Jag e pippi

Igår såg jag på FB att en av mina vänninor klarat av sista biten i Klassikern, Vansbrosimmet. Hon har gjort en fantastisk resa där hon utmanade sig själv för ett år sedan. Att springa var inte hennes grej. Men hon insåg det tillgängliga i denna form av motion och letade upp ett program som sporrade och vägledde henne. 

Snart såg vi henne på vägarna. Hon bor nära mig så jag såg henne från fönstret när hon sprang förbi. Ganska snabbt fick hon lättare, snabbare steg. En spänstigare stil. Det syntes hur hon trivdes. Underbart att se.

Och nu har hon blivit totalfrälst av olika motionsformer. Hon är med i lopp och annat. Tillsammans med sina vänner. 

Och jag ligger kvar på soffan eller i sängen. Oförmögen att få min kropp att lyda min vilja. Om och om igen går jag med förhoppningen om att imorgon - då är det en annan dag. Då klarar jag detta. Då blir det annorlunda. Då har denna mardröm gått över och jag kan åter bli den jag var en gång i tiden. 

Saknar att få komma ut i skogen. Plocka blåbär och svamp. Det hade varit välbehövliga inslag i hushållsbudgeten nu när pengarna inte räcker till allt det nödvändiga. Men framför allt gott för både kropp och själ. Jag lider nu när jag hör att det är fullt av allt detta underbara guld i skogen. Jag hoppas att imorgon, då klarar jag det.

Att mitt liv tagit denna vändning är inget jag kan acceptera. Jag mår så j-a dåligt av allt detta. Och all denna kamp det innebär med all oförståelse från myndigheter mm. Den tar all min energi, energin jag hade behövt för att bli bättre.

Men att natt efter natt ligga och vara uppstressad över ekonomin, känna att det närmar sig gränsen för vad jag klarar av, det är inte bra för sömnen. Jag är stressad dagtid också. För att undvika sönertuggade tänder tuggas det tuggummi dagtid, och jag har bettskena nattetid. Tyvärr finns det inte samma hjälpmedel mot den smärta som uppkommer i kroppen av all denna stress.

Jag önskar så att jag kunde ut och springa. Att jag kunde gå ut i skogen och njuta. Det hade varit som balsam för min stressade själ. Det hade varit så bra. Men jag har hamnat i moment 22. Jag kan inte använda min lilla, minimala energi åt att ta hand om mig. Jag kan inte. Jag vill. Men jag kan inte. Och det är en vändning i livet som är så svår att acceptera.

Nu kan man ju tycka att jag borde strunta i att strunta i att strida och tänka på hur illa behandlad jag och andra blir av myndigheter som Försäkringskassan. Många hör av sig med historier till mig, och jag läser på de forumen jag är med i. Där vi stöttar. Vi ger råd. Vi peppar varandra. Men att strunta i hur jag blir behandlad är svårt. Det påverkar ju hela min tillvaro. Genom utebliven sjukpenning en längre period nu är sparkapitalet slut, men räkningarna fortsätter komma. Att behöva sälja huset där mina barn vuxit upp känns inte befogat. Men snart har jag inget val. Och detta "bara" för att vi har en myndighet som inte vill lära sig av sina egna misstag utan gärna skyller på oss sjuka. De vill inte lära sig denna sjukdom. I Norge är det annorlunda har jag fått veta. Där insåg den myndigheten att detta var något de tjänade på att lära sig. Så de upplyste sig. Vilken dröm det skulle vara om vår FK kunde göra samma sak här. Att de visade vilja att veta, vilja att förstå. Tänk vad mycket vi skulle tjäna på detta. För det är ju det samhället bygger på - hur vi tjänar varandra. Nu är fokus dessvärre på pengar. Inte att tjäna varanda genom omtanke och förståelse. Det har gått förlorat i stort.

Så livet att tagit en annan vändning. Inte bara för mig.