0

När erfarenhet blir en svaghet

 
Jag har precis läst en gästkrönika i Dagens Arbete, suveränt skriven av någon som vet vad det innebär att bli utmattad. Artikeln slutade dock med en kursiverad text där det stod att krönikören ville vara anonym då denne söker nytt jobb. Detta fick mig att tänka. Varför ska man behöva skämmas och mörka att man varit utmattad? Varför? Visst är man inte lika stresstålig som tidigare, men så mycket man lärt om sig själv, sin förmåga och omgivningen under sin sjuktid! Få människor sätts i den sitsen där man verkligen behöver tänka om och tänka nytt för att överleva. Jag förstår varför skribenten väljer att inte skylta med sin erfarenhet och just det gör mig så beklämd.
 
Jag funderar själv över hur jag ska göra när jag söker nytt i framtiden. Tror på ärlighet, men vet att inte alla gör det. En vit lögn som framhåller hur duktig man är, som gör att man får den där tjänsten man egentligen inte kan eller förtjänar. Men en väloljad mun vinner ofta över ärlighet. Beror den väloljade munnen bara på dålig självinsikt eller är man så förträfflig som man utger sig för att vara? Jag vet att jag är långt ifrån perfekt - även om sambon trotsigt påstår motsatsen (tur att kärleken är blind). Är väl så typiskt jantesvensk - det är fult att tala om hur duktig jag är, jag visar det istället. Kör på in i väggen med blinda ögon och ett leende på läpparna. För allt är bra, jag är inte sjuk. Så troligen kommer jag att förminska min insikt om livet och mina värden, när jag nu verkligen måste jobba på dessa. Förminska mig själv och på så sätt även alla andra som kämpat, kämpat i denna skamfyllda sjukdom. En sjukdom vi fått för att vi vill för mycket, tar emot trots dåliga odds, försöker och kämpar. Varför ska jag skämmas egentligen? Jag har ju så plikttroget gjort vad som förväntats av mig, och lite till.
 
Hade jag mått bättre om jag fått mer feedback på mitt slit? Förmodligen. Men jag hade troligen inte klarat mig ändå för jag vill så mycket. Ser jag en möjlighet så tar jag den, kämpar på och hoppas att någon ska se och förhoppningsvis även stoppa mig i tid. Nu måste jag efter tjugofem år i yrkeslivet lära mig att säga stopp. Jag kan inte. Jag kommer att bli en smitare - i mina ögon. Jag kommer att känna självförakt för att jag inte gör det jag brukar. Men jag kommer att överleva och klara arbetet längre. Det borde vara värdefullt att veta att jag finns där, att jag använder mig av min insikt i vad jag klarar för att orka ända fram. Det känns som att denna erfarenhet kommer att bli en svaghet när jag söker nytt jobb. Jag och min dumma ärlighet. För jag vill stå där stolt i ryggen och berätta om min resa. Hoppas att de jag möter vågar respektera det och se möjligheterna då. Jag kan bara hoppas, även om det känns mörkt nu med alla effektiviseringar.
 
Jag är ingen supermänniska. Jag är en värdefull männsika med mycket att ge. Erfarenhet - är det en svaghet idag?

Kommentera här: