Känslan av att inte duga till något är förödande
Ljuset återvänder och livet känns lite lättare. För de flesta. Jag brottas dock med ständiga panikkänslor gällande FK och vården. Bara en sån sak som att FK nyligen beslutade om min SGI och pga det skickade meddelande fick mig att gå upp i ångestläge och hjärtklappningen ökande dramatiskt. Inte blev det bättre av att de genom detta beslut justerade de utbetalningarna de gjort. Två gånger med någon dags mellanrum plingade telefonen till och Kivra meddelade att jag fått något från FK. Två gånger fick jag ångest och ett stresspåslag som påverkade mig starkt. Trots de positiva nyheterna om 142 kr extra på kontot.
Denna inre stress jag nu bär på och som FK eldar på genom sina brev och sms-notiser till mig gör att jag nu åter gått in i en period av känslan av att avgrundet håller på att sluka mig. Jag sitter och tittar efter nya möjligheter till boende trots att jag vet att barnen skulle gråta blod om jag gjorde mig av med deras barnsdomshem. Jag slits mellan känslan att bara vilja ge upp allt och att panikfixa allt. Probelemt jag upplever är att jag numera har svårt att verkligen processa fakta och då får jag också svårt att hitta lösningar. Kan jag inte se faktan, tolka den och sammanställa den får jag enormt svårt att fatta ett beslut. Det gör att jag velar. Jag tvekar. Jag våndas och brottas med samma problem om o om igen. För jag kommer inte fram till en lösning. För jag kan inte processa.
Just nu lever jag med en känsla av att jag inte duger till något. Jag vet att den känslan låter fel, den är fel, men ändå väldigt närvarande. Men när jag inte kan lösa saker pga min sjukdom så blir allt så påtagligt för mig.
Jag kan inte processa fakta och på så sätt lösa problem mentalt.
Jag kan inte fysiskt mäkta med någon form av aktivietet, vilket gör att jag inte kan lösa min situation genom arbete eller annat.
Jag klarar inte diskussioner och samtal/ljud längre tid, vilket gör att jag inte kan reflerktera och lösa situationen tillsammans med andra.
Jag minns inte all fakta då mitt (när)minne bråkar med mig och de motarbetar att jag får all falta in i en diskussion - om jag skulle klarat det.
Det känns som jag befinner mig i en grym moment 22 situation där jag dessutom är bunden till fötter o händer.
Jag är tack o lov en positiv människa och kan en kort stund njuta av något. Det kan vara att solen tittar fram som idag eller att jag får en kram av mina söner. Jag kan njuta av tystnaden. Jag kan njuta av ljuset. Men jag upplever allt också som en mynt med två sidor. Jag är så van att vända och vrida på saker och tankar att jag även ser det mörka när jag upplever det ljusa. Och jag ser det ljusa när jag upplever det mörka.
Jag vill kunna lämna mina panikkänslor åt sidan. Jag vill lämna all kontakt med FK. För de orsakar så mycket mörker i mitt liv. Jag vet ju hur de utnyttjar sin makt, hur de genom denna sänker en människa. Att jag just nu har en tur-lott vet jag, men jag vet också alldleles för väl att imorgon kan jag ha fått en nit-lott. Inte för att jag mirakulöst blivit frisk och såldes kan arbete såsom FK plötsligt beslutat, utan för att jag just drog en nit-lott. Någon måste ju offras - oavsett sin ohälsa - för sjuktalen. Och just denna ständigt bakomliggande vetskap om ett havererat system dr vi har en minsiter som agerar struts och sticker huvudet i sanden - det gör mig så sjuk i mörkret. Det gör att jag inte vågar se ljuset fullt ut. Jag vet att mörkret lurar runt hörnet. Vetskapen gör mig sjukare.
Jag fick nyligen veta att Högsta Förvaltningsdomstolen nekande att bevilja prövningstillstånd. Så nu är mina 3 ärenden på sammanlagt 9 månder körda. Jag försöker skriva om detta, men det tar tid. Det tar sån kraft att jag ber att få återkomma i den saken. Men jag har genom hela denna process nu insett att det jag blev berättad för 1,5 år sedan det stämmer. Inte ens våra rätter (FR/KR/HFD) agerar rättssäkert längre. Att få rätt idag är ett lotteri sa min jurist. Så inte ens detta duger jag till, den fakta jag har duger inte. För det "lottas" om vem som får rätt och vem som har fel.
Det är tungt att få veta att jag inte ens duger till att vara sjuk. Känslan är förödande.
skriven
Önskar jag kunde göra något för att trösta dig och ge dig styrka och hopp i en så svår situation❤️❤️❤️.
Just känslan av att inte duga är förödande för både kropp och själ. Bara känslan kan göra så ont och skapa så mycket stress.
Jag förstår din oro kring vårt sjukförsäkringssystem.
Blir lika förkrossad varje gång jag läser om indragen assistans för svårt sjuka barn och vuxna eller indragen sjukpenning för svårt sjuka eller kroniskt sjuka människor.
Var är vi på väg?
Med positiva tankar och ett positivt förhållningssätt kan man som människa många gånger komma långt.
Känslan av maktlöshet kan krossa människor.
Men när det gäller utmattningssyndrom och ME och många andra sjukdomar är det inte så enkelt.
Är man sjuk så är man.
All min vilja i världen kan just nu inte göra mig frisk.
Inte dig heller.
Mina tankar kan hjälpa mig hur jag ska förhålla mig till min nuvarande livssituation men inte göra mig frisk på en gång.
Om det vore så enkelt ändå.
Min starka vilja och min oförmåga att lyssna till kroppen drev mig in i utmattning. I kombination med ett omänskligt arbetsklimat.
Ingen väljer att bli sjuk och att hamna i utsatthet.
I ett samhälle kan man välja att försöka hålla ihop människor,arbeta för jämlikhet,rättvisa och solidaritet eller det motsatta.
I det samhälle vi har idag ser jag utanförskap av olika slag och att friska ställs mot sjuka.
Det ” normala” ställs mot det ” onormala osv.
Snart är vi väldigt få som kan uppfylla kriterierna för det normala.
Därför tror jag sjukskrivna i utmattning ökar.
Kraven på att vara supermänniskor knäcker oss.
Det är först när man blir sjuk man får modet och tvingas stanna upp som man förstår hur det egentligen fungerar eller inte har fungerat.
Först då man blir riktigt sann mot sig själv hur ont det än gör och hur dåligt man än mår.
Jag delar din rädsla och oro kring att vara sjuk och utsatt.
Att till och med bli ifrågasatt och inte få ta del av ett sjukförsäkringssystem som vi alla genom arbete och skatteinbetalningar bidragit till är fruktansvärt.
Livet är så skört.
Sjuka kan vi alla bli.
Inte ens de som fattar alla dessa omänskliga och orationella beslut kring sjuka människors ekonomiska livssituation är fredade.
Kanske är det först när man delat känslan av utsatthet i sjukdom och allt vad det innebär av sorg,smärta,oro,ångest och praktiska problem som man förstår vad det handlar om.
Det finns ingen människa som väljer att vara sjuk men vårt samhälle och våra beslutsfattare kan välja hur de behandlar de människor som finns i ett samhälle.
Finns det ingen medkänsla ,empati,vilja,hjärta och tro på att sjuka människor bara vill ha hjälp och bli friska så ger jag inte mycket för de beslutsfattarna.
Jag tror på karma.
Även de människor som fattar beslut om andra människors livssituation men inte behöver leva efter de beslutet själva kommer till slut att få ta ansvar för de val de gör.
På gott och ont.
Jag tror på en positiv förändring i vårt samhälle trots allt.
❤️❤️❤️.
Jag hoppas du och vi alla kommer att få ta del av den även om vi alla kanske inte blir friska igen.
För våra barns skull också.
Att vi kan känna oss trygga igen och känna att samhället det är vi tillsammans.
Att när det blåser i upp och medgång,i sjukdom eller hälsa har vi varandra.
Att ingen ska behöva känna den enorma utsattheten i att bli sjuk.
Ingen skam, mindervärdeskänslor eller känslan av skuld.
Önskar dig mer styrka och att du sakta ska få må lite bättre.
Du är värdefull precis för den du är.
Många varma kramar
❤️❤️❤️
Annica
( Jag har ingen egen blogg som du frågade om )