Jag e pippi

Igår var jag hos en läkare, en ny. För att få ett andra utlåtande, mer kött på benen... Och jag vet inte i vilken följd jag fick samma frågor, svarade samma svar. Snart kan jag rabbla allt i sömnen. Men så kom jag på att detta är ju verkligen inget som är bra för mig. Om man ska bedömma min förmåga och mående borde man ställa frågor man vet ingen annan frågat, vinkla dem lite annorlunda åtminstone. De andra frågorna har jag ju repeterat många, månger och de kommer så lätt ur min förvirrade hjärna. Ställer läkaren en annan fråga, en som jag inte tidaigare mött på, så visar sig min förvirring och tröghet mer ur ett mer rättvisst läge.

Min kropp har ju räddat mig så många gånger för den minns vad den ska göra. Den minns trots att hjärnan bråkar med den. Muskelminne är en stor räddare. Och stjälpare. Det blir nämligen lätt att fortsätta då, trots att hjärnan skriker stopp! Så jag fortsätter tills dess att inte heller kroppen längre kopplar. Det brukar gå snabbt. Funkar nog lite som bilen som går på bensinångorna. Tills det är helt slut.

Då hamnar jag åter här i sängen eller soffan. I tystnaden. Fastkedjad av osynliga, tunga bojor. Huvudvärken från hell mm. Inte ens TVn går att titta på vid dessa stunder. Skulle vara skönt för att få tiden att gå och kanske distrahera sig från smärtan och ledsmaheten över att inte alls vara som vanligt. Jag har visserligen inte varit någon stor TVtittare, men nu skulle det fylla ett tomrum. Visserligen skulle även ljudet dåna i mitt huvud, men det finns ju kontroller för sådant.

Nä, jag får ligga här och sippa på mitt citron/ingefärsvatten och försöka se om jag kan se någon fågel utanför fönstret. De kvittrar så härligt - trots regnet.