En stor hink skit vill bli en spann full med energi igen
Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag känner mig tyvärr helt sänkt i måendet efter sista tidens strul med alla instanser. Jag känner mig verkligen som en stor hink med äckligt skit som ingen vill ta ansvar för.
Visst finns det underbara människor som ändå vågar. Min sambo är verkligen min klippa i allt detta. Han jobbar och sliter först på sitt heltidsjobb, sedan får han ta hand om hushållet här hemma och dessutom går alla hans pengar till att vi överhuvudettaget ska få mat på bordet och tak över huvudet. Och än har jag inte hört honom klaga. Trots allt slit.
Det finns många där uti i samhället som verkligen drar en stor del av ansvaret. Som inte uppmärksammas tillräckligt. Jag försöker - och hoppas - att jag visar min otroliga glädje och tacksamhet över att ha just honom i mitt liv. Att jag älskar honom. Men jag vet att jag just nu i mitt mående tyvärr inte blivit den mest charmerande heller. En dysterkvist som ligger i soffan och skäms, blir lätt på dåligt humör och är ledsen över hur livet utvecklats för min egen del gällande hälsan.
Det känns som jag lever på piller och luft. Kärlek från sambon, barnen och husdjuren också. Dessa gör verkligen att jag mår bra. Men alla dessa piller för att överhuvudtaget funka! Lindra symptomen. Det är insomningstabletter på natten, värktabletter, extra vitaminer mm för att boosta immunförsvaret, det är medicin för sköldskörteln, hjärtat. Pillerhögen på morgonen är stor, likaså inför natten. Det känns inte ok att slänga i sig massa konstiga preparat bara för att visa upp en fasad som byggts upp av piller. De botar ju inte. De slätar bara över mina besvär. Jag skulle vilja gå till botten med varför jag har mina besvär, varför jag mårt som jag gör och sedan bygga upp mig igen. Utan att släta över. Slätar man över så mår jag ju egentligen inte bra ännu. Jag funkar kanske lite bättre, men jag har inte blivit botad för det.Och jag blir så groggy och dum i huvudet av dessa insomningspiller, de får mig att må illa av mat. Men jag måste få sova!!!!
Det är en konstig sjukdom det här. Man är ständigt tröttare än trött. Orkar inte stå upp mer än 5-10 minuter innan kroppen skriker av smärta, man sitter och vilar, försöker fixa något...hjärndimma.
Härromdagen blev jag frågad om vad jag gör hela dagarna. Om jag inte blir uttråkad. Jo, jag blir uttråkad av att inte orka, men tack och lov lägger min hjärntrötthet en filt över detta så jag märker det sällan. Det är fördelen med glömska. Man minns inte heller var dagen försvunnit. Dagarna avverkas just nu i en tjock dimma. Ibland tittar solen fram. Men inte idag. I går kväll var jag tvungen att ta en stor dos av insomningpiller, så idag är allt i ett töcken. Så idag blir svaret på frågan vad jag gjort - ingenting. Och samtidigt allt. Jag försöker mig på att bara låta hjärnan vila, få läka. Försöker, för jag gör det på mitt sätt. Kanske enligt vetenskapen. Men man måste nog hitta sina vägar i också. Lära känna sin kropp och knopp. Lyssna på kunskapen som finns, ta till sig det. Göra det man kan och hitta sin väg i detta.
Idag anammar jag takfilosofi. Taket är vitt, ljust och härligt. Jag ligger och tittar på det ett tag, lyssnar på hundarnas snusande, fågelkvittret som tränger igenom fönstret. Förbannar den motorsåg som någon envisas med att använda. Ljudet skär i min kropp också. Men jag försöker sålla. Se det som gör mig lugnare, friskare. Steg för steg.
Jag vill inte vara en hink full med skit längre, jag vill vara en spann full med energi och överraskningar.
skriven
Känner verkligen igen det där med alla piller man stoppar i sig för att överhuvudtaget orka existera. Tänker också ibland på fördelen med glömska - jag blev så glad när jag kom på att det faktiskt kan vara en fördel ibland, för mest är det jobbigt att inte komma ihåg någonting.
Härligt att du också har en sådan sambo! Jag skulle inte klara mig utan mig. Orkar inte fixa mat och tvätt och sådant, och inte har jag pengar till mat och husrum heller, utan det mesta står han för.