0

Ska det vara så svårt att få ha det tyst?

Min hjärna brinner!!!!! Min granne håller på att renovera och handverkaren (inhyrd) börjar varje morgon klockan sju, klockan åtta på helgerna. Håller på till sextiden på kvällen - utan längre pauser. Det gör att min hjärna brinner. Min kropp smärtar. Jag är både helt utslagen och full av adrenalin på en gång och jag vill bara gråta. Jag kan inte visas i min oas utan att höra en kompressor ladda, en spikpistol skjuta, en hammare banka eller takplåtar kastas ner på marken. Varje ljud gör nu smärtsamt ont i varje fiber av min kropp och min hjärna har svällt till säkert fyrdubbla storleken och försöker smita ut genom alla hål i skallbenet den hittar.
När tillvaron blir så här, full av ljud och intryck utan chans till återhämtning, går min kropp upp i en groteskt virvel av adrenalinpåsag med korta fragment av tankar och idéer. Jag kan inte ens förmå mig att koppla av när jag hör att ljudet tagit lunchpaus, eller när de tystnat för kvällen. Sömntabletterna ökas i dos för att klara av att somna trots den otroliga förlamande tröttheten i varje cell.
Samtidigt som jag befinner mig i denna virvelvind av adrenalin så är jag så trött, så trött. Jag vill bara sova. Jag vill bara få tyst!!!! Snart bränner jag upp grannens bygge. Då blir det tyst några dagar. Vilken välsignelse. Jag är så trött att kroppen väger säkert 4 ton mer än normalt. Jag har fått sirapen i blodet utbytt mot seg tjära. En tung känsla av gråt hänger konstant över mig och jag vill bara bli lämnad ifred. Vill bara få uppleva tystanden. Ingen fråga, slippa ta ett enda beslut, inget hammarslag, ingen spikpistol, inget brädskrammel. Tystnad. Återhämtning. 
Jag längtar ut till min terapiplats, min trädgård. Där vill jag se fjärilarna suga nektar, fladdra från blomma till blomma och bre ut sina vackra vingar. Jag vill kunna göra detta utan att få smärtsamt ont i kroppen och knoppen av alla dessa byggljud. Jag vill njuta av sommaren jag med. På det sätt jag kan. Nu är jag förvisad till öronproppar inomhus. Och ändå lider jag. Jag vill njuta.
Men denna sjukdom har lärt mig att jag är extra känslig, jag är extra intolerant till det mesta. Och ändå ser jag normal ut. Vid en första anblick. Och denna anblick anger i andras ögon hur jag mår. De känner inte min smärta, min hjärntrötthet, min totala energilöshet. Jag har full förståelse för att människor idag inte har tid att förstå och vilja veta. Men då ska de inte heller anta eller döma mig utifrån sin ytliga iaktagelse utan vilja till kunskap.
De vet inte vilken vilja eller energiåtgång som krävs för att hålla mig upprätt, vilken stolthet som hindrar mig från att bryta ihop till en hög på golvet och hur jag kämpar att visa detta falska yttre för att andra inte ska behöva bära min börda. De vet inte. Orkar inte veta. Och förnekas även indirekt av mig - när jag inte längre orkar svara på deras frågor mm pga min energilöshet. När min röst blir svagare och svagare så orkar jag inte längre utan lägger den lilla kraft jag har kvar till att visa ett falskt yttre. Varför? För att jag inte orkar en enda fråga till!!! Mår man bra lämnas man i fred. Då slipper jag. Så jag ger en falsk bild av friskhet för att slippa slösa energi på svar jag ändå märker inte stannar hos mottagaren. Jag måste välja mina krig.
När jag tänker på hur vi alla spelar våra teatrar inför varandra så slås jag så starkt av hur vi idag lever i ett produktionssamhälle utan hjärta. Där tid för varandra alltmindre anses ha plats.
Se bara hur vår galna myndighet Försäkringskassan bedömer - klarar du att köra bil 10 min någon gång i veckan, så klarar du att jobba minst 25%. Hur du klarar allt annat runt om spelar ingen roll. De ger tydliga signaler om att vi ska jobba in i döden - och helst lite till. Allt för sjuktalen. Och en klar fingervisning om vilket kallt samhälle vi har idag utan att merparten av oss egentligen vill. Det har bara blivit en "norm" att klanka ner på de som inte presterar 1500% av sin tid, som inte klarar detta är en belastning för samhället. Ibland försöker det skylas över, men läser man orden syns retoriken tydligt även från våra ministrar. Så läs orden, förstå, och våga agera mer mänsligt. Imorgon är det kanske du som inte orkar prestera alla de där procenten. Imorgon kanske du drabbas. Ingen är tyvrr säker från utanförskapet om du drabbas av sjukdom, funktionshinder eller annat.
Lyssna inte på mig om ni vill leva i era tillrättade led. För jag är ändå inte godkänd av samhället numera. Jag är en belastning. Och jag gråter. Kanske, kanske får jag ändå min efterlängade tystnad snart. När jag är tillräckligt obetydlig för alla. När jag är en hög på golvet.
Ska det verkligen vara så svårt att få återhämning? 
Ska det vara så svårt att få ha det tyst?
Ska det vara så svårt att respektera varandra?
Ska det vara så svårt att få ha det tyst?
Ska det vara så svårt att lyssna på varandra?
Ska det vara så svårt att få ha det tyst?
Ska det vara så svårt att se människan idag?
Ska det vara så svårt att få ha det tyst?
Ska det vara så svårt att förstå att vi lever i en kall värld?
Ska det vara så svårt att få ha det tyst?
Ska det vara så svårt att se hur vi alltmer anses vara robotar?
Ska det vara så svårt att få ha det tyst?
 
Min hjärna brottas med många frågor, mden vill så mycket. Och klarar så lite. Det är en sån befäng bestraffning jag fått. Nu när jag vknat från ekorrhjulet, då klarar jag inte att förmedla detta. För då störs jag till hjärndöd av hammarslag. Störs till tystnad av onödiga frågor.  Jag vill ha tystnad. Sedan ska jag resa mig som fågeln Phoenix....varje dag tänker jag imorgon ska jag resa mig. Imorgon. Imorgon.
Bara jag får lite tystnad någon gång!!!!!
 
 
me/cfs #FKstress #jagsaknas #människanbakom SvMECFS hjärnsmärta hjärntrötthet me/cfs

Kommentera här: