0

När Försäkringskassans ovilja blir en farlig epidemi

Nu har det åter gått en period sedan jag skrev. Men jag har inte klarat att varken läsa, skriva eller engagera mig någonstans på sista tiden. Min smärta ligger tungt över mig, men det jag lider mest av är att min hjärna och dess kapacitet som har rymt. Jag trodde i min enfald att vi bara lekte kurragömma ett tag, för ibland poppade det upp en stund med sammanhängande tankar. Och för mig innebär en stund några minuter. Inte längre. Men jag var så glad över dessa minuter. Men tydligen sprang hjärnan iväg och gömde sig för mig - på riktigt. Långt bort.
Att tänka, få vara kreativ, spontan, kvick, slagfärdig...jösses vad jag saknar det. Nu finns jag bara. Det man ser, är det jag är. Inte mycket mer. För som sagt, huvudkontoret har stängt. Allt annat är bara en smärtande massa.
Dock kan det bli missvisande hur mitt minne agerar. För saker som berör mig, som jag är bekant med har jag enklare för. Men kom inte med något nytt. Då blir det hjärnstopp i maskineriet. Jag behöver lång tid på mig. Tyst, ytterligare förklaringar och sedan en tid att sortera in detta nya. Som ofta är belagt med extra halkig silikon eller liknande, för det vill inte fastna. Så ny info är otroligt jobbig för mig. Det är nog därför jag däckar och sover så länge efter varje möte med en människa. Hjärnan måste få stänga av. Vila. Sortera. Och kanske, kanske stannar det nya kvar.
Men de som hör mig beskriva mitt mående upplever mig säkert som bra i kommunikation. Vad de inte vet är jag har haft god övning i att beskriva mig, vända ut och in på mig inför alla inom sjukvården och FK. Om och om igen. En inrättning tror på mig, den andra föraktar den fakta den får. Men bara för att sjukvården tror på mig mer än vad Försäkringskassan gör så innebär det inte att den kontakten är friktionsfri. För tyvärr är ju det ett möte, ett möte som slukar min energi och gör att jag kan berätta en del av det jag vill. Resten försvann i den mentala stressen ett sjukbesök innebär. Minnet agerar så. Det stänger av. Så även om nu den mittemot mig nu uppfattar mig som tydlig (vilket jag iofs tvivlar på) så ser de inte kaoset inombords, de märker inte allt jag glömmer. Detta gör att kontakterna tar tid. Jag behöver komplettera. Jag orkar inte alltid. Jag vill inte alltid för jag vill inte vara sjuk.
Att däremot mötas av den föraktfulla Försäkringskassan är så tröstlöst. Jag tycker nästan synd om dem, för jag framstår som ett geni i jämförelse. Och det tycker jag inte för att jag numera är smart, utan för att deras nivå är så låg. På alla sätt. Ibland beter de sig som riktiga människohatare. Siffror är deras gud. Siffror som vi sjuka nu får offras för. För vi är sjuka. Inte friska. Oavsett vad FK tror. Det finns säkert de som fuskar, det säger jag inget om. Jag har full förståelse för att man inte vill uppmuntra fuskare. Jag själv har tom nyligen skällt ut en sådan, på en AF-träff, som tyckte att det var samhällets skyldighet att ta hand om honom - bara för att han ville och inte tänkte jobba. Det är sådana människor som förstör för oss som verkligen behöver hjälp.
Men att nu FK anser att vi som är sjuka är friska, trots all den fakta vi levererar till dem, all den frustration våra vårdinstanser känner och försöker förmedla till dem - det är så regelvidrigt fel! Och samhället i övrigt trallar på i sin oupplysta värld. Där de matas med via medierna att de sjuka är besvärliga, de ljuger, de är bara lata, de har fel, de kostar bara, de kan egentligen jobba... Och där ligger vi sjuka. Vi vill jobba. Vi ljuger inte. FK har fel. FK kostar i sin okunskap. Men vi är fortfarande sjuka. Oavsett vad vår vilja vill. Det är inte viljan som är sjuk hos oss - det är våra kroppar. 
Det vore värre om det var viljan som är sjuk - som hos Försäkringskassan och hos den mannen jag skällde på. Det är sjukt! Att Föräkringskassan inte vill lära sig att de faktiskt har fel, att de genom detta drabbar oss sjuka. Att de genom detta förvärrar situationen istället. 
Vad vill jag att Försäkringskassan ska göra då? Jag vill att de ska uppdatera sina kunskaper i sjukdomar och deras funktionsnedsättningar. Jag vill att de ska lyssna på alla inblandade. Jag vill att de ska läsa OCH förstå att det vi skickar in är till för ett rättvis bedömning - vi gör det inte för att djävlas. Men vi är så less nu på att bli anklagade för lathet, att vi ljuger, att vi hittar på, att våra ord och upplevelser inte räknas. Detta är inte människovärdigt. Jag vill att Försäkringskassan lever upp till sin vision. Jag vill att de ska hjälpa dem som behöver det, ha tillräcklig kunskap för detta. Idag är så inte fallet. Jag vill att de för en DIALOG, inte monolog. Jag vill att de förstår vad som står i läkarintygen. Nu gör inte ens deras FMR det. Men mina söner gör och de är 11 och 13 år. ven grannbarnet förstår. Men inte FK. Detta är ett ganska tydligt bevis på deras ovilja att vilja förstå. Jag ogillar deras ovilja.
Jag ogillar Försäkringskassans ovilja. Den lägger krokben för oss sjuka, för dem själva och för samhället i stort. Synd att deras ovilja att inse detta är lika stor. Synd att samhället inte får rätt information om vad som pågår bakom kulisserna. Det är värre nu än under den förskräckliga Alliansens tid. Den de flesta tills slut fick upp ögonen för och insåg det felaktiga i. Nu är det alltså värre!
Jag tycker att FK ska se över sin egna ovilja. Den sprider sig som en farlig epidemi idag och orsakar skador överallt. Vi sjuka upplever sällan en ovilja, tvärtom. Vi har stor vilja att slippa vårt helevete, men vi har inget val. Vi är sjuka. Sjuka. Inte ovilliga. Sjuka!
 
me/cfs #människanbakom Ann-Marie Begler Annika Strandhäll Arbetsförmedlingen Försäkringskassan SvMECFS hjärndimma hjärntrötthet maktmissbruk me/cfs

Kommentera här: