Hejdå förrgår, igår och idag. Jag glömmer er.
Dessa dagar har varit så sega. Jag har inte orkat mycket alls. Att bara duscha har varit en ansträngning värre än värst. Men jag gör det. Än så länge. Sedan blir det en dag i sängen eller soffan, horisontellt. Kul? Inte det minsta!!!
Snälla, jag vill inte bli sämre i mitt mående. Snälla, säg att det bara är en tillfällig svacka uppkommen av att jag sover dåligt. Jag försöker sluta med insomningstabletterna då jag mådde rent sagt urdåligt av dem. De fick maten att vända i halsen, jag var alldeles groggy och mådde piss helt enkelt. Jag har ju sedan jag blev sjuk tappat all aptit och äter fågelportioner redan, så att nu verkligen tvinga i mig en eller två tuggor utan att spy var en kamp. Trodde att det skulle ge med sig när kroppen bekantat sig med medicinen, men det verkarde byggas upp istället. Så nu inser jag att jag måste vara försiktig med mediciner. Jag vet ju egentligen sedan tidigare att jag reagerar starkt på all medicin mm. Jag förtränger det bara när jag ser en hjälpande hand. När jag ser den där lilla glimten av hjälp så hoppas jag att just denna medicin ska jag klara bättre. Och jag testar. Och mår illa.
Synd att detta inte syns på vågen bara, illamåendet alltså. Kunde ju ha fått vara en trevlig bieffekt. Men nej då. Jag är fortfarande mjukt inbäddad. Inte speciellt klädsamt känner jag. Jag trivs inte ialla fall. Och min tappra sambo försöker hålla mitt humör uppe genom att intyga om och om igen att jag är fin som jag är.
Då jag nu märker att jag reagerar så dåligt på mediciner måste jag hitta andra vägar till att försöka må bättre. Sömnen försöker jag påverka genom att försöka få dagsljus på mig. Motion är ju dessvärre inte att tänka på. Den enklaste promenaden gör mig helt utsalgen. Och jag som förra våren hade hoppats på att jag skulle varit frisk från min dåvarande diagnos (utmattning) och kunnat börja springa. Det ser så härligt ut! Nu får jag sörja detta istället. Och hitta min väg där med. Jag får glädjas åt den lilla promenad jag orkar. Att den bara tar 20 minuter och är knappt en kilometer gör inget. Och att den blir av kanske en gång per vecka - om jag har tur.
Jag försöker nu få en helhetsbild av hur jag kan påverka min kropp att må bättre. Läser om hur hormoner, immunförsvar, insulin och mycket annat i kroppen funkar och påverkar oss. Det är intressant. Synd bara att det tar sån tid att läsa numera och att jag har så himla svårt att få ihop faktan jag läser. Men det verkar bra ialla fall. Jag får glädjas åt den känslan. Istället för att inse det tragiska i att jag inte få ihop det. Inte det heller.
Det jag sörjer mycket just nu är också att jag inser att jag behöver och vill ändra min hälsa. Men jag klarar det inte. Jag glömmer vad jag ska göra, jag missar, har ont och strular till det. Och jag orkar inte. Min kropp känns som om den vägde fyra gånger mer än den gör. Det är en stor ansträning att bara gå till toa, att värma mat.
Jag hoppas att förrgår, igår och idag bara är dagar som är tillfälliga. Jag hoppas jag kommer ur denna svacka snabbt. Jag orkar inte denna skit mer. Jag vill inte vara sjuk och se livet passera. Bli illa behandlad av vår sk sociala trygghet (FK). Jag vill inte längre.
Nu vill jag att förrgår, igår och idag glöms bort inom kort. En fördel med hjärndimma och teflonhjärna. Jag glömmer er, ni dåliga dagar.