Jag e pippi

Funderade lite idag igen. Det går trögt, absolut, men ibland får jag till en tankebana. Och idag var den inte så upplyftande tyvärr. Jag har nu snart varit hemma ett år, första tiden var på halvtid visserligen men ändå. Och på denna tid har jag inte blivit bättre! Tvärtom. Min kropp gör så grymt ont och den orkar ingenting.

 

Ibörjan av min sjukskrivning orkade jag åtmistone gå promenader längre än 20 minuter, jag klarade av att utföra mer hushållssysslor och var mer aktiv. Jag orkade ju tex att arbeta 4 tim per dag, komma hem vila lite och sedan en promenad med hunden. Idag orkar jag inte ens den promenadsträckan jag gick. Jag har fått halvera den sträckan och minskat ner tempot betydligt. Skrämmande. Och då jag gick promenaden igår, var jag helt sänkt idag. Så det blir inte ens varje dag, om jag har tur blir det varannan men oftast behöver jag två dagars vila efter 20 min promenad.

 

Vad jag däremot blivit bättre på, rent av duktig skulle jag nog helt osvenskt vilja säga, är att dölja och förtränga hur jag egentligen mår. Jag gör det nog av välvilja mot min omgivning och framförallt mina närmaste. Jag själv har svårt för tjat och att man inte gör något åt sin situation man är missnöjd med. Jag vill lösa saker om jag känner att det inte funkar för jag anser att varför nöja sig med något halvdåligt när man kan få det bättre - om man vill. Om man inte gör något ska man i alla fall inte påfresta sin omgivning med sitt gnäll. Mag gör något åt saken istället! Just detta är nu min akilleshäl. För hur jag än försöker ändra på hur jag har det just nu så känns det som jag sjunker längre ner. Jag förvärrar. Och då kniper jag också, vilket en del kanske uppfattar som att jag mår bättre. För jag klagar ju inte. Jag är tyst. Jag finns där och jag verkar ok. Men min tystnad beror ju på att jag känner vanmakt inför min situation. En situation jag inte kan skynda, ändra eller påverka speciellt mycket. Alltså är jag tyst.

 

Min kropp säger till mig: "Ligg still och vila bara. Du kan inte göra annat ändå."

Min vilja säger: " jag vill förbättra och vara en duktig patient, så jag gör som jag blivit tillsagd"

Kroppen svarar: "Men då gör jag att du får ont, jag försätter dina hjärnceller i dvala och gör dig trött"

Min vilja vill nu klaga, men inser att det inte är någon vits, jag försätter mig ju själv i sitsen genom att vara "duktig". Då ska jag inte heller klaga. Men för den sakens skull är jag inte bättre. Jag känner mig inte bättre i alla fall.

 

Det känns som att jag sjunker all längre ner i leran, denna hemska tunga sjunklera. Jag behöver något som lyfter mig. Jag behöver det nu!