När ansiktet föll av visades en mörk framtid för de sjuka
Jag gjorde ett misstag i fredags. Ett i mängden numera då hjärnan lagt av men detta har påverkat mig enormt och det pga vetskapen av att det som avslöjades påverkar mig och alla de som är sjuka. Det som skakade om mig mest var att se ansiktet falla så på personen som sa orden. Jag lyssnade på en interpellationsdebatt (interpellation 2017/18:354, länk till TVsända debatten finns här) mellan Annika Strandhäll (S) och Rosanna Dinamarca (V). Aldrig har jag mått så fysiskt dåligt av att se en debatt. Kanske var det av besvikelsen, eller så var det av kraften av det jag såg i det som avslöjandes.
Att vara långtidssjuk är ingen dans på rosor, inget självklart eller enkelt. Att behöva vara orolig för varje nytt läkarbesök, blir intyget rätt skrivet - men framförallt - kommer det att godkännas av FK? Jag vet ju hur dåligt jag mår och hur dåligt jag fungerar. Min familj vet det tyvärr också. Och mina syskon, mina vänner, mina bekanta, mina kollegor. Men vet FK? Vill de ens veta, eller väljer de att blunda för att uppnå sjuktalen?
Jag börjar känna mig nördig när det gäller information inom sjukförsäkringen och känner att mitt bloggandes ursprung har en tendens att försvinna i den faktan jag försöker delge här. Men mitt bloggande är även en del av min minnesbank numera. MItt minne är begränsat och jag minns inte riktigt allt. Jag behöver påminnas. Vad som dock inte behöver påminnas är den smärta och den totala ångesten jag känner dagligen, varje minut, varje sekund av att vara i klorna på ett sjukförsäkringssystem som inte funkar och är vad ansvarig minister utger det att vara. Jag känner ingen trygghet, ingen chans till återhämtning då min energi äts upp av stressen att veta att jag just nu har dragit en vinstlott, men imorgon kan det vara en nit-lott. Mitt mående och mina förmågor har inget med rätten till sjukförsäkringen i dag att göra.
Varför mådde jag så illa då av att se denna debatt? Jag har ju sett Strandhäll uppträda många gånger. Jag föredrar faktiskt att se henne framföra orden själv då det skrivna ordet av en journalist kan av naturliga skäl inte få med allt. Jag reagerar lika mycket på tonfall, betoningar och ansikts/kroppsspråk - viktiga bitar för att förstå budskapet. Vem har inte missuppfattat ett mail eller ett sms för att man haft olika betoningar på orden exempelvis?
Men efter att ha sett debatten mellan Strandhäll och Dinamarca förstår jag varför det varit så otroligt dåligt med debatter i TV - för offentligeheten - när det gäller sjukförsäkringen. Vi har en minister som inte förstår vad det är som är fel i sjukförsäkringen och ärligen undrar jag om hon ens vill veta? Eller en anna tanke som ständigt mal i mitt huvud -tänk att hon vet, men väljer att dölja? Sjuktalen är hennes gullegris och hennes mått på om hon lyckas med sin politik. Det räddar hennes karriär. Siffrorna. Inte moralen.
Att människor sedan mår riktigt, riktigt dåliga av den förda politiken verkar egentligen inte spela roll. Jag såg nu det offentliga snedställda huvudet med inställsamma blicken förvandlas när svar krävdes. Jag såg en annan kroppshållning. Jag såg och hörde en nedlåtande, mästrande ton - både mot sin debattmotståndare, men även då mot oss som är drabbade av hennes politik. Vi som är för dumma för att förstå FKs sk beslut och dess motivering. Hon säger vidare att vi inte uppfattar att vi får rätt hjälp. Uppfattar?
Lägg av Strandhäll! Vi vet att vi inte får rätt hjälp. Vi vet att besluten är omöjliga att förstå för de grundar sin inte på vår fakta kring våra nedsättningar utan på fantasier och påståeenden. Men hon säger att vi inte förstår och vi uppfattar vår situation utan hjälp. Två ord som undergräver vår erfarenhet och kännedom av ett havererat system. Och enligt det jag såg och hörde så var detta hennes uppfattning: vi förstår inte bättre. Varken vi eller Rosanna som hon försökte lägga orden i munnen på. Hon visade ett förakt mot oss sjuka - och då även mot våra anhöriga och övriga befolkningen - och det gjorde mig enormt sårad och skakad in i själen.
Jag må vara naiv som trots min erfarenhet i ämnet letar efter ljusglimtar, jag vill verkligen höra en dag att insikten drabbat den som är ansvarig också. Kanske är det därför jag blir så totalt nedslagen, så besviken, så katastrofalt ledsen när jag hör sånt här som jag gjorde. Det gäller ju människor, vill jag skrika och ruska om ministern. Det gäller männsikor - inte siffror eller prestige!
Som sjuk är jag ju trots allt - och tyvärr - påverkad av hur sjukförsäkringen fungerar. Den fungerar inte nu. Den fungerade inte under Alliansstyret under de 8 åren och den lär inte bli bättre efter nästa val.
Jag kan bemöta Strandhäll på väldigt, väldigt många påståeenden hon hade i denna debatt. Jag skulle vilja visa på hur lite hon vet, hur lite hon vill veta och hur hon genom sin ovilja och sitt alltmer tydliga förakt för en mänsklig sjukföräkring och dess behovstagare förstör grunden för ett sunt samhälle och dessutom bygger raviner av hemskheter. Vi behöver inte gå den vägen. Vi får inte gå den vägen - det kommer människor må ännu sämre av.
Jag såg en ansvarig minister tappa sitt ansikte och det gjorde så ont i min själ när det visade sig att framtiden är mörk för de sjuka.
Jag grundar min filosofi ovan på mina erfarenheter samt utifrån det jag läst:
Jag har läst massor av rapporter från ISF (Inspektionen för sjukförsäkringen).
Jag har en annan uppfattning än Strandhäll om hur FK styrs av ministern. Se bara Regleringsbrevet.
Jag har läst domar från Förvaltningsrätten, Kammarrätten och även Högsta Förvaltningsrätten.
Jag har följt forskare såsom Ruth Mannelqvist, forskare/lärare och professor i rättsvetenskap - bland annat (länk).
Jag har följt Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LOs arbetslivsenhet, och hans arbete (länk).
Jag har sett under åren hur inläggen på sjukforumet ändrat karaktär från att handla om vår sjukdom och hur vi ska hantera den till att handla om Försäkringskassan och deras helt obegripliga beslut och förehavande.
Jag har sett och läst många bloggar från utsatta männsikor där de delar med sig av sina erfarenheter och sin uppenbara frustration.
Jag har haft 8 sjukärenden hos FK. 3 gick till OMP (FK), sedan till FR och till sist KR. Jag vet nu att överklaga är samma lotteri som FKs beviljande av sjukintyget.
Rättssäkerheten är satt ur spel. Oavsett ord. Eller kanske pga ord som undergräver rättssäkerheten och beviljar en allmän diskriminering mot vissa grupper.