Vilken förväntad käftsmäll!
Idag fick jag en riktigt hård och välriktad käftsmäll. Idag fick jag diagnosen me/cfs av medel grad. Det var ganska väntat, men jag hade en liten förhoppning om att det trots allt var utmattning jag hade, en lite kraftigare variant. Men tji fick jag.
Det är en mycket märklig känsla att få detta besked. Jag såg läkaren sitta där och prata, berätta om vad som troligen kommer att ske i framtiden - men jag hörde inget. Jag var i chock. Detta var inte alls vad jag hoppats på. Detta var bara ett av mina scenarier - ett av de värre. Jag försöker alltid förbereda mig på olika sätt och mitt mående har jag förberett genom att läsa på olika sjukdommar och försökt bilda mig en uppfattning av vilka som ger en bättre framtid än den jag satt i just då. För när jag var i diagnosen utmattning var det vidrigt. Jag mådde inte alls bra så jag ville hitta något bättre. Lite naivt kanske. Men jag var tvungen för mitt eget mående att försöka hitta de ljusglimtar jag kunde hitta. Men när jag sökte på mina krämpor och symptom dök denna sjukdom, me/cfs, upp hela tiden. Den ville verkligen visa mig att den fanns och att jag måste räkna med den.
Och idag fick jag veta att den verkligen bosatt sig i mig. Det var detta jag hade - det jag sett, läst och grubblat över. Det jag innerst inne såg att det passade in på mitt mående, men som jag hoppades skulle slippa få veta. Vilket är märkligt, för jag är ju i vanliga fall en vetgirig person. Jag vill veta så att jag kan förbereda nästa steg. Så att nästa steg inte blir en chock, en överraskning.
Nu blev nästa steg en käftsmäll utan dess like. Jag flög in i chockens töcken och det lär ta tid att smälta detta. Att smälta att jag förhoppningsvis, någon gång i framtiden, kanske kommer att ha 25-50% arbetsförmåga. Att jag just nu har 0% aktivitetsnivå och att jag har lång väg att gå. Jag kommer enligt läkaren gå in i sorg över detta, jag kommer att må sämre. Men hon insåg också att med den viljan och min ambition att det finns lösningar på problem, så kommer jag att klara detta. Jag kommer att springa på många hinder, jag kommer att bli förtvivlad över min förlorade energi och förmåga. Jag kommer att vlja för mycket. Jag blir tvungen att lära mig väga upp hur jag mår och anpassa mig efter det. Jag blir nu tvingad att sätta mig själv i första rummet för annars kommer jag att rsa totalt. Jag kommer att skratta och gråta på vägen.
Jag tänker ge denna diagnos en riktig käftsmäll tillbaka. Den ska inte besegra mig. Nu ska jag bara landa i detta, sörja ett tag. Sedan börjar lärandet om mitt nya liv, mina nya förmågor och krafter. Sedan ska jag ge detta en käftsmäll. Jag är djävligt arg just nu på hur livet utvecklar sig, men det lägger sig. Det vet jag. Sedan ska jag resa mig och slåss för mitt mående.