litet stund. Jag behöver sånt. Jag förtjänar det. Trots att jag är sjuk. Trots att jag kostar samhället - det vet jag att många tycker. Om du tycker att jag är kostsam tycker jag att du ska tänka på om du någon gång gått till jobbet sjuk eller lämnat in ditt sjuka barn på skolan eller i förskolan. Jag blev smittad av ett barn som lämnades in av en stressad förälder som absolut måste till jobbet. Barnet återhämtade sig, men min kropp var så nedbruten av alla infektioner barnen släpade dit så min kropp orkade inte längre. Tänk på sånt innan ni friska klagar på oss sjuka. Vilken del kan ni eventuellt ha i att någon mår dåligt...ska ni dessutom då sparka på den som ligger?
 
Jag tänker trots allt njuta av livet just nu, på de sätt jag kan och ni ska absolut inte döma mig för det. Man vet aldrig hur morgondagen ser ut. Jag trodde det som frisk. Nu vet jag dessvärre bättre...jag saknar att vara naiv.
 
Jag tänker banne mig njuta av solen, regnet och vinden. Av livet. Jag tänker le och skratta. Jag kanske skjuter mig i foten av att inte ständigt klaga och gnälla, men jag kan faktsikt vara sjuk utan bete mig som om jag bara hade en förkylning.
 
Måste man klaga för anses vara sjuk? 
Kan man inte bara få njuta av livet - trots allt...
 
 
 
Status i övrigt:
FK har bedömt att det finns visst rehabåtgärder som kan eventuellt någon gång i framtiden göra mig frisk, dvs de bedömde avslag på sjukersättningen pga att de anser att jag visst kan bli frisk. Oavsett vad forksare, specilister och mina läkare säger och visar. FK kan bedöma på sina spekulationer.
Men jag har sjukpenning... än så länge.
Jag mår skit. Mycket pga FK.
me/cfs #FKstress #MillionMissing #me/cfs #människanbakom Försäkringskassan Kronisk sjukdom Värderingar hjärntrötthet

Kommentarer:

1 Annica:

skriven

Jag hoppas att du ska få en så fin sommar det bara går.
❤️❤️❤️.
Du skriver så vackert så jag blir alldeles tårögd.
Känner igen mig i mycket av det du beskriver.
Det gäller verkligen att försöka att hitta de små gnistrande guldkornen då man är långtidssjuk eller kroniskt sjuk.
Jag får ofta höra att jag ser så pigg ut men hur min insida känns syns inte.
De dagar eller veckor jag kraschar syns jag inte alls för då ligger jag däckad med värk,yrsel,influensakänsla och illamående.
Jag försöker också njuta av det lilla när det går.
De dagar man mår skapligt kan man njuta lite av vinden,solen eller som idag det friska regnet.
Det är svårt att leva med ovissheten om eller när man kommer att bli frisk.
Vad glad jag blir för din skull att du får sjukpenning nu.
Denna oro kring det som som skulle vara en självklarhet vid sjukdom att få sjukpenning. Att vi som bidragit plötsligt inte ska räknas för att vi inte kan bidra på grund av sjukdom.
Detta ifrågasättande som bara skapar mer otrygghet och försämrar ens mående på alla plan.
Pengar och ett ekonomiskt oberoende kan inte ersätta en sjuk kropp och hjärna men skulle ge mig frihet från stressen att jag måste bli frisk snabbt.För att få arbetsförmåga. Min livsförmåga räknas inte riktigt känns det som ibland.
Denna stress som drar ner då jag redan är sjuk av stress i utmattning.
Jag hoppas för dig och alla ME- sjukas skull att en lösning på denna sjukdom kommer inom en snar framtid.
Att alla som ifrågasatt eller till och med sagt att ME inte är en sjukdom får skämmas ordentligt.
Att vi får ett samhälle där en ödmjukhet finns kring allas lika värde oavsett om vi är friska eller sjuka.
Att vi behöver bära varandra på olika plan för livet drabbar oss alla på gott och ont.
Var rädd om dig.
Du är en kämpe.
❤️❤️❤️Kram från
Annica

Svar: Tack Annica för dina värmande ord.
Var rädd om dig❤️❤️❤️ (jag är fåordig pga min energilöshet, önskar att jag orkade mer) kram❤️
jagepippi.blogg.se

Kommentera här: