Jag e pippi

Helgen har återigen försvunnit. Visst är det några timmar kvar av söndagen, men jag har redan insett att jag inte orkar något idag. Varför ska det vara så här? Jag lever nu, jag vill kunna leva också. Inte bara vara. Jag förbrukar dag efter dag. Jag som brukade ha en sånt driv, gjorde saker med både höger och vänster hand. Bollade massa tankar och idéer hela tiden. Nu ligger jag här. 

Jag är dock evigt tacksam över min humor som kan se det dråpliga i detta, jag kan skämta om min situation och det märkliga som sker när jag försöker göra saker. Såsom att soporna slängs i toan, att det tar tio minuter att få på sig två strumpor för att kroppen är så stel, att porslinet inte förvaras i kylskåpet oavsett hur många gånger jag letar där. 

Visst har jag dagar där jag bara deppar ihop och känner en enorm bitterhet över det som skett mig. Idag är en sådan dag. Jag är så ledsen över hur samhället behandlar oss sjuka. Jag är ledsen över att jag är en belastning för min sambo och mina barn. Jag är ledsen över att jag inte kan jobba, inte kan umgås med vänner, hitta på roliga saker. Jag är ledsen över att jag inte orkar baka och laga mat längre.

Igår ruttnade jag totalt på att bara vara till besvär här hemma så jag tog tag i badrummet. Det behövde städas, jag behövde rensa bland gamla produkter och torka av hyllorna. Jag gjorde det jag skulle. Mot slutet blev det många och långa pauser, men jag fixade det!!! Hurra! Idag ligger jag åter med ont i kroppen, mest i rygg, axlar, bäcken, lår. När jag reser mig går det sakta. Jag behöver tid på mig att räta ut min onda kropp. Huvudet värker, sömnen kunde absolut ha varit bättre. Käkarna behöver mjukas upp och frigöras från sitt krampaktiga ihoppressande. Allt detta för att jag försökte hjälpa till lite här hemma igår. Som att städa ett badrum. När jag var frisk hade jag klarat detta utan problem, och även gjort resten av huset. Det kan jag fetglömma nu. Men jag är ändå nöjd med att jag gjorde liiiite igår.

Intressant att man tydligen kan jobba när man mår så här, enligt Försäkringskassan. Och att man kan bedömma det utan att ha träffat mig. Men läkaren får inte göra bedömningar över telefon eller utan att träffa mig. Är det fler än jag som reagerar på ett sådant agerande?

Jag är så tacksam över mina vänner på detta forum, FB och nu även Twitter. Ni ger mig styrka. Ni ger mig hopp. Och jag får så bra tips. Som att Försäkringskassan ska bedömma arbetsförmåga. Inget annat! Detta säger även Socialstyrelsens hemsida. Att jag och min läkare kämpar för att jag ska få rätt hjälp, utan att jag fått den, ska enligt deras sidor inte gälla som avslag för sjukpenning. Ska bli intressant att se vad min handläggares chef på FK säger om detta sätt jag blivit behandlad på. De ska veta att man inte sparkar på den som ligger. Det gör man inte. Det vet till och med små barn...

Och som min handläggare sa: antingen får jag gå till Socialen och be om pengar eller så får jag säga upp mig från min fasta tjänst för att kunna skriva in mig på Arbetsförmedlingen. AF kommer ju inse det absurda i att jag ska söka jobb när jag mår så här!! Jag kommer inte ens kunna söka jobba. Vad är det för system som gör att jag ska söka pengar ur en annan budget? Vad är det för system som ska göra mig till arbetslös bara för att jag inte fått någon hjälp av sjukvården, såsom FK tycker? Det är ju enklare att komma tillbaka till ett jobb jag redan har! Att detta skapar en total stress i min redan sönderstressade kropp gör ju knappast att jag blir friskare heller. Jag blir inte klok på vissa myndigheter. Jag har inte gjort fel, jag är fortfarande väldigt sjuk, men jag ska jobba...

Nä, nu får det vara nog med dystra tankar. Jag ska se om jag kan hitta någon galet rolig film att titta på. Nu har jag fått nog av söndagsblues. Kram till er alla som kämpar där ute.